Solskensblondi

Mamma är en liten plutt!

2012-01-26T15:31:00.002+01:00

Bägge killarna har kommit in i någonslags gosisperiod, det är jättemysigt. Anton kommer gärna och sätter sig riktigt nära när v i tittar på film, så smyger hans lilla hand i imin och där sitter vi med en stor filt omkring oss, det är jättemysigt. Elton har också blivit en riktig gosis, han gillar inte att kliva upp ur sängen snabbt. När han vaknar kommer han och borrar in sig i oss och lägger sig gärna på våra armar och styr våra händer att hålla om honom och så kan han ligga en bra stund. Sitter vi i soffan så kommer han änderå och sträcker upp sina händer och vill att vi lyfter upp honom och sätter honom i famnen eller så klättrar han upp på oss, han är riktigt närhetssökande.

Det jag skrev sist om vårat spartanska hem, så har det fortsatt men olyckan var ändå framme. vet inte hur många gånger han dragit ut köksstolarna och klättrat upp på bordet, men tyvärr så är det omöjligt att att vara överallt samtidigt. För några veckor sedan så blev det den där gången då man inte hinner fram i tid...
Stolen gled bakåt och han slog först i pannan i bordsskivan sedan bakhuvudet i stolen för att avsluta med att slå huvudet i golvet. jag såg hur det gick till och det såg inte kul ut och det kändes som allt skedde i slowmotion, men det går i själva verket så snabbt. Bulor i skalpen men ett fult jack ovanför ögonbrynet slog han upp. Pelle åkte med honom till akuten och de fick sy två stygn. Det var en trött omtöcknad pojke med stort plåster i pannan som sedan kom hem. Och inte lärde han sig något på det, han fortsätter att klättra upp på bord och allt han kommer åt.
Vi får nog vänta några månader till med att ställa tillbaka vardagsrumsbordet.

Pluggandet har gått bra, hittills, jag har lyckats klara av att ta mina poäng under hösten, men det har varit riktigt tufft bitvis, nu är det lite lugnare skönt nog. Nästa vecka ska Anton opereras, han ska få plaströr inopererade i öronen och han ska ta bort en stor polyp som ställer till det för honom. Vi hoppas att vår kille ska må bättre efter att det är avklarat.

-Mamma är en liten plutt!!!
Pelle kallade Anton för plutt, då säger Anton högt:
-mamma är en liten plutt! Åhh vad vi skrattade, det lät så roligt och han har rätt mamma är en liten plutt, söta charmiga Anton, jag hoppas att du förblir den charmör du är!

Helt slut!

2011-10-29T23:12:00.002+02:00

Jag är helt slut, dunderförkyld, men jag har lyckats ta mig igenom mardrömsveckan i skolan.
Åtta uugifter/ilämningsuppgifter som skulle vara klara denna vecka och då är inte min stora tenta som är på tisdag medräknad. Måste klara, måste klara! Med tanke på att jag totaltkuggade på duggan vi hade så har jag nu 11 kapitel att läsa på tills på tisdag...

Jag tycker att det är kul att plugga men det är så extremt mycket bara, jag har insett att det går till en viss gräns, min gräns är nu nådd, kroppen börjar protestera, jag har blivit jätteförkyld och ska tenta plugga. Mindre kul, men det måste gå! Pelle har åkt bort med killarna så att jag ska få lite tentaplugg ro, fint ord det där :)

Mina killar växer, eller snarare Elton, han väger nästan 12 kilo nu, han är matglad på dagis. De säger att han har blivit jätteduktig, det är hemma han testar våra gränser till tusen. Vårt hem börjar se riktigt spartanskt ut nu. För några dagar sedan plockade vi bort vardagsrumsbordet, vi har ledsnat på att jämnt och då menar jag jämnt plocka ner honom från bordet. Vi har ställt det i vårt förråd och får ta fram det när han blivit lite äldre...
Köksstolarna ställer vi också in i förrådet när vi inte använder dem, eftersom han drar ut dem och krälar upp på köksbordet, helt hopplös!!!

Vår minsting är en riktig klätterapa, Anton var också nyfiken men inte så här klättrig, tur nog!
I tisdags var Pelle med Elton till tandläkaren efter att han på dagis ramlat och slagit bort en flisa på ena framtanden, med den fart han far fram kan vi nog vara glada om han inte slagit ut dem totalt.

Anton har blivit så stor, så säger jag hela tiden men det har han verkligen blivit, vi kan ha riktiga konversationer med honom, busa och skratta med honom. Han har nu, vid tre års älder blivit mammig, han var inte det som liten men nu har det kommit. Jag gillar det han är så go, men ibland blir det lite väl mycket, Pelle får inte hälla upp mjölk i glaset vid köksbordet, mamma ska!!! Saknar min goa kille!

Nu ska jag lägga mig så jag orkar plugga lite mer imorgon, natti natt!

Underbara du!

2011-09-23T21:56:00.003+02:00

Underbara barn!
Imorse var en sådan morgon då man känner att man inte vill gå upp ur sängen.
På min högra sida låg Elton och sov sött, på min andra sida låg Anton och höll mig i handen, sa inget utan bara låg där tätt intill mig. Det gäller verkligen att njuta av den här tiden för den kommer inte tillbaka och om några år kommer han inte vilja hålla mamma i handen.

Anton har blivit så stor, i tisdags var jag och han på restaurang efter hans läkarbesök. Han var så duktig satt där snällt och åt och pratade med mig och helt överlycklig över att få en ballong när vi gick därifrån. När han satt i mitt knä inne hos läkaren och hon tittade honom i öronen, satt han bara där, han börjar bli van, tre år och van, jag satt där och funderade undrar hur många gånger som en läkare har tittat i hans öron. Underbara du, hoppas bara att ditt imunförsvar blir bättre, inte kul att du ska behöva bli sjuk så ofta. Älskar dig min lilla gullunge!

Heeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej!

2011-09-10T22:41:00.004+02:00

Bilden säger mer en tusen ord!

Jag älskar dig min busunge!

Lugnt och tyst!

2011-08-12T22:22:00.003+02:00

För ovanlighetensskull så är det lugnt och tyst här hemma. Pelle har åkt till landet och tagit Elton med sig så hemma har det bara varit jag och Anton ikväll, jätteskönt med en lugn och skön kväll. Det tog desvärre lång tid innan Anton somnade men nu har jag äntligen lite tid för mig själv. Tiden springer iväg, Anton är nu tre år och Elton blir snart ett år, mina stora killar.

Elton tar efter Anton i allt han gör. Det ser så sött ut när Elton kryper på golvet med en bil i handen som han skjuter framför sig och "frustar" med munnen och härmar ljudet av en bil. Snart börjar killarna på sitt nya dagis, de kör med "tredagars invänjning", vi får väl se hur det går. Jag är mest fundersam över Elton, han är ju fortfarande inte så stor, han äter ju inte ens riktigt ordningjord mat, bara barnmatsburkar. Dessutom har de inte ens barnstolar vid matbordet utan alla sitter på små stolar. Jag ser bara Elton framför mig tumla ner för stolen han sitter på, hans kropp har ju ingen pejl alls. Men förskoleläraren sa att alla förälldrar till lite mindre barn som skolas in reagerar på samma sätt, men barnen kan mer än vad man tror och de lär sig jättesnabbt berättade hon för mig, vi får verkligen hoppas att hon har rätt.

Elton blir minstingen på sin avdelning, ingen annan kommer ens vara i närheten av hans ålder, men jag tror det kommer gå bra för honom. Och Anton som är van att vara näst äldst på sin avdelning kommer tillhöra gruppen av de yngsta på sin avdelning, men jag snabbräknade när vi var där och hälsade på att det var sex andra treåringar på hans avdelning så jag tror att det kommer gå bra även för honom. Han pratar mycket om sitt nya dagis när vi går därförbi, jag hoppas verkligen att killarna kommer att trivas.

Själv har jag sökt tjänstledigt för studier i höst, det känns bra och jag ser många möjligheter framför mig, vi får se vad som händer. Förändringens vind är här.

Vi har även flyttat, vi stortrivs i vår nya lägenhet och är mycket nöjda och det bor många barn här runt omkring, det ska bli intressant att se hur området kommer att bli när allt är färdigbyggt.

Nu ska jag bara njuta av tystnaden och titta färdigt på filmen "Mitt Afrika", som är en av mina favoritfilmer. Vackra bilder, vackra vyer, en kärlekshistoria att drömma sig bort till...

Lika som bär!

2011-05-23T21:30:00.009+02:00

Fick nyss en smärre chock när jag insåg att sista inlägget var i november, november!
Men sådant är mitt liv som tvåbarnsmamma, jag har inte mycket tid över utöver barnen. Tiden springer iväg som vanligt, Elton är snart nio månader. Det är en livlig liten krabat som i många fall går i sin storebrors fotspår.

"Man" brukar säga att man får ett lugnt barn och ett vilt barn och att syskon ofta är olika till sättet. Det har vi inte märkt av vi fick två busfrön och Elton är väldigt lik Anton som han var när han var bebis. Nyfiken, busig, mycket glad, skrattar nästan jämnt, ömhetssökande, hålla handen när han ska sova, gillar inte mössor, tidig i utvecklingen och är verkligen framåt, får många tänder tidigt, hittills åtta stycken. De har hittills varit välidgt lika beteende mässigt.

Men visst finns det saker som skiljer dem åt. Anton skulle alltid somna liggandes på min mage, och det gjorde han ända tills han var tvungen att sluta med det när jag var höggravid med Elton och då var Anton två år. Elton gillar att somna i famnen eller liggandes på sida hållandes i min hand. När Elton blir arg sparkar han vilt med vänster ben, men bara vänster aldrig höger.
Det är nu man börjar se att han har en egen personlighet han är inte längre bara Antons lillebror, han är en egen individ med egen vilja och personlighet. Han gillar musik och han gillar djur. Idag såg han en katt på tv och log med hela ansiktet och började prata med katten, det såg så sött ut.

Anton och Elton är inte så jättelika längre, visst de är syskonlika men inte så läskigt lika de var när Elton var nyfödd. Det finns kort sedan både Anton och Elton var tre månader och då är de så sjukt lika att det nästan är omöjligt ens för mig att se skillnad på dem.
Elton har blåa ögon och de verkar förbli vackert blåa, Antons ögon är vackert grönbruna. Anton är väldigt lik Pelle och Elton är väldigt lik mig, men samtidigt är de lika varandra, våra små prinsar.

Lika som bär, ja tyvärr så har Elton traskat efter Anton på stigen när det gäller bevär.
Chansen att få ett barn med njurproblem är ganska liten, men hur stor är chansen att få två barn med njurbesvär? Elton har hittills haft tre njurbäcken inflammationer, den sista var mest allvarlig och den var när han var sju månader och blev då akut inlagd på sjukhus. Så nu är bägge pojkarna patienter på njurspecialist avdleningen på Huddinge Sjukhus. Vi har äntligen fått en tid för DMSA scan för Elton nu i juni, det är då vi kommer få svar på om eller hur allvarligt skadade njurarna har blivit av den sista njurbäcken inflammationen för snart två månader sedan. Han äter fortfarande förebyggande profylax för att minimera risken på att åka på det igen.

När det gäller Anton så visade sista DMSA:n han gjorde att hans njurfunktion inte har förändats utan är precis på samma nivå som förut och att den mindre njuren börjar växa ifatt den större och det var skönt att höra. Men framförallt att Anton inte anses sjuk utan att han har nedsatt funktion på den högra njuren på grund av att den vänstra måste jobba mer, som har två urinledaresystem och inte den högra njuren har nedsatt funktion på grund av att den är sjuk.

Det som känns roligt är att Anton nu verkligen börjar uppskatta sin lillebror och är jättegullig emot honom och ser honom som en lekkamrat. Igårkväll ville inte Anton bada men när jag sa att även Elton skulle bada så ropade han högt av glädje och ville då bada med en gång. Sedan satt bägge killarna och plaskade i duschkabinen, kan säga att det var blött överallt efteråt, men kul hade de.

Underbara du!

2010-11-13T15:18:00.003+01:00

De första bilderna på Elton!

2010-11-13T14:53:00.003+01:00

Tiden går så fort, veckorna springer iväg. Elton har nu hunnit bli 10 veckor gammal, elva imorgon. Det är redan november...
Jag kom på att jag inte lagt in så många bilder på Elton ännu, men här kommer några på min lilla gobit.

1. Elton nyfödd, är lite mindre än två timmar gammal. Ligger skönt i pappas famn.
2. Elton ca en vecka gammal, sover tryggt hos mamma.
3. Elton ca tre veckor gammal, ler för fulla muggar och jollrar redan härligt.
4. Elton ca tre veckor gammal, han gillar att åka bil, somnar för det mesta.
5. Elton ca en vecka gammal, sover sött och sträcker på sig i sömnen.

Problem barn

2010-11-05T23:06:00.002+01:00

Min stora kille Anton känns så stor. Igår satt jag och bara tittade på honom när han sov, jag kunde inte stirra mig mätt på honom. Han är så fin och jag är så stolt över honom. Att jag hade en tvist med dagis i förra veckan känns så avlägset, jag kände inte igen det barn Antons nya förskolelärare beskrev honom. När jag kom och hämtade honom en eftermiddag bara forsade det ur henne hur "hemsk" Anton var, vilket "problembarn" han var. Jag blev chockad över att höra hur illa han betedde sig på dagis. Vi har alltid bara fått höra hur duktig han är och hur bra det fungerar så jag blev verkligen paff när denne dam bara häver ur sig: -han äter inte, han sitter bara och leker, spottar, kastar, häller ut, gurglar och springer iväg" och en massa mer som jag inte kommer ihåg, jag blev så chockad att jag inte minns mer.

Jag blev så paff att jag bara satt och grät när jag kom hem från dagis jag kände mig som en riktigt misslyckad förälder, när gick allt så fel? När Pelle ringde mig satt jag bara och bölade i telefonen och berättade vad som sagts på dagis, han blev upprörd och ringde dit och bad om att vi skulle på ett möte med hans personal så vi kunde prata om Antons problem. Mottagandet på dagis var minst sagt svalt, som svar fick han att vi kanske skulle kunne få en tid nästa vecka. Vi ser allvarligt på saken och vadå kanske nästan vecka, vad är det för svar? Om det är problem är det något som behöver tas tag i så snart som möjligt inte ligga och sväva på framtiden.

Nästa morgon när jag skulle lämna Anton på dagis mötte jag då kvinnan som hävde ur sig de mindre trevliga sakerna om Anton. Jag konfronterade och berättade att jag tagit väldigt illa upp av hennes opedagpogiska sätt att lägga fram det hela och att vi vill ha en möte och prata om Antons problem. Döm min förvåning när madamen säger -vadå Anton är inget problem barn! Jag anser inte att han har några problem, han är inte värre än någon annan. Sedan tillade hon att hon hade funderat på vårat samtal när hon kommit hem och ansång själv att hon hade uttryckt sig lite klumpigt. Lite klumpigt? Idiotiskt, opedagosikt och fel. Om personalen har synpunkter på ens barn ska de ta upp det på ett möte de kallat oss till inte bara spy ut inte alla andra barn och andra vuxna, fruktanvärt fel av henne. Jag tog upp detta på BVC och de tyckte att vi skulle anmäla henne till Enhetschefen men vi väljer att avvakta i nuläget, vi vill se vad som händer på mötet vi ska ha med henne. Hon tyckte att ett möte är onödigt det sa hon till mig men jag var benhård med att vi vill ha ett möte, hon försökte då slingra sig och sa att hon skulle ha semester nästkommande vecka men att vi kan ha ett möte med någon av de andra, men knappatst det är ju hon som talat illa om vår son, så det ska hon få stå till svars för och förklara sig. Ska bli intressant att se vad hon säger då.

Det som också är intressant är att den tredje förskoleläraren på hans avdelning sa till mig att hon verkligen hade saknat Anton när han varit hemma och varit sjuk och inte varit på dagis på över två veckor. Om det skulle stämma att Anton verkligen var ett problem barn så vore de ju bara vara glada att han är borta inte sakna att han inte finns där. Det som också känns bra är att jag märker på de andra barnen när jag lämnar eller hämtar Anton att de verkligen gillar honom. Daniels mamma berättade att Daniel går runt hemma och säger "Anton kompis" och jag har sett att han följer efter Anton ute på gården. De andra barnen gillar honom också, många pratar om Anton och följer honom dit han går.

Ja Antons bordsskick kan diskuteras, nu när an varit sjuk så mycket de sista två månaderna så har hans aptit varit noll, men ikväll var vi och käkade på Jensens Biffhus, han skötte sig exemplariskt och var hur snäll och go som helst. Elton sov mest så vi hade en riktigt mysig middag och nöjda åkte vi sedan hemåt.

Anton fick en ballong på restaurangen som han vägrade släppa, han skulle till och med ha med sig den i sängen men då sa Pelle stopp. Goa underbara barn jag ska genast gå och ge dig en puss, mammas lilla ögonsten!

Välommen till världen Celiné

2010-09-28T12:26:00.002+02:00

Den 26 september kom äntligen lilla Celiné till världen. De lyckliga föräldrarna har äntligen fått sin lilla dotter. De har precis som Pelle och jag fått åka fram och tillbaka till förlossningen i omgångar men i fredags blev Anna igångsatt. Tösen hade hunnit bli 50 cm och vägde 3820 g när hon kom. Ska bli kul att se henne sedan och jämföra våra barn. Roligt med gamla och nya bekanta. Ett stort grattis och lycka till med flickan.

Välkommen till världen älskade Elton!

2010-09-16T12:25:00.004+02:00

Klockan 17.57 den 29 augusti föddes vår efterlängtade "lilla" Elton. Det var en stor och kraftig pojke som kom till världen. När jag kom in till förlossningen gjordes ett ultraljud på mig där läkaren mätte bebisen, visst vi hade blivit förvarnade av min barnmorska att vid sena ultralud kan det misstämma beräkningen med upp till ca 10%, men inte hade vi trott att läkaren skulle göra en sån felbedömning...Läkaren gjorde ultraludet och sa sedan att han skulle gå och se efter på skalan och se hur stort barnet var. Han kom tillbaka och berättade att det var ett ganska litet barn på ca 3500g. Det var väl kankse tur i oturen att jag inte visste i dåläget att mannen hade beräknat helt fel på nästan ett kilo.

Min första tanke när barnmorskan la upp honom på min mage var " det är en riktigt stor bebis"... och det var han 52 cm och vägde 4420g och läkaren som sagt att det var en liten bebis. Inte konstigt att han fastnade på vägen ut. Han fick inte ligga särskilt länge hos mig utan de sprang iväg med honom rätt snabbt eftersom han var rätt medtagen. Det jag han reflektera över innan de spang iväg med honom var att han var blå, vit och röd och att han inte rörde på sig. Men jag han inte tänka i några andra banor jag var för borta för det av all gas och de smärtor jag hade. Förlossningen gick bra och rätt snabbt och de fick snabbt liv i killen, enligt förslossningsrapporten så står det att han andades efter ca en minut och att det då var bra respons.

Eftersom det var ett stort barn så fick vi inte ligga på BB hotellet i Danderyd utan vi fick komma till vanliga BB avdelningen eftersom de ville hålla koll på killen så att han får i sig tillräckligt med mat. De första dagarna var en riktig bergochdalbana med hans sockervärde men det stabiliserades efter några dagar och vi fick åka hem.

Omställningen hemma att helt plötsligt var fyra personer blev första dygnet rätt jobbigt. Och nu efter två veckor så inser vi att ALLT tar mycket längre tid när vi nu har två barn, men det går bra. Anton är väldigt förtjust i sin lillebror och "beyjji" (bebis) ska med överallt, han blir orolig och börjar gråta om vi sätter in honom i bilen och han inte ser sin lillebror och vi får förklara att lillebror ska med. Han är mån om Elton och hittills, peppar peppar, så har han inte visat några direkta svartsjukebeteende. Lite att vi kan se att han känner sig åsidosatt om jag sitter med Elton och matar honom medans Anton vill visa något och vill att man ska följa med. Men hittills så har vi inte sett några tjuvnyp eller andra elakheter, men givetvis får vi vakta hela tiden. "Klappa snällt" kan vara ganska hårt imellanåt, han menar väl men det blir lite hårt. Eller när Anton vill visa lillebror sina bilar och lägger dem på honom.

Anton känns helt plötsligt så stor, men han är bara två år det får man inte glömma bort och vi är noga med att ge honom mycket uppmärksamhet och att han får både mammatid och pappatid.
Vår stora kille har blivit storebror, vår stora kille har blivit så duktig, vi är så stolta över våra små prinsar...

Ute bra men mammas mage är bäst!

2010-08-18T08:35:00.003+02:00

Ja så verkar gossen i min mage tycka, jag håller på att bli lite smått galen av alla turer till Sjukhus nu på sista tiden. Det mest ironiska av allt är att förlossningen har stoppats upp två gånger redan men igår när jag var hos barnmorskan så börjades det pratas om att sätta igång mig istället för att barnet börjar bli rätt stort i magen, hur ironiskt är inte det?

I vecka 35+4 fick jag mycket sammandragningar och värkar och det som skulle vara ett rutinbesök hos barnmorksan blev en tripp till öppna mottagningen på Danderyd. Och jo livmoderetappen hade minskats mer och jag fick Bricanyl som skulle hämna sammandragningarna och föslossningen stoppades upp, jag låg inne några dagar fick sedan komma hem igen, det var första svängen...

Andra svängen kom en vecka senare, vecka 36+4 och jag hade riktigt ont och vi ringde förlossningen och de bad oss komma in. När jag först undersöktes av en läkare så hade inget hänt sedan veckan innan men det var bestämt sedan veckan innan att jag inte skulle få mer Bricanyl utan att om det var igång så skulle jag få föda, men så blev ivek fallet.
Läkaren som tog över efter den gamla skickade in barnmorskan med Bricanyl till mig och vi ifrågasatte detta och barnmorskan sa bara att:- nya läkare nya direktiv! Det här är vad han har bestämt så detta är vad vi ska ge dig.

Frustrerande värre och irriterande. Ungefär en halvtimme senare kommer den unga läkaren in och undersöker mig för första gången och utbrister då-oj här har det hänt grejer! Här har det skett en förändring. På tre timmar mellan undersökningarna gjordes hade jag öppnat mig mer och livmoderetappen hade försvunnit mer. Men nu var det för sent, pillret var redan svalt och sammandragningarna försvann. Klantigt värre, hur kan man ordinera något innan man undersöker??? Han sa sedan att vi kunde åka hem igen eftersom nu hände inget mer men att han trodde att förlossningen inte skulle komma av sig utan att vi förmodligen skulle komma tillbaka några timmar senare, allra högst inom 24 timmar trodde han att bebisen ville ut. Som han sa:- hade det varit min syster hade jag sagt inom 24 timmar...
Så fel han hade! Följande dagar hände ingenting knappt några sammandragningar eller värkar alls.

Jag passade på att springa på loppisar, var och tittade på Midnattsloppet och IKEA besök men inget satte igång det igen, tills i måndags, vecka 37+3 då kom det igång igen. Denna gång hade jag sjukt ont och sammandragningar vae 2-3 minut och smärtor i underlivet så Förlossningen bad oss komma in. Väl där så klingade det av en del, bebisen rädd för sjukhus och födas?
Däremot hade hag tur, den läkaren som denna gång kom in på mitt rum för att undersäka mig var Överläkaren på förlossningen och samma läkare som undersökte mig redan i v 29 och redan då konstaterade att jag förmodligen skulle föda för tidigt och samme läkare som senare sjukskrev mig i juli. Han kände igen mig och sa förvånat- Så här långt hade vi aldrig trott att du skulle gå, men det är jättebra. Efter att ha berättat hur jag haft det och han undersökt mig visade det sig att min livmoderetapp nu är nästan helt utplånad och att jag är öppen 3,5 cm och att det nu är inskrivet i min journal att nästa gång det kommer igång med sammandragningarna ordetnligt och värkarna så ska de göra så att vattnet går och jag ska få föda för nu tyckte han och barnmorskan, Annika att nu räcker det med turer fram och tillbaka till förlossnigen. och förhoppningsvis så kommer inte nästkommande läkare jag träffar att ignorera överläkaren på förlosssningens beslut.

Så kom gårdagen och mitt inbokade besök hos barnmorskan. Hon blev förvånad över att se mig, det var ju hon som för precis två veckor sedan lämnade mig på Öppnamottagningen när försloggningen kom igång första gången. Hon mätte min mage och kände på magen och sa sedan att hon inte tycker att jag ska gå särsklit längre hon misstänker att bebisen redan nu väger 4 kg och om jag kommer gå mycket längre så kommer det bli problem. Så hon började prata om att om bebisen inte kommer inom några dagar så tycker hon att det är dags att sätta igång mig.
Jag har blivit inbokad hos överläkaren och Barnmorskan på tisdag och då ska hon prata med honom om att sätta igång mig.

Sista veckorna har varit riktigt turbulenta och jobbiga jag har så ont och vill bara att Elton ska komma nu, men trots att jag har haft det riktigt jobbigt så kan jag tacka min lyckliga stjärna över att jag inte har det så illa som grannfrun på landet som konstant går runt med kryckor för hon har så svåra besvär med bäckenuppluckring, hon ska bli igångsatt på lördag, frågan är hur det blir med mig?!

2 år har gått!

2010-08-06T14:34:00.004+02:00

Det känns lite svårt att greppa att Anton faktist har fyllt två år. Vår kille börjar bli stor och en egen individ med egna tankar och idéer. Han ser hur vi gör och härmar efter, kanske inte alltid vad vi önskar oss men killen måste ju få undersöka och utveckla sitt upptäckarsinne.

Vi har tagit bort sidan på hans spjälsäng och vips har hans säng fått en annan betydelse. Han går självmant och lägger sig i sängen och drar täcket över sig, det ser så sött ut men när det väl är dags att lägga sig är han inte lika samarbetsvillig, det är mycket roligare att var uppe.

Vi har börjat med rutinen att söva honom i sitt rum och inte i vår säng för att han ska känna mer att det är hans rum och det är där han ska sova. Förhoppningsvis så vänjer han sig snart och förstår att han ska sova i sin säng och att vi efter att ha läst godnattsaga självmant lägger sig ner i sin säng och vill sova. I vårat rum står nu en fin vit vagga vid min sängsida och väntar på den lille gossen som snart kommer sova där i. Anton börjar mer och mer förstå att det är något med mammas nu mycket stora mage. Vi pratar mycket om lillebror som finns i mammas mage men han förstår inte riktigt ännu vad det innebär.

Idag går jag in i vecka 36+0, jag hade inte trott att jag skulle gå så här långt men skönt nog har jag gjort det men det var nära för några dagar sedan. Jag var på rutinkontroll hos barnmorskan när jag fick mycket värkar och sammandragningar, det visade sig att förlossningen hade börjat komma igång. Jag fick sammandragshämmande medicin som hjälpte och efter några dagar på sjukhus har jag nu åter fått komma hem. Nästa gång det sätter fart igen kommer de inte stoppa det utan då kommer jag få föda.

Jag var lite förvånad över att de faktist hejdade förlossningen för några dagar sedan, men jag fick förklaringen sedan av min läkare. Det finns för lite vårdplatser i Stockholm det är bara att konstatera. När jag kom in var det så fullt att de inte visste vad de skulle göra av mig, de tänkte att de testar att ge mig denna medicin och se hur min kropp reagerar på det och jag fick under några timmar lilla på en brits på Öppnamottagningen, något jag inte riktigt uppskattade av naturliga själ men hade jag då vetat att det var det eller att de hade varit tvugna att skicka mig till ett annat sjukhus så känns det nu i efterhand som att de helt klart tog rätt beslut. Efter några timmar så fick jag ett rum på Avdelning 12 som jag låg på när jag väntade Anton när han höll på att komma för tidigt.
När jag sedan fick syn på två av nattsköterskorna som jobbade natt för två år sedan började det hela kännas som en nostalgitripp

Tänk att tiden har gått så fort, två år sedan jag låg där på Kvinnokliniken, samma kök, samma rutiner. Den enda stora skillnaden jag la märke till var personalen, förrutom de två nattsköterskorna som jag även träffade på denna gång så var personalen denna gång jättetrevlig jag stötte inte på en enda som var otrevlig eller nonchalant utan alla var jättemysiga och de gjorde att mina dagar inte kändes så jobbiga med att bara vänta och se vad som skulle hända med min mage och bebisen där inne. Förra gången minns jag att jag sa till Pelle gång på gång att jag ville åka hem för personalen inte var trevliga alls. Det är bra att det går åt rätt håll inom vården!

Det är ändå skönt att vara hemma igen, trots att min stora mage är kvar och bebisen sparkar hejvilt där inne. Hade jag legat kvar hade chansen på att jag skulle kunna gå på brölloppet imorgon mellan våra vänner Caroline och Anders varit mindre trolig att jag hade kommit iväg.
Så nu tar jag det väldigt lugnt idag så att förlossningen inte kommer igång, men som Carro sa: " Klockan 14.15 på lördag efter det så får han komma"...

Jag går verkligen i väntans tider, uttrycket stämmer så väl, jag går verkligen i väntans tider...

Kolmården!

2010-08-02T10:41:00.005+02:00

Sedan i mitten av maj har Anton haft ledigt från dagis, först var Pelle pappaledig, sedan har vi haft semester. Under kommande inlägg kommer jag att berätta vad vi gjort denna sommar.
I slutet av maj besökte vi Kolmården tillsammans med Carro, Anders och Frank.

Anton älskade att titta på alla djuren och charmiga Frank var förtjust över alla soptunnor som fanns utplacerade i parken. Äverallt gick han runt och sa "sopor" och pekade på soptunnorna som var målade i många olika färger.

Anton älskar verkligen djur och pratar mycket med dem som fort han får chansen så besöket på Kolmårdens djurpark var verkligen lyckat för oss. Särskilt den delen där man fick gå in och klappa djuren, Anton var helt lyrisk där inne.

Bild

1. Pelles date för kvällen

2. Anders försöker få sig en puss

3. Anton och Frank kör jeep

4. Antons lilla kompis

Varmt, varmt, varmt...

2010-07-25T21:46:00.003+02:00

Vad tiden springer iväg, jag har nästan aldrig tid att sitta framför datorn längre. Nu sitter jag och pustar ut, denna dag har varit jobbig på många sätt. Nyss kom jag ut från Antons rum, ikväll tog det två timmar att natta Anton, frustrerande men sant. Första tiden försökte jag ligga bredvid honom i den smala sängen men jag fick så ont i kroppen och magen att jag tillslut satte mig upp i sängen men den övertrötta barnet hängande imin famn. Höggravid satt jag där och vyschade honom tills han äntligen somnade. Normalt brukar det inte ta så lång tid att söva honom men idag har varit en brokig dag. Vid sovstunden på dagen kom Pelle ut efter en timmes försök till sövnade, då tog jag över och han somnade efter ca 10 minuter och sedan denna nattning, två timmar, det är inte normalt. Det resulterade i att jag och Pelle inte fick någon tid alls ikväll utan Pelle var dirrekt tvungen att gå och lägga sig eftersom han ska upp tidigt imorgon. Själv är jag ledig, eller snarare sjukskriven.

Jag är nu i v34+2, Anton kom 34+4, så om två dagar så har jag gått längre än när jag väntade Anton. Däremot så är jag nu sjuksriven på "helvila" vilket innebär att jag mer eller mindre bara ska sitta hemma i soffan och ta det så lungt som möjligt eftersom min läkare misstänker att jag kommer föda för tidigt igen, bebisen kan komma när som helst. Jag börjar få krämpor mer och mer. Vända sig i sängen är fruktansvärt smärtsamt, foglossning! När jag är uppe och rör mig mycket så får jag sammandragningar väldigt tätt, för tätt så det är bara att sätta sig ner och göra ingenting, men det är svårt när jag är van att vara aktiv. Det är också varmt, de sista dagarna har varit riktigt sköna nu när det har regnat för solen och värmen innan var bitvis riktigt jobbig. Vet inte hur många som har beklagat och tycker synd om mig som är gravid nu under sommaren. Jag tar det med en klackspark, det är ju bara att gilla läget.

Jag var på ultraljud i förra veckan, det var kul. Bebisen såg stor ut och när barnmorskan mätt bebisen så bekräftades mina misstankar, bebisen är en stor krabat. Ca 8.5% större än medlesnittsbebsien. 2361g, Anton var ca 9% större än medelsnittet i den veckan. Känns sjönt att veta att det är en rätt stor bebis ifall bebisen kommer för tidigt. Frågan är bara när Elton gör entre?!

Små rackare!

2010-06-13T18:18:00.003+02:00

Jag har insett att det inte alltid är så lätt att vara en bra förälder.
Vi har varit på landet en hel del på sista tiden och där ute finns det så extremt mycket fästingar.
Pelle har tagit sin påfyllnadsdos och jag är gravid och kan därför inte ta min påfyllnadsdos men sedan har vi Anton. kan man vaccinera så små barn eller inte, ja det var frågan. Alla säger olika när vi frågar. BVC sa att man inte vaccinerar barn under 7 år osv...

Jag fick däremot höra att man KAN vaccinera även riktigt små barn om det finns särskilda skäl och vi ansåg att fästingtäta landet var skäl nog. Sedan kom nästa fundering, kan vi vaccinera Anton med tanke på att han har nedsatt njurfunktion? Svart var inte lätt att hitta men tillslut fick vi klartecken att det var okej, skillnad var om han hade haft äggallergi då hade det inte gått som exempel. Nästa vecka ska Anton få dos nummer två, och tur det!

I fredags var vi till Eskilstuna ZOO, det var ett riktigt lyckat besök. På kvällen så skulle jag bada Anton och Pelle tog av honom kläderna och kommenterar Antons "sårskorpa" på bröstet.
Jag kommenterade att han haft den några dagar precis som sårskorpan i sidan och att han förmodligen rivit sig eller nåt, Anton är rätt vild och slår sig rätt titt som tätt så inget konstigt hade vi reagerat på. Och med tanke på att sårskorpan inte växt eller ändrat färg eller dylikt så hade vi inte tänkt så mycket mer på det.

Men Pelle började undersöka Anton lite närmare med ficklampa och det visade sig att den lilla sårskorpan på bröstet var i själva verket en fästing som då suttit där i flera dagar. Jag har tidigare trott att fästingar ändrade färg och växer och blir stor när de bitit sig fast, ¨så fel jag hade. Denna fästing som såg precis ut som den andra riktiga sårskorpan hade varken vuxit eller ändrat färg utan var pytteliten. Pelle fick inte ens bort den med fästingborttagaren utan fick lirka länge med en pincett för att den var så liten. Nu har vi lärt oss en läxa och vi kollar Anton både morgon och kväll ifall några onda rackare skulle ha smygit sig på vår lillla gosse.

Däremot mår Anton bra och vi hade nog tur denna gång, fästingbettet syns knappt längre och han är pigg som en mört, men nu är vi extra glada över att vi börjat vaccinera honom. Det är så lätt att missa de små rackarna, men ack vad de kan ställa till med...

Bilar!

2010-06-08T10:46:00.002+02:00

Allt är bilar i Antons värld. Det färsta han sade igår när han vaknade på morgonen var "bilar". Hn satte sig upp i sängen och pekade. Jag sa till honom att han skulle gå ut i vardagsrummet på landet och titta på sina bilar. Glad ihåg kravlade han sig förbi mig och gick in i vardagsrummet och slog sig ner på golvet och började leka med en gång.

I lördags var jag och Anton till bakluckeloppisen på Täbygalopp och där hittade jag ett riktigt fräscht Fisher Price garage för en mycket billlig peng, Anton blev helt salig och nu lekar han konstant med sina bilar i garaget helt överlycklig. I förrgår tog han farfars hand och visade honom att han skulle sitta med honom på golvet och farfar skulle vara med och leka med Antons bilar. Han är så toksöt där han gång på gång bara upprepar ordet "bilar".

I helgen fick han även se filmen "Cars" (bilar) och Anton var helt frälst och pekar nu ofta på tv:n och säger "bilar". De sist kvällarna har vi valt att låta Anton somna med en liten leksaksbil i handen när han ska sova, då är det inga problem med att söva honom. Vi brukar ta bort den lilla bilen när han väl har somnat men det är så sött där han ligger och håller sin lilla hand i min och den andra hårt om bilen.

Tiden går fort, snart fyller Anton två år och snart är hösten här och det är dags för vår lilla busunge i min mage att göra entre. Jag har nu gått in i vecka 28, magen är stor som en boll och det är mycket aktivitet där inne, busungen härjar rejält. Jag börjar nu få lite krämpor, bäckenuppluckring heter visst otyget. Jag har så ont på kvällarna och nätterna men fick ett tips om att sova med en kudde inklämd mellan benen och det fungerar rätt bra, då gör det inte alls lika ont att vända sig i sängen eller bara ligga stilla. Jag har oskcå blivit förbjuden att göra vissa sysslor, så tråkigt ;) Städa, dammsuga, moppa golv, plocka leksaker från golvet mm är nu tabu för att bespara kroppen lidnade. Pelle tar glädjanade på sig de uppgifterna ;)

På fredag är det dags för vår familjedag, som jag kallar den. Det vill säga att Pelle som nu är pappaledig med Anton och jag som tagit ledigt från jobbet ska göra en utflykt, men Pelle och Anton vet inte vart vi ska, det blir en överraskning. Jag tror att det kan bli en riktigt rolig dag fär oss alla och jag hoppas verkligen på vackert väder.

"Gjass"...

2010-05-29T19:59:00.003+02:00

Anton är väldigt förtjust i glass och deet verkar vara hans favoritord, strax efter ordet "majs".
Han öppnar själv frysen och pekar där glasspinnarna ligger och säger högt "gjass". Säger vi nej blir han arg och fortsätter att upprepa sitt "gjass" och lägger sig ner på mage och bölar. Jaja må så vara, han kan inte alltid få glass så är det. Men nu när sommaren nalkas så kommer det nog bli en del "gjass" i sommar...

Favoritordet nummer två är "majs", när vi var hemma hos mormor sist och firade henne så hade de majs på bordet och jag frågade Anton om han ville ha majs. Sedan var det bara majs som gällde hela middagen. Han inte bara åt majs utan sa och sa ordet majs konstant, ungefär som att han gillade sättet man säger det på i munnen.

De sista dagarna har jag nu även börjat att höra att det kommer två ord tillsammans inte bara ett ord, utvecklingen går framåt. Snart fyller prinsen två år, helt otroligt vad tiden har sprungit iväg. Den lilla bebisen har vuxit upp och blivit en ung pojke som klarar sig själv alltmer och mer.
Men än så länge är han fortfarande min lilla Anton, igår var han så trött efter att ha busat runt med sin kompis Frank att han deckade i min famn efter vällingen. Jag satt bara och tittade ner på min sovande son som snarkade i min famn. Jag är så glad att jag har dig mitt lilla hjärta, du är verkligen mammas ögonsten.

Härmapan...

2010-04-28T09:00:00.002+02:00

"biiiil", "ykla", "pippi" "titta"....
Är de vanligaste orden just nu. Så fort vi säger ett ord han verkar gilla så har han börjat säga efter oss eller så kommer "muuu". Muuu verkar vara rätt mycket saker just nu och ja Anton älskar kossor.

Andra favoriter är Mora Träsk, "Ylle" och "Små grodorna" och "Bussen" så ställer han sig och vickar på kroppen och härmar alla rörelser som Mora Träsk gör. Han behöver inte ens se dem det räcker med att han hör dem så vickar han på kroppen och gör rörelserna. Han är så söt att det är svårt att inte börja skratta när man ser honom.

Igår var första gången på dagis som Anton inte grät när jag gick. Med Pelle brukar det fungera riktigt bra, han tittar på Pelle och vinkar till honom och säger "hejdå". Med mig brukar han istället börja tokgråta och stora tårar rinner nerför kinderna på honom. Ett spel för gallerierna och bara för att demonstrera, det ver jag mycket väl. Han brukar tystna väldigt snabbt. Men igår så tittade han bara lite surt och ansiktet såg ut som ett litet russin och gav ifrån sig ett icke samtyckligt läte men grät inte utan såg bara efter mig en liten stund. När jag kom fram till grinden såg jag att han lekte med ett annat barn och skrattade. Det känns som ett framsteg, att det nu går bättre även för mig med lämningen på dagis.

Jag har jobbat kväll några dagar nu och Pelle har berättat att Anton gått och ropat efter "mamma" och i förrgår så ringde det på dörren och Anton utbrast i glädje "mamma" och Pelle gick och öppnade men det var ingen där, bara några busungar som tjuvringde på dörren, besviklesen var stor för Anton. Dessutom så åt han dåligt och var väldigt ledsen vid läggdags, mamma fanns inte där...

Det är jättesvårt att förklara för ett litet barn varför mamma eller pappa inte finns där, jag var jättemammig när jag var liten eftersom jag var för liten för att förstå att mamma låg på sjukhus för hon opererade knät. Det hela slutade med att jag inte kunde somna på kvällen förrän om inte mamma berättade var hon var någonstans och jag blev jättemammig. Jag tror däremot att det är viktigt att även om barnet inte förstå fortsätta med att förklara att "mamma är på jobbet hon kommer hem senare ikväll", eller "pappa ska inte gå iväg han ska bara öppna garagedörren" eller vad det nu kan vara, för då känner barnet sig tryggare och känner sig inte övergivet.
Jag är noga med att berätta för Anton vad som händer, jag tror att det är bra för honom och att det gör honom tryggare och mer tillfreds med situationen.

Antons lillebror växer och sparkar i min mage mer och mer, särskilt på kvällarna när jag ska sova, då är det hambo som dansas i magen känns det som. Magen växer och jag känner mig redan stor, trots att det bara är femtemånaden. Kommer bli intressant att se hur jag kommer se ut i sommar, rulla framåt Kickan det går fortare än att gå ;).

Stukad fot!

2010-04-22T08:13:00.003+02:00

Igår var det ingen bra dag! Jag skulle på kurs på jobbet och kommer in i korridoren och har bara fem meter kvar till dörren till datasalen och vips är olyckan där.
Golvet i korriodren är väldigt halt och jag känner hur jag glider och fösöker parera med fötterna för att inte falla, men jag hade inte en chans eftersom jag kom med lite fart. Jag ramlar framlänges och slår först i knät, därefter magen och foten vrids och en oerhörd smärta uppstår.

Jag haltar in i datasalen och fösöker lida igenom dagen, satt med foten i högläge men sedan var det dags för lunch. Fy fabian vad ont det gjorde när jag haltade efter de andra mot lunchserveringen. Tur nog hade jag läkartid hos min husläkare för att han skulle kolla på min onda arm sedan bilolyckan. Men jag kunde inte gå dit efter den lilla promendaden på lunchen så hade foten svullnat ännumer och smärtan tilltog mer och mer, så Pelle kom och skjutsade mig till vårdcentralen. Väl där tittade min doktor och såg fundersam ut:
-i papperna står det att det gäller armen, men jag tycker snarare att det ser ut som det är foten som är problemet...

Jaa, ska man skratta eller gråta? Han lindade min fot och konstaterade snabbt att det skulle behövas att röntags trots att jag är gravid. De vill inte röntga gravida för att det kan ge
farlig strålning till barnet, men jag fick blyförkläde så då skulle det inte vara någon fara, eller risken är inte så stor att barnet far illa av det. Tur i oturen så hade jag inte brutit foten men stukat den rejält. Taxi hem och sedan foten i högläge och där är jag idag, sitter hemma med foten i högläge för att svullnaden ska gå ner, men fyy vad ont det gör i foten. Jag hoppas att det läker ut snabbt, för det här var inte roligt att bli så här fast i sin egen lägenhet och inte kunna röra sig.

Och lilla Anton som jag skulle hämta på dagis, jag ringde till min kompis Carro som var jättesnäll och hämtade Anton på dagis, kom sedan och plockade upp mig på vårdcentralen och körde mig till Dalens sjukhus för att jag skulle röntgas där. Sedan tog hon med sig Anton till Franks dagis, där de skulle ha Öppethus för anhöriga till barnen som går där. Frank blev glad över att se sin kompis Anton och Anton blev väl omhändertagen där, sedan fick han följa med Carro, Anders och Frank hem och äta middag och busa runt innan Pelle kom och hämtade honom.

Inget blir någonsin som man har tänkt sig, men det är skönt när det löser sig på ett bra sätt och i Antons fall så hade han säkert bra mycket roligare med CAF med dagisbesök och bus än att jag skulle hämtat honom på dagis, tagit med honom hem och inte mycket spännande alls hade hänt.

Tack Carro, Anders och Frank för hjälpen igår, det var verkligen snällt av er, vi är mycket tacksamma!

Faller en faller alla...

2010-04-19T10:55:00.004+02:00

Ja det är verkligen så.

Magsjukan som härjar är verkligen smittsam som pesten. I torsdags satt någon annas barns napp i munnen på Anton när jag kom till dagis, inget gott tecken! Fel napp eller inte men Anton blev magjuk. Innan jag han hem hade han kräkts ner bilen och barnstolen och sig själv två gånger. Stackarn såg så rädd och ledsen ut där han satt och petade i spyorna med sina små händer. Hög efter hög lyfte han upp från sitt knä och grät förskräckt.

Jag var hemma med honom på fredagen och han var rätt pigg tyckte jag men det märktes att han var tagen av sjukdomen. På natten började jag känna mig dålig, och började misstänka maten jag ätit, men Anton hade smittat mig med magsjuka. Fy vad jobbigt det var och dessutom vara gravid med en bebis som trcyker mot den redan upprörda magen var verkligen frustrerande och jobbigt.

Natten mellan söndagen och måndagen var det Pelles tur att kräkas och natten blev en pärs.
Som sagt faller en faller alla...

Min, min, min trehjuling!

2010-04-14T18:31:00.003+02:00

Anton har fått en egen trehjuling.
Den första Pelle överraskade oss med att köpa var för stor, för treåringar typ. Anton blev förtvivlad när han inte fick sitta på den, eftersom vi inte vågade låta honom sitta på den. Anton nådde inte ner till backen och böjer sig då naturligtvis framåt för att möjligtvis nå lite bättre. Resultatet blir att hela trehjulingen med den uppspplta lilla pojken på välter och där ligger Anton med trehjulingen över sig. Det ser såg så läskigt ut varje gång det hände så vi beslöt att ställa bort den till han blir lite äldre, detta uppskattades inte av Anton.

Så vi bestämde oss för att se oss om på Blocket efter en annan trehjuling som är mer anpassad för de minsta barnen. Våra grannar har en trehjuling där det är en stång som föräldrarna kan hålla i för att ge barnet bättre balans, denna älskar Anton och provar den varje gång vi kommer in i barnvagnsförrådet och blir jättearg när det är dags att gå därifrån.

I helgen som var lät vi Anton och granngossen Frank leka tillsammans på gården och vi tog fram Franks trehjuling och det blev mycket gråt från bägge pojkarna, båda ville cykla och ingen ville låta den andra göra det, så då bestämde jag och Pelle att Anton skulle få en egen trehjuling.
Just en sådan trehjuling hittade vi på Blocket och Pelle åkte och köpte denna gudomliga lilla cykel. Vi bestämde oss för att låta Anton provköra den trots att det var sent på kvällen och vår lilla gosse borde ha sovit på söta örat för länge sedan. Anton blev överlycklig och lyckan i hans ögon är något som vi kan leva länge på. En trött prins somnade sedan som en stock.

Anton har lärt sig cykla, när jag var med honom till "Peterspark" i förra veckan tog han sina första egna tramp på en trehjuling där, jag är så stolt, min lilla son cyklade själv!

Flicka eller pojke?

2010-04-08T20:22:00.002+02:00

Idag har det varit en händelserik dag, först ett besök hos min barnmorska sedan var det dags för ultraljud och sist vattengympa. På ultraljudet följde min kompis Carro med, eftersom Pelle är bortrest, han roar sig i Paris med omnjed, så idag gick han miste om att se vår lilla bebbe för första gången.

Den lilla busungen var inte samarbetsvillig alls, ville inte sträcka på sig, ville inte vända på sig och visade tydligt vem som bestämde. Jag fick gå upp och röra mig i hopp om att bebben skulle vända på sig och inte ligga med ryggen uppåt men icke sa nicke. Men mätningar lyckades ändå att göras och beräkningen som jag hade gjort från början stämde på dagen, 2 september om jag får gå tiden ut och den lille inte vill komma för tidigt, storebror hade brottom ut i världen men jag hoppas att denna bebis väljer att vara kvar så länge som möjligt.

Imin mage ligger en liten Elton och busar runt, ja, Anton ska få en lillebror, tillslut la bebben sig på ett sätt att det klart och tydligt syntes vad det var för liten krabat, nu finns det till och med på bild att denna lille parvel är en pojk.

För några dagar sedan kände jag det som jag trodde var början till att känna sparkar, men imorse var det klockrent, två rejäla kickar kände jag imagen. Jodå Elton har presenterat sig, Elton är påväg...

Galonisjakt med andan i halsen...

2010-03-30T06:47:00.002+02:00

Han pratar och han pratar, men det är svårt att förstå allt eftersom det inte är vanliga ord utan Antons eget språk. Han börjar bli stor och tuff. Igår när jag kom och hämtade honom på dagis så sa den kvinliga personalen att han var tuffast av de små. På Antons avdelning går det 14 stycken barn i ca 1 1/2 års åldern och de flesta är barn som är lugna och försiktiga, men inte Anton. Han går ute på gården och leker med de större barnen, inte alls rädd för dem som är äldre.

När ja gkom igår var det bara tre barn kvar på hela dagis och de sprang fram och tillbaka genom en vattenpöl, och givetvis min charmprins gjorde likadant, i sin icke vattentäta overall. Han var dyblöt och hela ansiktet fullt med smuts men han var glad, gjorde glädjande läten där han sprang genom vattenpölen. Pelle och jag fick åka i panik och shoppa galonisjacka och byxor för dem vi hade i storlek 86/92 var gigantiska och det kommer dröja länge innan han kan ha dem på sig.

Vi hittade tillslut på Lindex och med andan i halsen smet vi innanför deras dörrar tre minuter innan de skulle stänga. Anton hittade en solhatt som han dessutom vägrade ta av sig, så Pelle köpte den också åt honom. En glad men trött prins höll på att somna i bilen hem. Lite gröt, pyjamas, nattsaga, sedan låg han och pratade en stund i sin säng innan han somnade, kramandes med sin mjukishund.

Förra veckan var vi till njurspecialisterna på Huddinge sjukhus med Anton och där vägde de och mätte honom. Han har blivit lång men har inte gått upp i vikt något nämnvärt utan ligger kvar runt samma vikt han haft de sista månaderna.
Längd: 86.3 cm
Vikt: 12.5 kg

Prinsen ska bli storebror!

2010-03-04T19:37:00.003+01:00

Ja det stämmer faktist, Anton ska bli storebror i höst. Jag har knappt fattat det själv ännu. Jag mår så bra och märker mestadels inte av att jag är gravid, om man bortser från sena nätter och tidiga mornar när jag mår illa och kräks. Och det har blivit värre de senaste veckorna inte tvärtom vilket är mer vanligt, att efter vecka 13 så brukar illamående försvinna, jag väntar...

Jag går in i vecka 15 imorgon, jag känner fortfarande inga sparkar men det lär nog dröja några veckor till. Anton börjar nu förstå att det är något speciellt med mammas mage för både jag och Pelle säger åt honom när vi ser att han tänkt hoppa upp på min mage eller tänker puffa mig eller något liknande. Då tittar han på oss med ett leende och sedan ser vi hur han försöker puffa till magen med handen men sedan väljer att ändå att låta bli. Han börjar bli stor vår lilla prins.

Tyvärr har både jag och Pelle smittats med vinterkräksjukan, och så sjuka som vi blev har ingen av oss varit förut. Helt sjukt att man kan må så dåligt, vi kan skratta oss lyckliga över att Anton varit hos mormor dessa dagar och verkar ha klarat sig helt från att ha blivit smittad av oss, peppar, peppar...

Daaa...

2010-02-26T21:26:00.003+01:00

Under de sista två månaderna har Antons utveckling skenat iväg. Han är nu en egen individ med bestämd vilja och visar tydligt vad han vill ha. Pekar bestämt ut det han vill ha och säger "daa" och ser så där härligt bestämd ut. Får han inte som han vill så kommer "argrynkan" fram och han snörper på munnen. Han lyssnar på vad vi säger och hämtar det vi ber honom om, han har blivit så duktig...när han vill vill säga *ler*.

Han kan vara otroligt busig och hitta på hyss som vi aldrig kunnat tänka att han skulle göra, det gäller att vara steget före och det är inte lätt alla gånger. Han har nu även fått ett nytt smeknamn, "Hyssaren", det är verkligen passande.

Anton har precis skolats in på dagis, det har verkligen dragit ut på tiden eftersom han har varit sjuk, men nu är han dagisklar. Han stortrvis på dagis och tycker att det är jätteroligt. Han gör glädjelud när vi börjar närma oss dagis och när jag kommer och hämtar honom på eftermiddagen brukar han ta min hand och leda in mig till rummet längst in och där ställer han sig och dansar på mattan till musiken som spelas. Han är för söt! Jag är stolt över honom och hur duktig han har blivit på så kort tid. Prinsen har fått nya vänner, prinsen har fått en vardag, en rutin, ett ställe att vara på om dagarna där han kan leka och busa för att sedan komma hem till oss och vara vår underbara lilla trötta prins.

Vi har inte varit på BVC på ett tag men de senaste måtten var:
Längd: 83.5 cm
Vikt: 12.3 kg

En bestämd vilja!

2010-01-21T12:44:00.002+01:00

Anton har en mycket bestämd vilja, han är väldigt lik sin mor. Han har så härligt många olika ansiktsuttryck. Är det något han vill ha eller inte får så blir han jättearg och lägger sig ibland ner på golvet och tjuter. Det ser så sött ut att det är svårt att hålla tillbaka skrattet som bubblar upp inom mig, men då brukar jag med lugn röst säga: -Det spelar ingen roll om du blir arg, du får iallfall inte som du vill...
Då brukar han tjuta en liten stund till sedan börjar han och pyssla med något annat. Så lättflörtad är jag inte. Det är så härligt att se att han börjar bli så medveten om allt runt omkring honom. Han förstår mer och mer och han går själv och öppnar kylskåpet och pekar på det han vill ha och säger: -Daaa...

Snart är det dags för inskolning på dagis. Vi var på ett informationsmöte inför starten och där såg vi att det var många av barnen som Anton har gått på öppna förskolan med under hösten. Jag tror att det kommer bli bra för Anton att börja på dagis, han är så social och behöver få leka av sig lite, hemma blir han bara rastlös och gör bara en massa hyss.

18 busiga månader!

2010-01-05T22:21:00.003+01:00

Tiden springer iväg, nu är det ett nytt år, 2010. Anton ska börja dagis nu i slutet av januari. Det ska bli kul att se vad han gillar det. Han är social men har nu börjat bli lite mammig och pappig, men det ska nog gå bra ändå. Under resan till Thailand utvecklades han mycket och det var intressant att se hur han tog folks bemötande, för det såg vi var med blandade känslor. Främmande människor som kommit fram, tagit på honom, dragit ut nappen, lyft upp honom, kittlat honom eller utbrustit "babyyyyyy". Vissa gånger tyckte han att det var roligt medans andra gånger verkade han bara tycka att det var jobbigt och sökte skydd hos Pelle och mig när det blev för mycket. Thai är väldigt kärvänliga med barn, både män och kvinnor i alla åldrar, vi är bara inte vana med närgångheten och den spontana uppskattningen av våra barn.

Anton har nu hunnit bli 18 busiga månader, han busar mycket och vet vad han får och inte får men vissa saker förstår han fortfarande inte, saker som konsekvenser, tex "trampar jag runt i sängen är det lätt att jag ramlar och faller handlöst ner i golvet", vilket har skett. Eller det klasiska att han tittar bakåt när han går framåt och vips går han in i något, alltid är det något. Mammas ögonsten, älskar dig så!

Phuket, Thailand!

2009-12-03T08:37:00.003+01:00

Att det hemma ar regnrusk och att det borjar narma sig jul, kanns sa langt borta.
Vi ar nu sedan en vecka tillbaka i Thailand. Efter fyra dagar i Bangkok bestamde vi oss for att resa till ett lite lugnare stalle for avkoppling, trafiken och stressen i Bangkok och den daliga luften gjorde att vi tyckte att Phuket skulle bli ett bra val. Vi ar borta i fyra veckor och har inte bestamt hur resan ska se ut exakt men en liten plan har vi nu satt upp. Nasta resa far bli med tag, vi har testa inrikes flyg mellan Bangkok och Phuket, det var sjukt billigt och smidigt.

Vi ar kvar har i Phuket tills pa mandag sedan kommer vi nag att aka med tag uppat i landet.
Dagarna har ar langt ifran langtrakiga det hander saker hela tiden. Vi har idag aven fatt testa den thailandska sjukvarden. Anton brande sig sjalv pa hett vatten ur kranen och han blev ilsket rod, sa vi fick aka till Phuket International Hospital med honom. Men han hade tur eftersom vi var snabba med att kyla ner brannskadan sa han den inte bli sa allvarlig, vi fick en salva till honom som han vi ska smorja pa honom i nagra dagar och han far inte bada pa nagra dagar heller, vi ar glada att han inte blev mer allvarligt skadad.

Annars sa gillar vi Thailand, alla alskar verkligen barn och Anton som ser ut som en blont solsken blir gullad hela tiden, och mots av leenden vart vi an gar. Forst var han skeptisk till all uppmarksahet men nu gillar han det verkligen och ger ifran sig ett klingande skratt. Nagon direkt radsla for svininfluensa har vi inte markt av har men lite forsikta ar vi anda.

Nu ar det dags att shoppa vidare!

Sawadee!

Snart bär det av...

2009-11-17T15:29:00.003+01:00

Snart bär det av, nu är det inte många dagar kvar tills vi åker till Thailand.
Många funderingar just nu, och det är inte bara den berömda svininfluensan som väcker funderingar utan allt annat också. Hur kommer det gå på planen? Inget eget säte till Anton och han som inte gillar att vara stilla en sekund, det kommer som sagt bli intressant att ge sig ut på en långflygning med vår nyfikna lilla busunge.

Men vi har varit kloka nog att boka de två första nätterna på hotell i Bangkok och har redan fixat det här i Sverige. Känns skönt att ha det klart, sedan får vi se åt vilket håll vi väljer att styra kosan. Kartor, reseguider mm är redan inhlandlade, det ska bli spännande det ska bli kul, det kommer bli en oförglömlig resa!

Jag kom, jag gjorde och jag segrade!

2009-10-24T17:09:00.002+02:00

Dagens inlägg kommer att handla om mig, och givetvis lite om charmprinsen!
Idag har jag gjort det med ångest, eller nja kanske ångest är lite väl att ta i men jag bävade för att göra det, Högskoleprovet!

Jag visste eftersom jag hört av andra att det är tufft och mycket och att det är under tidspress. När Pelle först föreslog att jag skulle göra Högskoleprovet så sa jag "aldrig i livet", men efter en tids funderande så bestämde jag mig för att jag ville testa, men att jag skulle vara förberedd och pluggat innan. Mycket har hänt sista tiden, saker som varit utanför min kontroll vilket gjort att förberedelsen var föga.

Nu har jag gjort det, jag har klarat av provet, det var tufft, det var mycket och dessutom under tidspress. När jag gick ut genom Aulan i Kärrtorps gymnasium så kände jag mig tom i bollen men glad och stolt över mig själv att jag faktist har gjort Högskoleprovet. Resultatet är inte det som jag hoppar av nervositet och känner att jag "bara dör" innan jag får reda på svaret, för mig är inte denna gång resultatet det viktiga utan känslan av att jag klarat det. Jag har bestämt mig för att jag ska göra om provet i vår men då med andra förutsättningar för att sedan kunna gämföra hur resultatet blir när man inte har varit förberedd mot när man kunnat förbereda sig.

Så idag höjer jag hatten för mig själv att jag klarat något som jag aldrig tidigare gjort och inte heller trott at jag någonsin kommer att göra! Bra gjort Annika!

Prinsen, min söta lilla prins sover hos moster denna helg, hon skickar söta mms på Anton och jag ler så där fånigt varje gång jag får en bild. Det kan vara Anton som äter själv eller sitter i badet eller busar runt, samma stolta leende finns där på mig och jag saknar honom varje minut som går men jag vet att han har det bra och blir väl omhändertagen.

Igår var vi till Huddinge Sjukhus med honom för ett inbokat läkarbesök och det var riktigt givande med en engagerad doktor som var bra på att förklara så vi förstod och inte på det där typiska läkarsättet som man inte begriper med konstiga ordval och annat offatbart. Nu tycker vi att det känns bra och vår Prins kommer inte "släppas" utan att allt ska gå igenom ordentligt så att det verkligen blir utrett vad som är galet och vad som kommer att göras åt det framöver.
Han var som vanligt riktigt tålig och duktig trots att han hade feber.

Idag har Prinsen namnsdag, det är Evert idag, grattis Prinsen mamma pussar på dig på avstånd!

För smart för sitt eget bästa!

2009-10-06T22:03:00.010+02:00

Ja Anton är för smart för sitt eget bästa. Han är riktigt snabb på att räkna ut lösningar på hinder han stöter på. Exempel:

1. I köket har vi köpt en barnsäkerhetspärr för kökslådorna för att barnet inte ska kunna öppna dessa. Den ser ut som en lång pinne med klyka ungefär. Pelle och jag tyckte att det var en bra lösning eftersom vår klåfingriga lilla krabat inte fick upp lådorna. Den glädjen blev kortvarig. En dag kom Anton på att om man drar i lådan längst ner med ett ryck så lossnar klykan och far iväg över golvet. Först tänkte jag att han bara råkade göra det av misstag, men icke han gjorde om samma sak om och om igen, så nu gör klykan ingen nytta längre...

2. Dörrstopp. Min syster köpte dörrstopp på IKEA när vi var där sist, hon satte dem tillrätta på en av dörrarna hemma hos sig och stunden efter kommer Anton gående med den ut i köket då min syster utbrister:- men du skulle ju inte fatta det där!

3. Matstolen, vad jag gillat den eftersom Anton suttit fastspänd i den så kan han inte resa sig eller ta sig någonstans utan alltid suttit kvar, ack den lycka som varar länge...
Anton har flitigt suttit och tittat när vi knäppt igen bältet och pillar på det så mycket han bara kan. Först lärde han sig spänna bältet själv och det kändes okej, men bara någon dag senare inser vi att han även nu kan knäppa upp det själv också. Skit, skit, skit! och så var matstolen inte en säker plats längre. Vi har nu köpt en annan matsol som han kommer kunna ha i åratal framöver, det är en sån stol man har när barnen blivit lite äldre, och när han väl sitter i denna så kan han inte ta sig upp och det har han insett själv och tittar buttert mot oss när han försöker ta sig upp och avslutar med att böla eftersom han misslyckas.

4. Kommer upp själv, vi brukar låta Anton "sova middag" på vår dubbelsäng, vi gör en barriär med täcken och kuddar så att han inte ska rulla ur sängen. Vi vet givetvis att om han börjar klättra över barriären så tar han sig över, men Anton brukar alltid göra ljud ifrån sig när han vaknar, men inte här om dagen. jag satt i vardagsrummet och pratade i telefon med Pelle när jag helt plötsligt hör:- Gaaah! jag vände mig om och där kom Anton gående in i vardagsrummet och mot mig. Glad men samtidigt förskräckt tog jag upp honom i famnen. Han känner inte av avståndet mellan sängen och golvet och jag vill inte att han ska dunsa ner med huvudet först en gång till. Men kanske det är så att han faktist börjar känna av avståndet mer och mer, han har lärt sig att från fotöljer och soffan ska han hasa med rumpan först så kanske gjorde han även det från sängen. Hädanefter får jag spetsa öronen ännumera.

5. På landet har vi skaffat grind för att Anton inte ska gå ut själv och ramla nerför stentrappan. Killen tittar hur vi gör och gör efter. Jag glömde stänga haspen på grinden, då såg vi hur Anton gick dit och stängde haspen och gick malligt därifrån. På utsidan av haspen sitter en knapp man måste trycka in samtidigt som man öppnar klykan för att kunna passera genom grinden, den har han inte upptäckt ännu, tack olov!

Vi var en sväng till BVC igår och han vägdes och mättes och fick sin första spruta inför Thailandsresan.
Vikt: 11.230 kg
Längd: 80 cm
Huvudomfång: 49.5 cm

En mors tankar...

2009-09-29T21:40:00.009+02:00

Min son är en pigg krabat, han busar så mycket han bara kan. I förra veckan höll han på att fixa eldsvåda i köket, tur nog var jag snabb att lösa situationen, men jag var livrädd att någon granne skulle ringa till brandkåren. Hyss är Anton riktigt bra på. Han skrattar och pratar, röjer runt i lägenheten, det är svårt att tro att det skulle vara något fel på honom när man ser honom. Jag försöker tänka att inget är fel, men jag vet att allt inte är som det ska, frågan är bara hur allvarligt felet är. Vad händer sedan efter alla undersökningar, måste man operera, eller kommer han få leva med det som det är? Frågorna är många och just nu finns inga svar. I morgon är det dags för ytterliggare en undersökning som förhoppningsvis för oss närmare svaret på vad som måste göras med vår lilla prins.

Mammas gullunge, jag tror att du är frisk för sjuk är du inte, bara att du har en "missbildning" som de kallar det, fasen vilket sjukt ord, jag skulle tycka att de borde använda ordet avvikelse istället för det är ju precis vad det är, en avvikelse!

Suckande damen!

2009-09-14T20:15:00.003+02:00

Jag gick en dag med Anton till biblioteket, tyckte att det kunde vara lite trevligt att låna lite barnböcker som jag och Pelle kunde läsa för Prinsen. När jag kom dit så kunde jag inte hitta mitt lånekort men det brukar inte vara något problem så jag gick bort till barndelen och tog några böcker. Väl framme vid disken satt en dam där bakom. Det hela började med att hon tittade lite surt på mig och med en suck frågade:
-och vad behöver du hjälp med då?
-jag har glömt mitt lånekort hemma och undrar om jag kan låna via min legetimation istället?
-jaaa,nu är det så här, att all utlåning och återläning görs via "gör det själv" stationer där borta och mendett surt mutter tillade hon, jag får väl lov att hjälpa dig nu då när du har plockat på dig böcker...

Den mycket otrevliga damen hjälpte mig motvilligt och när jag bad om att få låna toaletten så sa hon ja och tröck på en knapp så toaletten skulle vara öppen. Jag vet inte om hon gjorde det på ren djävluskap eller om hon bara var väldigt osmart, för jag hade inte en chans att ta mig från disken och till toan innan spärren slog igen, för när jag väl kom fram till toaletten så var den åter låst. Med en tung suck fick jag gå tillbaka till henne och be henne låsa upp igen, då tittade hon på mig surt och låste upp igen. Anton som vid det här laget hunnit bli både trött och hungrig började kinka och slängde iväg nappen på golvet inne på toaletten. Jag tvättade av den och la upp den på handfatet, vilket skulle visa sig vara en stor miss. När vi väl kommit ut från toaletten och spärren åter igen gått igen inser jag att den enda nappen jag hade med åt min nu arga son låg kvar på handfatet. Jag sneglade mot disken och den otrevliga damen som nu hjälpte en annan besökare och hon var inte vänlig mot denne heller. Jag tog ett djupt andetag och gick fram till henne och förklarade vad som hänt och hon suckade och låste åter upp dörren åt mig. Jag smet snabbt in och grabbade åt mig nappen, tröck den in i munnen på Anton och tågade snabbt ut från biblioteket.

En sak är då säker det kommer dröja innan jag besöker Björkhagens bibliotek igen och dess "trevliga" personal.

Busungen härjar

2009-09-03T13:08:00.003+02:00

Ja ibland undrar jag om min son är ett år eller om han är mycket äldre än så. Han är smart, eller snarare barn är smartare än vad vi vuxna tror.

Dagens exempel:
Klockradion som står på Pelles sängbord är jätterolig att pilla på och ha ner i golvet, vilket givetvis inte jag tycker. För att han inte ska kunna komma åt den och övriga saker på sängbordet satte jag en stor tung flyttkartong som en plopp mellan sängen och väggen. Perfekt tänkte jag den får han aldrig bort. Nej visst fick han inte bort den men en stund senare hörde jag ett gurglande ljud från sovrummet och går dit och tittar. Då har Anton lyckats kravla sig upp på kartongen och var på väg ner på andra sidan. F**N tänkte jag tyst, bar honom därifrån och satte ner honom i vardagsrummet istället.

Ovanpå kartongen satte jag nu vår hushållsrullebal full med hushållspapper, nu ska han banne mig inte kunna komma över tänkte jag. En stund senare så märkte jag att han återigen hade gått in i sovrummet och denna gång försökte han inte klättra över utan försökte istället klämma sig förbi. Jag bar åter igen ut honom i vardagsrummet och stängde sovrumsdörren, jag ska nu fundera ut en bättre och hållbar lösning som han inte kan komma förbi eller lista ut smarta omvägar.

"Pappa"...

2009-08-26T20:27:00.002+02:00

Anton pratar mycket hela tiden.
-Anton titta lampan! Anton tittar upp mot taket och pekar med sitt pekfinger och säger högt:
-Pappa!
-Nej, Anton pappa är på jobbet, det är en lampa, lampa...
-Pappa! Jag ler mot honom och tänker, en sak i taget...

Anton går runt i lägenheten och säger han inte titta så säger han pappa. När jag och han sitter på morgonen och han ska få sin gröt vänder han sig om i matstolen och tittar mot dörröppningen och säger:
-Pappa! Han tror att Pelle ska komma genom dörren, precis som han gör på helgerna och när jag säger orden:
-Pappa är på jobbet Anton, men han kommer hem om några timmar. Då ser Anton på mig och fortsätter upprepa, pappa, pappa, pappa.

Antons bästa stund på dagen är när pappa har kommit hem och de har sagostund innan läggdags, eller när pappa busar med honom som bara pappa kan. Ibland undrar jag om jag har två barn eller ett *ler*...Pappa Pelle är ett stort barn!

BVC besök!

2009-08-15T09:39:00.002+02:00

I förrgår var jag med Anton på BVC, jag var lite nyfiken på om Anton hade hämtat igen den vikt han förlorat i sommar när han varit sjuk. Han gick ner ca 300 gram så det är inte så mycket men eftersom vi märkte att han började bli rätt smal så ville vi göda vår kille så han fick lite bebishull igen, vilket skulle vara bra om han blir sjuk igen. Jag misstänkte att han hade gått upp igen eftersom vi sista veckan sett att han börjar få lite mage igen. Det stämde, på lite mindre än tre veckor hade han gått upp 500 gram, vår duktiga kille! 10700 gram och är nu 77.7 cm lång.

Snart är det dags för mig att åka och hämta vår guldklimp, han har sovit hos moster inatt. Just nu busar han säkert för fullt hemma hos henne och försöker slita i allt han ser och undersöka allt han ser. Om vädret håller i sig tänkte vi ta en sväng till Torekällberget så Anton får titta på lite djur, han älskar djur och gillar att prata med dem på sitt gulliga vis. Älskar dig min lilla prins!

Busungen

2009-08-10T14:39:00.003+02:00

Busungen härjar...

2009-08-10T14:26:00.003+02:00

Mammas busunge är i farten, allt ska undersökas in i minsta detalj. Han vet precis i vilken låda hans barnmat ligger i, så står han och lyfter upp en burk och jag sätter tillbaka den och är det inte den lådan så är det någon annan. På landet är alla skåpen och lådorna barnsäkrade men hemma har vi inte gjort det eftersom vi inte har några "farliga" saker i dem han når till. Kylskåpet verkar vara en storfavorit, där finns det alltid något hans långa armar kan rycka tag i och när man vänder sig om så går han omkring med det han har hittat i handen. Snabbt skyndar jag mig efter sonen som hunnit in i vardagsrummet, denna gång var det bara zoya flaskan han fått tag på, men inte kul om flaskan hade gått upp...ja nu går han nästan hela tiden, kryper gör han bara när han är för trött att han inte orkar gå längre. I förrgår köpte jag ett par sandaler åt honom och först tyckte han att det var svårt att gå i dem men nu verkar han gilla att ha dem på sig och han kan röra sig obehindrat och slipper knata i strumplästen. Anton har brottom genom livet, allt ska gå fort, nu ligger han och sover men kommer snart att vakna och kommer då vilja trampa vidare, steg för steg...

Anton går inte, han möljar framåt...

2009-08-09T18:35:00.003+02:00

Så sant, efter att ha återhämtat sitt sjuktillstånd så skedde utvecklingen sanbbt. Från att han bara kunde ta två små stappra steg till att han i farlig takt trampar framåt så gick det snabbt. på bara två veckor såg man jätteskillnad och nu får man lägga på ett kol om man ska hinna ifatt honom när han fått upp farten. Men klart det är kul att han går, sundhetestecken. Andra saker som vi också lagt märke nu under sista tiden är att han har börjat att "ge" saker till oss, han pratar massor och skrattar sitt förtjusnade skratt. Dessutom är det många tänder som håller på att ploppa upp som svampar ur jorden. Jag tror det är sju nya som är på gång, han hade innan dess redan åtta stycken så snart har han hela munnen full. Det märksa att det kliar att få tänder, han biter i alllt, inklusive oss, och ont gör det att bli biten av de små pirayatänderna.

Orden mappa, pappa, titta och vovv har nu utökats med "tittit", det är hans version av "tittut"

För tre dagar sedan så lärde sig Anton att klappa i händerna, nu tycker han att det är jättekul och "klappa händerna när du är riktigt glad" har blivit en storfavorit bland ramsorna. Kanske lite sent att han inte kunnat det innan men det är inte konstigt eftersom vi aldrig visat honom det, vi har helt enkelt inte tänkt på det. Han kan få vara efter med något, vi har märkt att han annars är tidig, även om man inte korrigerar åldern. Vår kille har haft brottom genom livet, det hade han redan i min mage, så vi är inte förvånade.

Favoritmaten just nu är:
Lasange, mammas hemlagade mat som korvstroganoff med ris, falukorv med mackaroner eller mackaroner och köttfärssås. Anton är också väldigt förtjust i frukt och bär. Rödavinbär, hallon, jordgubbar, blåbbär, smultron, persika, vindruvor, päron är smaskens tycker han men gillar fortfarande inte banan, men det vet jag flera i vuxen ålder som inte heller gillar.

Nu hör jag ett skratt, det går inte att ta miste på, nu kommer Pelle och Anton hem från sin kvällspromenad. Dags att busa lite med prinsen innan det är dags för gröt och kvällsrutiner inför natten.

Prinsen ett år!

2009-07-12T20:21:00.002+02:00

Så kom den dag då vår lilla prins fyllde ett år. Det blev en dag som började soligt, slog om och blev regn och slutade åter soligt. Vår lilla prins var som ett solksen hela han. Trots mediciner och lite feber i kroppen var det en tapper kille vi firade. Jag har inte hunnit skriva och berätta hur sjuk Anton har varit och kanske är?! En annan dag ska jag skriva och berätta hur de senaste veckorna sett ut för vår lilla familj. Jag kan bara i nuläget skriva att jag är så glad att jag har en så tappar unge som jag har, ett litet underverk som inte ger upp i första taget. Underbara Anton vi är så glada att vi har dig. Ett år har gått så snabbt och du har blivit så stor, mammas och pappas prins!

Vår lilla bebis har blivit en busunge!

2009-07-03T23:14:00.004+02:00

För precis ett år sedan, till och med på klockslaget, 23.13 så låg jag i badet. Idag har det varit en lite nostalgi dag för mig och Pelle. När klockan var 19.45 så sa jag till Pelle:
- Det är precis ett år sedan, till och med tidsmässigt sedan vi åkte in till förlossningen då Anton ville komma ut den andra gången i ordningen. Klockan 21 togs beslutet att jag skulle få föda, trots att jag egentligen hade fem och en halv vecka kvar innan BF. Klockan 23.13, jag minns det så väl, där satt jag i bubbelbadkaret och käkade kräm och åt en ostmacka, jag var hungrig det hade inte blivit någon direkt middag för mig och Pelle den kvällen. Det varma vattnet tog bort smärtan som kom och gick, jag låg i plurret i två timmar sedan tyckte jag inte att det hjälpte så mycket längre, men det var skönt. Om jag kommer att föda fler gånger, vilket jag hoppas jag vill att Anton ska få syson så kommer jag bada, bada och bada mig genom den förlossningen. Den andra förlossningen kanske inte blir lättare men då vet man mer vad man vill och vad man kan tycka till om, särsklit om saker som inte var bra första gången.

Vår prins fyller ett år i morgon den 4 juli. Tiden har verkligen sprungit iväg och det har varit intressant att följa hans utveckling till den härliga individ han är i dag. Mer och mer personlighetsdrag börjar komma fram och det är så kul att se vad han fått från mig och vad som kommer från Pelle.

Jag som är så van att säga bebis till Anton, det är han nu inte längre nu är han en ung grabb, pojke, busunge, vår underbara härliga busunge, grattis på ett års dagen!

Mammma, paddda..

2009-06-26T11:10:00.003+02:00

Anton är en liten pratglad krabat. Han tycker det är roligt att testa nya ljud. Nu börjar det likna Mammma, Padda (pappa), p låter mycket som d än så länge. Det er så sött ut när han formar munnen och fösöker få fram olika ljud. Vår kille börjar bli stor, snart är han ett år, otroligt vad tiden har gått fort.

Den 18 juni, på Elliots födelsedag tog Anton sina första steg, tre stapplande steg innan han åkte ner på rumpan. Jag blev så glad att jag lyfte upp Anton i famnen och kramade honom och pussade på honom. Det verkade nästan som att han förstod att han gjort något bra, han såg själv mycket nöjd ut och skrattade glatt. Sedan gick jag in till Pelle som låg och sov och väckte honom för att berätta nyheten. Lite senare så gick Anton några steg till så även Pelle fick se att han nu "kan" gå.

Vi märker ocskå att han börjar förstå mer saker som exempel när en leksak rullat in under sängen så lägger han sig raklång och försöker sträcka sig efter den, det är något han inte greppade för en månad sedan, utvecklingen går fort framåt för vår Prins.

Han har blivit lite "mammig" men inte extremt utan han är fortfranade väldigt utåtriktad och tar kontkat med nya människor hela tiden och sitter och ler åt alla på bussar eller tunnelbanan eller var man nu är någonstans, han charmar alla! Igår satt Sara, Amanda, Anton och jag i Humlegården då gjorde han två tillfälliga bekantskaper, den ena var Leo som visade sig vara lika gammal som Anton, född 9 juli och hans far, den andra bekantskapen var en hund. Hunden var riktigt snäll och brydde sig inte alls om Anton som envist vill känna, klänga och prata med den.

Vår nyfikna kille gillar bollar, stora som små. Igår skrattade jag och sa till pelle:
-titta det är som att kasta en boll till en hund, han kryper efter bollen dit man kastar den!
Och mycket riktigt for Anton efter bollen med ett glädjetjut. Nu är det dags att gå och kolla till Prinsen som ligger och sover ute i vagnen här på landet.

Välkommen till världen Theo

2009-06-03T18:54:00.002+02:00

Dagens inlägg ägnar jag till min kompis Elin som födde sitt andra barn, Theo igår den 2 juni 2009. Han var 53 cm lång och vägde 3835 g och huvudomfång på 37 cm. Stor krabat som äntligen har kommit till oss. Ska bli jättekul att träffa dem och förundras över det som man alltid tänker och säger när man ser nyfödda " tänk att de är så små"...
Nu när man ser Anton som hunnit bli 75 cm så är det svårt att inse att även Anton har varit så liten, men det har han och mindre ändå. Theo är en avbild av sin äldre bror Elliot, han ser precis ut som Elliot gjorde när han föddes. Det ska bli spännande att följa utevckligen under de kommande åren och se om de fortsätter att vara väldigt lika eller om den ena blir lik mamman och den andra pappan. Än en gång vill jag bara säga Grattis Elin jag är jätteglad för din skull!

Prinsen 10 månader

2009-05-04T19:02:00.003+02:00

Känns offatbart att vår lilla Prins blir tio månader idag. Tiden har gått fort och mycket händer i hans utveckling. Han förstår ordet "nej", jag har sagt det så många gånger vid det här laget att det har fastnat. När han gör något han inte får, det vill säga fått tag på något han inte ska bita i så säger jag "nej", då vänder han sig om och tittar på mig och för det mesta så släpper han det han har fått tag på och ger sig ut efter nya saker att stoppa i munnen. Men tyvärr är det svårt att stoppa allt hans slickande på saker. I morse kom jag på honom med att sitta och slicka på ett eluttag, nog för att de är barnsäkrade eller petsäkrade som det heter så är det knappast bra att han sitter och biter på dem. Vet inte hur många gånger jag plockat bort honom från alla uttag som finns i vår lägenhet och jag gissar mig till att det kommer bli många gånger till.

Idag var jag och Anton till Öppna förskolan och under sångstunden så hade jag Anton stående framför mig och han tycker att sångstunden är jätterolig och skrattar högt åt de olika medlodierna som sjungs, och mitt under allt så stods han själv mellan mina ben när jag satt ner. Där stod han en rätt långstund innan han tittade ner och så damp rumpan ner, men det kommer nu mer och mer att han vill gå och det är roligt. "Lära gå vagnen" som vi har hemma är riktigt populär, han ger ifrån sig roliga tjut och ler så fort han får gå med den, det enda bekymret han har är att väggarna tar emot vilket gör att han inte kommer längre. Sedan är han stark och vägrar släppa sin vagn så när jag lyfter och vänder på honom följer vagnen med och det ser så roligt ut där både han och vagnen dinglar i luften. Likaså om vagnen ramlar så ramlar även han eftersom han vägrar släppa sin leksak, han är så söt!

Envis som en liten röd gris...
Han är riktigt envis vår lilla prins, och sköltbordet har börjat bli en riktig pärs, vilket gjort att vi övergår mer och mer till att använda byxblöjor, eftersom man blir tokig över att killen hela tiden vänder sig på skötbordet och ställer sig upp, ligga stilla är omöjligt.

Vi har inte varit iväg till BVC på riktigt länge så vi har inga nya mått och vikt på honom men däremot satte jag ner honom på vågen några dagar efter att han hade magsjuka och vågen visade 10300g, det är en ökning från 10030g, men reslutatet kan vara missvisande eftersom vi normalt inte väger honom hemma på vår våg. Vi ska i slutet på maj på 10 månaders kontrollen och då kommer killen att vägas och mätas igen. Däremot har han till min förskräckelse börjat gnissa tänder och det låter bedrövligt, det slutar med att jag trycker in nappen eller sätter någon leksak i munnen på honom för att slippa höra det hemska ljudet.

Våren är här och det känns helt underbart, jag gillar verkligen våren, Anton gillar inte solen ännu men om några månader så kanske även han gillar att det är vackert väder. Vi ska snart besöka en av ARLA:s gårdar och titta på "vårsläppet", det ska bli kul och jag hoppas att solen lyser med varma strålar den dagen.

Busen busar för fullt

2009-04-21T12:51:00.003+02:00

Nej, nej, nej...
Ordet nej sägs väldigt ofta från min mun nu för tiden. Anton gör en massa hyss, precis som jag gjorde när jag var liten. Alla bebisar är olika men Anton har valt att bli precis som hans mor var när hon var liten. Väldigt nyfiken, allt ska pillas och smakas på. Och gör han sig illa och man tar bort honom så är han ändå snabbt där igen och dunkar huvudet i igen och gråter. Eller så tittar han bara upp och ser väldigt undrande ut varför hans huvud fick sig en törn.

Det händer så mycket med honom hela tiden. Han reser sig jättesnabbt mot saker nu, sedan kan han röra sig runt tex vardagsrumsbordet, gå är jättekul. Igår när vi var på Friskis såg jag honom skjuta på en gåstol i full karriär, men han insåg inte att han gick själv och sköt den framför sig som en "lära gå vagn". Tillslut stoppades han av en barnvärd, tur det för annars skulle det sluta som en stund tidigarte när han reste sig mot en vagn som inte vara med bromsen på. Vagnen for iväg och Anton stöp rakt ner och grät en skvätt men slutade så fort han kom upp i någons famn, då var allt bra igen.

Han står, han går med hjälp, han pratar mycket, han blir mer och mer intresserad av att äta själv, han förstår mer och mer och han busar. Snart kommer han nog att gå själv.
Inatt har han sovit hos mormor, och hon berättade att Anton gnissalde tänder, hua tänkte jag det har vi aldrig hört så det är något nytt han har börjat med, hemska värld, sånt låter så fruktansvärt illa.

Antons favoriter just nu:
1. Mamma, mammas händer och fötter är jätteroliga.
2. Kylskåpet, så fort någon öppnar dörren lyser det om hans ögon och snabbt är han där med sina händer och är man för långsam med att stänga ser man snart bara en rumpa kvar och resten ÄR i kylskåpet och sliter i allt som han kan få tag på.
3. TV:n, mycket intressant, alldra bäst är det att stå så långt fram det bara går och sträcka sig mot skärmen, till pappas förtret.
4. Sopborsten och skyffeln, ja det är inte riktigt att hjälpa mamma med städningen som Anton har i syftet, men roligt är det tycker han.
5. Hoppgungan, fortfarande är den spännande och han gillar verkligen hoppa i den, han ser mycket nöjd ut och pratar och skrattar om vartannt.

Trött och sliten jynx

2009-04-07T15:40:00.003+02:00

Har precis stigit upp, sitter och funderar lite. Jag läste Elins blogg som handlar om hennes nuvarande graviditet och undrar när man redan har haft en jobbig graviditet som hon hade med Elliot varför ska man då drabbas av en ännu värre med nästa barn. Ofta brukar man ju säga att om den ena graviditeten varit jobbig brukar den andra bli lätt, yeah right!!!

Vågar inte ens tänka tanken på hur min nästa graviditet skulle tänkas bli, det får jag ta när den dagen kommer, för jag vill fortfarnde att Anton ska få ett syskon även fast vi många gånger både Pelle och jag är helt slut över att det är rätt jobbigt med Anton. Han sover fortfarnde dåligt, precis som han gjort sedan slutet av december. Nio tänder är som sagt på väg upp och han skriker, gråter och gnyr om nätterna. På något konstigt sätt så har kroppen nog vant sig till en viss del med att vi får sova riktigt ursligt vissa nätter, men vi kämpar på och hoppas att det snart blir bättre, vi lever på hoppet.

I skrivande stund så är det alldeles lugnt hemma, jag är själv, har precis vaknat, låter konstigt kanske med tanke på att klockan snart är 16.00, men om man visste vad jag varit med om de senaste dygnen så skulle man förstå varför rätt snabbt.

Att jag är en jynx är inget nytt och jag är verkligen en otursfågel som råkar ut för allt möjligt jobbigt, jag har råkat ut för fler saker under mina 30 år än vad många gör under en livstid.
I söndags för en vecka sedan fick jag ont i halsen, inget kosntigt i sig det får man ibland men denna jävlulshalsonda går inte över utan efter fem dagar sökte jag läkarvård, de tog prover men det visade inga bakterier utan förmodligén att det handlade om virus, men jag fick gurgelmedel med bedövnade effekt utskrivet, alltid något!

Så kom natten mellan lördag och söndag, fy fabian sägar jag bara. Jag hade så ont att jag låg bara och gnydde, grät och nästan skrek rakt ut så ont hade jag. Jag tog en Ipren som jag kräktes upp rätt snabbt och efter samtal med Vårdguiden så tog jag en till plus två Alvedon, detta hjälpte icke. Istället fick jag diarré och kräktes nå fruktansvärt och halsen kändes som ett glödande sår och det är nu de fruktansvärda magkramperna börjar komma som jag nästan trodde skulle ta död på mig. Jag började nu bli ganska uttorkad eftersom jag inte ens kunde behålla vatten, vi åkte akut in till SÖS där de snabbt la in mig på akuten, de började ge mig smärtstillande, som inte hjälpte ett piss, kräkningarna och buksmärtorna kom i sånna impulser att jag idag knappt vet om jag skrek eller om jag bara jämrade mig högt, fruktansvärt var det.

De började misstänka att infektionen i halsen hade spridit sig till magen och eftersom de inte visste om jag smittade la de in mig på deras infektionsavdelning där jag fick eget rum för att hålla mig isolerad från andra patienter. När jag väl (alledles för sent tycker jag) fick dropp var jag nästan helt borta, jag frös, hade kramper, kräktes och sprang på toa, inget hjälpte.

I gårkväll fick jag komma hem, jag ville inte stanna, tyckte att de inte hade någon koll alls på avdelningen. När jag kom in på rummet lämnades jag vind för våg. Där satt jag i en fotölj med mitt dropp i handen. Eftersom det stannat av så började blodet stiga upp i slangarna och det ser rätt skrämmande ut när man inte vet om att det är ofarligt. Jag gick ut i korridoren och frågade efter hjälp då tittade en sköterska bara på mig "ja jo visst"...service var inte den här avdelningens starka sida. Jag frågade då om jag kunde få en droppställning åt droppet, jag kunde ju knappast sitta med det i handen under hela vistelsen, svaret blev "ja jo jag ska hämta en till dig". På rummet var värmen avstängd, sköttes tydligen centralt, det var riktigt kallt och det fanns inte ens en filt på sängen. När jag bad en annan sköterska om att få några filtar tittade hon bara på mig, "du vill ha flera filtar?". Jag förklarade för henne att jag hade frossa och behövde flera filtar eftersom jag frös så mycket. Hon kom tillbaka med två filtar och sa sedan att om jag ville ha fler så skulle hon gå och hämta fler på en annan avdelning, vilket jag sa att jag gärna ville att hon gjorde, men jag såg aldrig några fler filtar eller henne mer. Det sjuka är att Pelle fick ta med sig en stor tjock filt från min mamma och den blev min räddning från kölden på sjukhuset.

En sköterska kom in och frågade om jag var "Olsson", ingen koll alls, jag ville knappast ha någon annans mediciner. Sedan när jag sa högt att jag hade ont i halsen så tittade de bar "det kände vi inte till, det står inte i dina papper"... va f--n tänkte jag det är ju därför jag sökte hjälp från början *suck*. När jag väl skulle åka hem så kom jag ut med mitt pick och pack då tittade några sköterskor på mig och undrade vart jag skulle. De kände int ens till att jag blivit utskriven. Tur nog så finns min hjälte Pelle när jag behöver honom. Han kom där som en räddande ängel med en rullstol, själv kunde jag knappt ens gå jag mådde så illa och hade ont i huvudet. Trots att jag mådde så illa var jag glad att lämna avdelningen och få komma hem och må dåligt hemma istället, i sitt eget hem i sin egen säng. Avldening 35 på SÖS vill jag aldrig mer bli gäst på, aldrig!

Idag mår jag bättre, är trött känner mig sliten men varken kräks eller har diarré, ont i halsen har jag men det verkar var ett kroniskt tillstånd, har jag tur så kanske det har gått över efter påsk. Glad påsk!

Tankar

2009-03-12T19:44:00.002+01:00

Kvällens inlägg handlar om eftertanke.
Det händer mycket elände i denna värld och nu när man själv har en liten som man vill skydda mot allt otäckt så väcker det mycket tankar. Kvällens tankar finns hos Mia och hennes son Thor som kidnappades av sin far Andrew den 14 februari i år. Mia skulle få hela vårdnaden och fira att hon fått vårdnaden om Thor och att de skulle återvända till Sverige och starta ett nytt liv här bland familjen och vännerna. Det blev aldrig något firande, istället byttes glädjen ut mot förtvivlan. Andrew kom aldrig och lämnade Thor som han skulle, istället har han rövat bort sin son. Ingen vet var han har fört honom men förhoppningsvis har han inte fört honom ut från USA och till sitt hemland Taiwan. Många tankar väcks, kidnappa sitt eget barn. Man bara tänker på hur rädd lille Thor ska vara sin trygga punkt, modern finns inte omkring honom längre.

Hopp, vi får hoppas att Thor snart kommer tillrätta och att Mia och Thor, släktingar och vänner kan få andas ut och börja leva igen utan att känna skräck, oro, misstro, utan att de får känna glädjen av att få krama om lille Thor igen.

Smaskig stortå

2009-03-08T20:30:00.002+01:00

Det är söndagkväll, helgen har verkligen sprungit iväg, likaså Anton.
Nu under sista månaden har han utvecklats så mycket. Nyss kunde han inte ens sitta själv, nu kryp/ålar han över golvet i en farlig fart och river, sliter och biter i allt. Man ser även att han håller på försöka att resa sig. Det ser verkligen roligt ut, rumpan åker hit och dit och rakt upp i vädret. Sitta och dra i kökslådor är jättekul och något han kan sitta och göra länge, in och ut in och ut. Sedan stånkar han och ger i från sig sitt "argtjut" när han misslyckas.

Han är så söt där han ligger på skötbordet och leker med sina fötter och idag så såg jag att han nu lyckas bita i tårna också, mm gott med smaskig stortå *ler* och det är inte bara sina egna fötter han är intresserad av. Våra fötter är roliga och man ser när han siktat in sig på en fot, snabb kravlar han sig dit och är man inte snabb nog med att dra undan dem så känner man snart vassa tänder som borrar sig in i huden, vår lilla späckhuggare har nu nio tänder på väg upp. Nio tänder, oftast får barn två nere först sedan två uppe men inte Anton han vill slå på stort på en gång. Det kliar och gör ont för honom vilket gör att nätterna fortfarnde är jobbiga. Han skriker, gnyr och gråter om vartannat. Allt från var femte minut till en gång i halvtimmen och har man tur så en gång i timmen, men vi går runt med ständig sömnbrist men det är väl så det är när man är småbarnsföräldrar.

Vi besökte BVC i veckan och pratade om allt från mat till sömn och Anton var på glatt humör, pratade och skrattade om vartannat. Vår kille är stor, både normal räknat och omräknat till prematurmått. Jag studerade kurvan som visades och både huvudomfång och vikt ligger han över på och längd låg han precis på medelsnittsbebisens mått. Och prematurkurvan var han rejält över på. Däremot verkar det som att Anton står stilla när det gäller längden, det var nu samma som sista gången vi var där, men det är ofta så fick vi förklarat för oss att bebisar har perioder då de står stilla och att de sedan sätter fart och växer igen.

Vikt: 9860g
Längd: 70.5 cm
Huvudomfång: 46.9 cm

Sex månaders kontroll

2009-02-19T11:56:00.005+01:00

Anton och jag besökte Elin, Thomas och Elliot. Det var kul att se hur Elliot reagerade på att det fanns en liten kille hemma hos honom som var mindre än han själv. Elin berättade att han inte är så van med bebisar eftrersom han normalt är yngst hos dagmamman och de flesta av deras vänner har jämngamla barn med Elliot. Först var han lite avvaktande där han satt i sin matstol vid bordet och tittade lite på Anton som vi satte i en matstol man hänger på bordet, praktist! Vi har köpt en som är nästan likadan, smidigt att ta med när man ska bort till folk.

Jag la ner Anton på golvet på en handduk och Elliot tog först Antons napp, men efter att han några gånger fått höra att den var Antons började sötnosen att stoppa in nappen i munnen på Anton istället. Det såg så sött ut, Anton som tappade den konstant och Elliot som fick känna sig stor, stoppade in den igen. Sedan klappade han Anton, så sött! Skönt för familjen att se att Elliot månar om den som är yngre med tanke på att det inte är så lång tid kvar tills lillebror kommer.

Vad tiden springer iväg, tycker det är inte alls är länge sedan Elin var gravid med Elliot men inser nu att det faktist är två år sedan, två år, vart har tiden sprungit iväg?

Igår var vi till BVC för sexmånaders kontrollen, Antons kontroll görs vid sjumånaders ålder eftersom han är prematur. Besöket gick bra. Anton växer så det knakar. Han är med i det mesta och har nu börjat sitta själv utan stöd, även om det svajas en del fortfarande. Enligt medelsnittsbebisen så ligger han precis på kurvan, lite över på vikten vad jag förstod och den omräknade prematurkurvan så ligger han över på allt. Läkaren frågade oss åter igen om vi verkligen trodde att beräkningen på Anton verkligen stämde. Dvs att Anton kanske inte alls är ett prematurbarn utan att graviditetsberäkningen varit fel från början, det är tydligen rätt vanligt. Men vi är rätt säkra på att beräkningen som gjordes genom graviditeten stämmer rätt bra. Vi förklarade varför och läkaren förstod och höll då med oss.

Vad är det då som tyder på att Anton är prematur och inte felberäknad?
Anton var inte "färdig" när han kom ut, allt var inte utvecklat som en fullgången bebis har.
Lungorna, gulsoten, suttproblemen och sedan "vecka 35 syndromet" (tröttveckan) den kom veckan efter att han föddes, och han var som en bebis som föds i vecka 34 när han föddes, bara det att han var stor. Vi berättade även att min graviditet följdes upp noga under hela tiden eftersom jag hade en del problem och sedan det som var avgörandet, att Pelle var en riktigt stor bebis när han föddes. När vi berättat detta för honom så förstod han att Antons beräkning hade stämmt rätt bra.

Vi tog även upp igår att våra sovrutiner inte fungerar alls, vi kan inte ha det så här längre. Pelle och jag är som två trötta lik eftersom vi fåpr så lite sömn när Anton skriker, kinkar nätterna igenom och ska nappas allt från varje minut till en gång i timmen.. Vi har fått lite tips och från och med igår har vi nu lite nya rutiner och riktlinjer vi ska testa en tid framöver så får vi se hur det går. Håll tummarna att det går vägen, det vore så bra för oss alla tre.

Vikt: 9550 g
Längd: 70.5 cm (tveksamt om det stämmer han ville inte ligga stilla)
Huvudomfång: 46.3 cm

"En fläck på vänster axel på alla dina kläder är föräldraskapets speciella tecken"

2009-02-15T11:33:00.003+01:00

"En fläck på vänster axel på alla dina kläder är föräldraskapets speciella tecken" ..
Satt och läste en artikel från Pampers, där ovanstående ord stod, och jag log åt tanken. Det är så vår vardag ser ut nu för tiden, jag räknar mer eller mindre alltid med att jag på ett eller ett annat sätt kommer att bli kladdig av vår goa lilla son. Anton är nu en nyfiken kille på sju månader som tar sig fram för egen maskin i gåstolen vi lånat av hans kusin. Och händerna, ja de är överallt, där de får vara och inte får vara, det gäller verkligen att vara med i svängarna. Men jag förbluffas varje dag med saker han lyckats få tag på och i de flesta fall även hunnit stoppa i munnen. Fast jag som jag själv brukar säga är som en lejonhona som vaktar sina ungar, jag kan tycka att jag har stenkoll och "barnsäkrat" så är det alltid saker som han ändå lyckas med.

Han har börjat lära sig de första stegen till att börja krypa, det vill säga han tar sig frammåt på armarna och puffar med baken och stånkar. Han låg och sov i vår säng här om dagen och jag hade lagt höga kuddar på sidorna ifall han skulle vakna och ligga och sprattla omkring. Där fick han ligga medans jag åt frukost och pratade med min mamma i telefon. Helt plötsligt hör jag hans "jag får inte som jag vill skrik" högt och ljudligt hördes det genom hela lägenheten och med en mors instinkt så sa jag till min mamma att jag skulle gå och kolla till Anton för att se vad som var å färde. När jag kommer in så säger jag snabbt till min mor att vänta och slänger telefonen ifrån mig och rusar fram till sängen. Där läg inte killen sött och snällt på sin plats längre. Hur han lyckats övergår ens förstånd men han låg och bet på sängbordet som stod ca 20 cm från sängen. Han hängde med ena armen över sängbordet och bet sig fast i bordet och benen sprattlade kvar i sängen. Det är ett under att han inte föll ner i glappet. Han hade lyckats riva ner sänglampan, tre böcker, en lypsyl under sin framfart. Jag lyfte upp honom och han var helt blöt i hela ansiktet av allt dreggel som samlats. Jag tog honom i famnen och pratade med honom och han den lilla stollen bara log och skrattade tillbaka. Hehe den lilla krabaten kommer göra sin mamma alldeles gråhårig innan hon fyller trettio år, vilket jag gör nästa månad.

Ont, ont, ont...

2009-01-22T17:44:00.002+01:00

Anton har ont, men eftersom han inte kan prata ännu är det lite svårt att veta exakt vad som är fel. Han har haft feber i tre dagar nu men varit gnällig och slö på dagarna längre än så. Eftersom febern inte velat ge med sig så ringde jag idag till Sachsska Barnmottagningen i Farsta. Vi fick en tid tre timmar senare, perfekt, eller nja perfekt är nog fel ordval. Det kändes inte kul väcka den lilla gossen som äntligen lyckats somna på sängen, släpa ut honom i snöregnblasket som vräkte ner, sätta honom i en kall bil och köra i väg till Farsta för att sedan släpa ut honom i rusket igen. Han gallskrek och protesterade högan sky när jag försökte så försiktigt som möjligt att väcka honom, byta blöja och på med ytterkläder och det som Anton avskyr som mest, på med mössan.

Väl på mottagningen fick vi träffa en riktigt bra barnläkare och han kunde ganska snabbt konstatera att Anton har öroninflammation stackarn. Inte konstigt att han varit riktigt jobbig om nätterna och vaknat och gråtit, gnytt och skrikit och att han inte velat äta ordentligt eftersom det gjort ont när han sväljer. Han har nu fått en antibiotikakur på sju dagar och förhoppningsvis som läkaren sa så kommer han aldrig mer att behöva drabbas av öroniflammation. I skrivande stund ligger far och son och sover sött tillsammans på sängen.

Anton blir bara mer och mer lik Pelle, han är verkligen sin pappa upp i dagen. Vart vi än kommer så kommenterar alltid folk att de är lika och det är de sannerligen, de är så fina mina pojkar.

6 månader

2009-01-21T16:36:00.002+01:00

Anton är nu sex månader, tiden bara springer iväg i en farlig fart.
Det nya året har inte börjat så jättelyckat, hela familjen blev sjuka redan på nyårsdagen.
Pelle och Anton repade sig snabbt men jag är fortfarande inte helt frisk *suckar högt* och igår blev Anton åter igen dålig. 38.5 C i feber, jättehängig, vill bara sova och äter som en liten sparvunge. Vi hoppas bara att han hinner bli frisk till helgen då vi ska åka på Barnvälsignelse och 35- års fest, då ska vi alla vara pigga och glada :)

Igår var vi till BVC och Antons mått var då:
Vikt: 8760 g
Längd: 70 cm
Huvudomfång: 45 cm

Vi ser hur Antons vikt hoppar upp och ner, men Maja på BVC förklarade att det är väldigt vanligt för barn 6-9 månader diffar mycket. De rör sig mer och gör av med mera nu än när de mest låg stilla i babygymmet. Så att Anton inte fortsätter att göra samma viktuppgång som han tidigare gjort är inte konstigt alls. Antons tänder börjar nu synas, de onda tingen..
Men inget går upp mot hans underbara leende och skratt som bubblar upp inom honom och sprider sig över hela rummet. Underbara bebis, underbara du!

Antons första jul

2009-01-12T12:13:00.007+01:00

Antons första jul!
Julaftonsmorgon började med att moster Kia matade honom och han passade på att p rata med mat i munnen och kladda ner moster och sig själv och soffan rejält. Lika glad var Anton iallafall.

Eftersom det skulle komma hem släkt och vänner så började förberedelserna rätt tidigt. Mycket mat skulle fixas, traditionell julmat. Fika med glögg och pepparkakor och lussekatter vid klockan 14 följt av "Kalles Jul" och sedan julmiddag. Antons julmiddag bestod av NAN och katrinplommonpurré, kanske inte lika kul som vår mat men tids nog kommer även han att äta vanlig mat, fast han såg inte ut att lida, han älskar katrinplommonpurrén. Sedan kom tomten på besök, det var en lång farbror med vitt skägg och glasögon. Anton tyckte det var jättekul och fingrade glatt på tomtens ansikte och skrattade och pratade omvartannat, särskilt när tomten gav mig en puss på munnen..

Lekmattan som Anton fick av mig och Pelle visade sig vara en riktigt bra investering åt vår lilla nyfikna gosse. Han roar sig verkligen på matten, övar på vändningar, ligger och pratar med figurerna, biter, sliter ja testar verkligen allt som är på den.

Eftrersom vi haft en del funderingar kring att Anton ätit dåligt den sista tiden och att vi bägge kan se med blotta ögat att Antons kroppsform har förändrats så la jag honom på vår personvåg, med en handduk under givetivs, den visade 8,7 kg. Dvs en vikt uppgång med 220 g på tio dagar, inte mycket för att vara vår kille. Men jag är glad, jag trodde att han hade gått ner i vikt så det var glädjande att se att det var tvärtom. Han får nu mindre mjölk och mer purré och gröt, bättre det än att han inte äter alls, och mat gillar vår kille.

Dagens bilder:

1. Antons första paketöppning, sittande i mammas famn

2. En alert bebis som Anton är, blir givetvis trött av allt stoj och stök och somnade rosenröd om kinderna, men som vår bebis alltid gör så sover han i korta intervaller, 45 minuter senare var han lika pigg igen och höll lånda i timmar framöver.

3. Antons första besök med tomten, han var glad och skrattade förtjust

Onda bissingar..

2009-01-07T12:56:00.005+01:00

Jösses vad tiden har sprungit iväg, jag har inte hunnit skriva på länge. Mycket har hänt på kort tid, både roliga och tråkiga saker. Vi börjar med det roliga, det som jag väntat på länge nu. Redan när Anton var tre månader så såg man att han började göra vändningsförsök och han var jätteduktig, men sedan dess har han kämpat och kämpat och skrikit av frustration när han inte lyckats rulla runt, den knubbiga söta lilla armen låg ivägen för honom. Så tillslut den 23 december så lyckades han vända sig från rygg till mage och detta fortsatte han med gång på gång.

Nu gör han det i tid och otid, man får verkligen vakta honom på skötbordet för där är han verkligen snabb att försöka vända sig, tur nog är det lite för trångt på sidorna för honom. Från mage till rygg lyckades han tilslut av ren ilska hemma hos Sara, Marcus och Amanda på nyårsafton. Jag missade det hela *muttrar*, den enda som såg det var Sara, men några dagar senare, 4 januari så låg han på sin nya lekmatta Pelle och jag gav honom i julklapp, då vände han sig från mage till rygg två och en halv gång på raken, vår duktiga lilla kille.

Anton är stark, riktigt stark och hans händer är stora som dasslock *ler*. Nu sträcker han sig åt alla håll och försöker gripa tag i allt han ser och det är inte allt för lätt att försöka bända upp han små händer när de fått tag i något han inte borde. Jag har börjat att försöka med en byteshandel med honom, dvs erbjuda honom något annat att hålla i och det brukar lyckas :D

Så till lite tråkigare nyheter..
Vår lilla solstråle som sovit så bra om nätterna har blivit som helt förbytt. De senaste två veckorna har vår lilla familj fått sova väldigt lite. Anton vaknar om nätterna och skriker och gnyr om vartannat. Vi stoppar in nappen igen som ramlat ur munnen för hundrafemtioelfte gången. på nyårsdagen så vaknade vi alla tre upp och inser att vi blivit förkylda. Vi trodde första veckan att Antons oroliga sömn och ätproblem, han vill knappt äta och förlorade ca 200 g i vikt. Dagen innan julafton blev vi oturligt nog påkörda bakifrån på en parkering. Smällen var väldigt lös men när det gäller småbarn bör man vara extra försiktiga. Anton verkade först inte påverkad alls men det var från och med denna dag som hans sömnsvårigheter och ätstörningar började. Efter ett samtal med Vårdguiden så var rådet av dem-åk till akuten det första ni gör i morgonbitti, eftersom detta var sent på kvällen.

Vi åkte in till Sachsska Barnsjukhus och de skrev en remiss till Astrid Lindgrens Barnsjukhus till experterna där. Efter att vi där fick träffa en jättetrevlig barnläkare så konstaterades det att den lilla smällen av bilen inte påverkat honom, babyskydd är bra grejer som hon sa, i dem sitter barn väldigt säkra i bilen. Hon trodde däremot att Anton haft något magvirus som nu var på väg att försvinna, eftersom vår lilla kille var som förbytt igen. Han var lika glad som vanligt och pratade och skrattade massor. Den första barnläkaren ¨som vi träffade på Sachsska sa att det var det gladaste bebisen han någonsin träffat. Inte konstigt att han sa så, Anton satt och skrattade åt nästan allt han gjorde. Magvirus eller inte, vi trodde det var över eftersom vår gosse började sova bra om nätterna igen och han sov i sin spjälsäng igen.

Men men lugn och ro varar inte för evigt när man han barn..
För några dagar sedan började Anton igen med samma beteende som förut, fast värre och jag sa till Pelle, att jag trodde precis som för två veckor sedan att det handlar om att Anton börjar få tänder. Vissa barn känner det knappt och besväras inte alls medans vissa får det jättejobbigt.
Idag på morgonen konstaterade jag att jag nog hade rätt från början. Den vänstra framtanden är på väg fram, man ser den vita bissingen är på väg upp och det är svullet runt tandköttet, inte konstigt att han är grinig, det gör uppenbarligen ont. Tur nog har vi alvedon hemma :) sedan ska jag dra ner på mjölken åt honom eftersom det gör ont för honom att sutta på nappflaskan, han ska få mer gröt och purré, för det äter han med god aptit.

Nu hör jag att han vaknat på sängen, han grinar illa, bäst att gå och krama om min lilla prins för då känns det förhoppningsvis lite bättre.

Sista vägningen, jag smet in på BVC och vägde honom, dagen innan julafton då vägde han 8480 g så en liten viktuppgång men det var åt rätt håll i alla fall. Vår kille växer!

Flyttfåglar

2008-12-22T12:21:00.005+01:00

Ja nu har vi flyttat och vi har haft så mycket för oss att jag inte har haft tid att skriva alls. Dessutom är det nästan julafton och det ska lagas julmat och bakas inför julen. Pepparkakorna gick i rasande fart att baka, liknade mer löpnade band metoden än traditionellt julbak. Inför nästa jul ska jag baka som jag vill ha det i lugn och ro och mycket bak :)

Anton växer så det knakar och han har lärt sig nya saker:
* Att gripa tag i sina egna tår och med det en ny aktivitet, och själv dra av sig strumporna
* Att skrika med ett tjut när han inte får som han vill
* Att böja kroppen som en ostbåge när man matar honom och sedan bluddra med maten i munnen (till mammas förtret) allt inom en meters radie blir prickigt
* Att skratta ett rikgit busigt skratt, särskilt när man kittlar honom i sirorna då bara bubblar det ur honom
* Att börja gråta när mamma försvinner ut från rummet och han blir ensam, inte kul tycker Anton och stora krokodiltårar rinner nerför kinderna på honom

Men vända sig gör vår lilla söta köttbulle inte ännu, han försöker och försöker och nu är det inte mycket kvar innan han kan vända sig från rygg till mage och mage till rygg. Man märker på honom hur mycket han kämpar för han blir helt slut och när han inte orkar mer så ger han ifrån sig sitt "får inte som jag vill tjut"

Nästa tjut ger jag ifrån mig *ler*
Alla barn föds med blåa ögon, likaså Anton och detta är något som Pelle och jag tävlat lite om. Jag vill att blåa ögonsidan ska vinna och Pelle tycker att brunaögon sidan ska vinna. Jag har blåaögon och Pelle har brunaögon. Till min "stora förskräckelse" så har Antons ögon nu börjat skifta färg, de ser mera ut som gröna nu och kommer nog bli bruna med tiden. Jag frågade av ren nyfikenhet på BVC sist och barn kan ändra ögonfärg upp till att de är ca ett år. Men som nog alla förstår så är detta bara en lite kul grej mellan mig och Pelle, vilken ögonfärg Anton kommer att få är inte av betydelse för någon av oss egentligen. Vår lilla son har så fina ögon redan och är en riktigt liten charmör som charmar alla han träffar på. Jag får ofta frågan:
-är han alltid så här glad? som stolt mor över mitt lilla charmstroll så svarar jag alltid
-ja för det mesta är han det och ler mot min lilla kille som ger tillbaka ett stort sött tandlöst leende...

Senaste måtten är från rätt lång tid sedan:
Vikt: 8095 g
Längd: 64,5 cm (nej han har inte krympt men det visar alltid olika beroende på vem som mäter)
Huvudomfång: 43.5 cm

Första förkylningen

2008-11-24T13:02:00.003+01:00

Anton har nu drabbats av sitt livs första förkylning. Han snorar, han nyser och hostar om vartannat. Jag känner mig lite som en hemsk mor när jag skriver detta, men det låter så sött när han hostar och nyser. Och vilken kraft det är i nysningarna, allt som är inom två meters radie blir dyblött *ler* men han är en duktig kille. Bitvis verkar han knappt påverkad av att han är förkyld. Han ler mycket och dregglar ner allt i sin närhet. Han gråter eler skriker inte särsklit mycket mer om dagarna, men kvällarna kan vara lite jobbiga då han bitvis verkar otröstlig.

Trots att killen mått lite risigt på sistone har han vuxit ordentligt, när vi besökte Öppna vägningen på Öppna förskolan 17 november så var måtten:
Vikt: 7780 g
Längd: 65 cm
Huvudomfång: 43 cm

Mammas lortgris..

2008-11-13T10:52:00.006+01:00

Anton gillar mat, massor av mat. Jag köpte på skämt en liten toppluva det det står "Always hungry" på och den passar honom perfekt, i dubbelbemärkelse. Han vill jämnt ha mat!
Nu när gossen har hunnit bli fyra månader så har vi börjat lite smått med purréer. Katrinplommonpurrén är verkligen populär, det vet vi sedan länge. Pelle testade ge honom Potatis- och blomkålspurré, den var inte populär, istället hörde jag då Pelles röst: -Kickan kom ska du få se något, Anton har lärt sig att spotta ut maten! Jag såg min lilla son sitta där i sin fars famn, genomkladdig. Det såg så komiskt ut att jag föll i gapskratt åt den lilla scenen som utspelade sig framför mig.

Vår förstoppade kille har blivit mer normalbajsare nu och ingen är gladare än jag :) det är så jobbigt att se när han mår dåligt över att han inte har kunnat bajsa och hur ont han har haft det.
Nu har vi istället en väldigt glad kille som sitter och ler och "pratar" mycket. När man matar honom sitter han med ett leende på läpparna att maten bara rinner ut ur munnen, men man kan inte bli arg för han är så söt och gullig och smutsig *ler*

Jag vet inte om han ler mer än andra barn men vart vi än kommer med honom får vi höra kommentarer som "ja du var allt en glad liten prick", eller "ja vilket leende" eller "åhh vad du pratar myclet" och både jag och Pelle står där med varsit stolt leende på läpparna och nickar.

I look just like dad..

2008-11-07T19:39:00.005+01:00

Mammas charmprins är verkligen pappa upp i dagen *ler*

Anton fyra månader

2008-11-04T16:20:00.003+01:00

Vår lilla prins är född på USA:s nationaldag och fyller fyra månader idag, när de har val. Undrar om han kommer bli intresserad av USA när han blir äldre?!

Anton och jag fortsätter våra promenader med kameran:) ibland undrar jag vad folk tänker om mig som bara stannar upp och tar kort. Mitt senaste objekt är rönnbär. Blir jättefina på kort och ett tips till folk som ska ha en höstfest. Löv och rönnbär är jättefint som dekoration på borden.

Idag har vi varit och träffat våra "mammagrupp" och hade besök av en sjukgymnast och en arbetsterapeft. Vi pratade mycket om att bära och lyfta, vilka "fel" man lätt gör som förälder. Jag ska försöka ta detta till mig och tänka mer på hur jag lyfter och bär, vi har bara en rygg och den ska man vara rädd om. Efter träffen var vi tre mammor med bebisar som valde att gå en prommenad, det var 40 stycken sköna minuter, men lite bitit i kinderna. Det märks verkligen att det håller på att bli vinter.:)

Avslutar med att skriva att Anton verkligen trivs med sin flickvän Amanda :)

Den vackra hösten

2008-10-28T08:56:00.007+01:00

Anton och mamma gillar att gå höstpromenader i solskenet, men när det är regn och rusk då stannar vi inne, ingen av oss gillar när vinden tar tag i oss och det blåser småspik..

Ofta tar vi med oss kameran och eftersom jag älskar att fotografera så hittar jag oftast saker som jag gärna vill föreviga :). Att gå höstpromenader med barnvagnen är perfekt eftersom Anton verkligen gillar att åka barnvagn, han somnar oftast så nöjd och belåten i den. Då och då slår han upp sina blå ögon och tittar på mig och ger mig ett leende och somnar om, underbara bebis.

Senaste vägningen 21 oktober så blev resrultat häpnadsväckande, 6940 g.. Jag som inte hade trott att han skulle gått upp något alls, eftersom han ätit så dåligt hela sista tiden eftersom han har så problem med magen, men vår duktiga kille hade ökat med 790 g på 14 dagar, duktiga Anton..

5 i topp..5 i bott..

2008-10-22T19:13:00.005+02:00

Vår kille växer och växer och börjar nu växa i kläder med storlek 68, han har haft storlek 62 riktigt länge, folk som alltid säger att det är en storlek de snabbt växer förbi. Eftersom vi har massor av kläder som jag verkligen gillat (man får sina favoriter) i den storleken..

Idag har jag varit i Täby Centrum och shoppat, jag var på jakt efter omlottbodysar åt Anton eftersom han verkligen hatar få saker dragna över huvudet och som en förstående mor så brukar inte jag sätta på honom saker man måste trä över huvudet eftersom han så tydligt visar att han inte gillar det. Jag har hittat flera fina mörka omlottbodysar idag, Lindex och Kappahl, jag är riktigt nöjd :) nu hoppas jag bara att Anton också gillar dem :D

Under sommaren hade Anton mycket ljusa färger på kläderna, mycket följer årstiderna så är det ju, det är bara att titta i affärena så är det tydligt mönster. I somras var det mycket ljusa fäger och mytcket ljusblått, nu har jag hittar massor av fina kläder i bruna nyanser med andra fäger inblandat. Det är jättekul efterrsom jag tidigare inte varit någon "brun eller orange diggare".

Antons 5 i topp lista just nu:
1. Mammas boobs, inget slår dem, de är bara bäst i alla lägen
2. Ligga mot bröstet hos mamma eller pappa, toppen tycker Anton
3. Mat, mat, mat....purré, fick testa lite katrinplommonpurré, vill bara ha mera....
4. Bada, det är så skönt att bara vara i det varma vattnet
5. Andra som gullar och pratar med mig, det gillar jag, ger då mitt charmigaste leende

Antons 5 i botten lista just nu:
1. Saker man måste dra över huvudet
2. Mössor, fasansfulla saker, gillar icke
3. Bli väckt...
4. Gaser, det gör så ont i magen..
5. Hård blåst, uscha inge skönt alls

Skam den som ger sig...

2008-10-07T11:08:00.004+02:00

Prinsen blir bara större och större *ler*
I lördags blev han tre månader, tiden har verkligen gått fort. Allt har inte varit lätt men Anton har verkligen tillfört så mycket i Pelles och mitt liv :D

I skrivande stund så försöker jag vänja Anton att sitta i bärsele, något han hittills inte uppskattat alls. Jag tittar ner mott mitt bröst och konstaterar nöjt att han har somnat och drar då slutsatsen att det inte kan vara allt för förfäligt för honom. Men det har inte varit lätt att komma dithän där vi är idag. Vid första försöket idag så började det med att han kräktes över mig och golvet och sedan ett illtjut..

"Synd och skam den som ger sig", tänkte jag. Efter att ha bytt blöja och satt på honom byxor och en handduk för mina bröst så gjorde jag ett nytt försök, denna gång knorrade han bara när jag satte ner honom och till min glädje så somnade han nästan omedelbart. Nu hoppas jag att detta börjar fungera bra, för då ska jag börja testa bärsjalen vi fått låna av Elin :)

Mammas busunge

2008-09-30T10:39:00.005+02:00

Till mammas lilla förtret har mitt lilla gull börjat med några "fula" ovanor *ler stort*

Det är så roligt att se alla framsteg som man nu tydligt börjar se att de kommer. Han har börjat le, ett riktigt charmigt leende som får en själv att le lika fånigt tillbaka , detta underbara leende har han (tyvärr) börjat göra när han äter ur nappflaskan med. Mjölken rinner åt alla möjliga håll och hela hans ansikte blir helt vitt *ler stort* Anton har även upptäckt sina händer och vill välvilligt "hjälpa till" med ätandet både från bröstet och från nappflaskan. De små händerna ska vara samtidigt som det andra i munnen och han får inte i sig mycket alls, det enda som hörs är smackandet av hans tunga och man ser ett par blöta fingrar fulla med mjölk..

Ett annat framsteg är att han nu följer med blicken, det är jätteskojigt att se och roligt att leka lite med honom, kommer man nära honom så följar han mig med blicken och tittar på mig med sina fina blå ögon, mamma smälter..Sedan har han fått riktigt stark nacken och ligger han på mage så flyttar han sitt huvud själv från höger kind till vänster kind och hela kroppen gungar, så snart kommer han vända sig själv.

När vi besökte BVC för några dagar sedan var Antons mått:

Vikt: 5900 g

Längd: 59 cm

Huvudomfång: 40.4 cm

Välkommen till världen Amanda

2008-09-26T14:41:00.004+02:00

Äntligen har hon kommit, den efterlängtade lilla bebben och vad vi har undrat om det skulle bli en liten pojke eller flicka och det blev en liten Amanda.

Vill gratulera Sara och Marcus som fick en dotter den 19 september.
Hon var 52 cm och vägde 3380 g. Det ska bli roligt att träffas och se tösabiten :)

I början när vi var gravida så räknade vi ut att om våra BF datum stämde så skulle det vara 5 veckor mellan våra bebisar, men eftersom min gosse valde att komma 5 1/2 vecka tidigt så skiljer det precis 11 veckor. Det ska bli så kul att vara mammalediga samtidigt :D, träffas, fika och bara gosa med våra små, en prins och en prinsessa...

Välkommen till världen Felix

2008-09-24T12:48:00.004+02:00

Vill gratulera min kompis Linda som fick en son, Felix den 16 september.

Han föddes klockan 09.33 var 48 cm lång och vägde 3120 g
Lyckönskningar till er och jag hoppas att ni snart hittar era egna rutiner och
bara kan sitta och mysa med det lilla underverket :). Det är en så härlig känsla
att bara sitta och snusa in bebisens lukt och bara ha den nära i famnen.
Det ska bli jättekul att få träffa honom lite senare när han blivit lite större, men på
bilderna så är han jättesöt.

Pappa blir utkörd..

2008-09-23T11:58:00.003+02:00

Inatt sov vi på landet i vårat nyrenoverade sovrum, Pelle har verkligen legat i för att få det färdigt så fort som möjligt, och inatt skulle bli premiär sovande för hela familjen. Pelle skulle upp tidigt och jobba så vi kom överens om att jag tar nattmatningarna inatt, vi brukar annars dela lite så att han tar en av dem. Pelle somnade snabbt men Anton var hungrig och när jag fått i honom 160 ml av nappflaskan så började han kinka och vägrade sova. Han sprattlade, sparkade, skrek, grät och stånkade omvartannat. Lillen hade problem med luft i magen och det enda sättet att få honom riktigt lugn är åter att ligga på min mage. Men jag hade själv ont i magen och ville inte ha sexkilos bebeisen liggande där så jag lade ner honom i hans provisoriska säng och släkte lampan. Det var tyst i cirka en minut innan ett illvrål hördes. Till och med Pelle som sover tungt satte sig yrvaket upp i sängen och frågade vad som hände. Pelle tittar då på mig och på vår lilla skrikande gosse och säger:- jag sover ute i vardagsrummet så får han ligga i sängen med dig, så får vil alla bäst sömn, och den snälla pappan tog med sig kudde och täcke och lommade iväg.

Jag lyfte upp Anton och la honom bredvid mig, det fungerade utmärkt. Han slutade skrika omedelbart och sov inom loppet av en minut, nöjd och belåten..

Det är bara att inse att vår underbara lilla bebis har blivit bortskämd. Han vill ha det ombonat när han sover, han vill känna närheten och han vill vara uppe i famnen på oss. Han har haft det så redan från födsel och blev van redan på sjukhuset att ligga i timmar på mammas eller pappas bröst. "hus mot hud" som de kallar det på sjukhuset är jätteviktigt för prematurbebisar, så redan där skapades närhetssökandet hos honom. Vi älskar vår lilla busunge och det är jättemysigt att ligga med honom nära men vi förstår även att vi inte alltid kan ta upp honom så fort han ger minsta lilla ljud ifrån sig och vi har nu märkt av att han ibland skriker och gråter sig själv till sömns bara efter någon minut.

Det är så mysigt att bara sitta och titta på Anton när han sover, han gör så mycket grimarser av olika slag och man kan inte låta bli att le när man ser honom. Vårat lilla solsken!

Liten blir stor..10 veckor

2008-09-18T16:31:00.009+02:00

Anton är nu 10 veckor, chit vad tiden har sprungit iväg och jag har inte haft en stund att sitta vid datorn och blogga, men nu sover han mätt och belåten :D

Vår lilla kille har försvunnit nu har vi en härligt bebismullig kille på (vad jag gissar på) över sex kilo...han växer så det knakar och äter massor. Senast på BVC när Pelle var dit med honom gjordes våra matrutier om totalt. Han ska nu äta 5 ggr/dag och då äta ca 200 ml/gång.
-Chit tänkte jag när Pelle kom hem och berättade detta, hur sjutton ska vi få honom att äta så mycket??? Anton var då van med att få ca 110-120 ml/ gång och ca 8-10 ggr/dag. Men vår gosse gillar mjölk och äter nu med godaptit och det börjar fungerar bra, äntligen!
Vi har bytt ersättning från Babysemp till Nan, det visade sig att Nan var snällare mot hans mage. Han kräks inte lika mycket längre och han gråter inte alls lika mycket för att han har ont i magen och gaser och han luktar inte så där äckligt surt som han gjorde av Babysempen. Min underbara lilla bebis och jag börjar nu ha riktigt sköna dagar tillsammans och jag känner mig inte helt färdig.

Att skapa rutiner, ja det verkar riktigt svårt. Anton blev bortskämd redan på sjukhuset med att få mycket närkontakt, det har medfört att han tidigare när han fick Babysemp att han sov endast liggande på min mage, så fort jag la ner honom på sida om mig så började han skrika. Ja en bebis på sex kilo liggande i timmar på bröstet blir jättetungt och jag har haft så ont i ryggen att jag trodde att tag att jag skulle bli helt knäckt. Men nu börjar till och med sovande efter maten gå bättre, utan att han ligger på mig, jag håller tummarna att det fortsätter att fungera bra.

Anton 8 veckor

2008-08-29T18:11:00.005+02:00

Anton fyller idag 8 veckor, han firade detta med att kräkas ner mig, vardagsrums soffan och mattan. Visst har han kräkts förrut men detta var som en stor fors som kom kataplutartat. Både Pelle och jag bara stirrade, jag bad Pelle hämta papper men han stod bara och stirrade på mig, barnet, golvet och soffan *ler* ja har man barn behöver man aldrig känna sig sysslolös.

För övrigt mår vår lilla prins bra, läkaren vi träffade i går på Huddinge berättade idag på telefon att bilorubinvärdet har sjunkit rejält, när Anton skrevs ut låg det på 209, nu ligger det på 60 :D
De andra två levervärdsproverna hade också gått ner, de är fortfarande lite förhöjda men är bättre. De kommer att fortsätta kolla honom framöver.

Antons mått 28/8 2008

Vikt: 4785 g

Längd: 54.2 cm

Huvudomfång: 37.5 cm

Anton växer så det knakar

2008-08-13T19:35:00.002+02:00

Idag var vi till BVC med Anton. Lite småspända på hur mycket vår lilla kis skulle väga denna gång. Antons viktuppgång har hela tiden varit knagglig och han har varit dålig på att äta och sutta, men de senaste dagarna har vi själva tyckt att han blivit riktigt duktig och börjat äta massor. Vi har även tyckt att vi sett på honom att han vuxit och blivit större. Pelle kommenterade att Anton kändes tung när han bar honom i babyskyddet till bilen. Pelles gissning var att Anton idag skulle väga ca 3600 g, jag gav ingen gissning utan kände bara att "huvudsak är att han har gått upp".

Vågen visade idag 13 augusti 3810 g, wow vilken ökning. Han har gått upp 590 g på 9 dagar, vilken kille! Vår BVC dam har satt minimum en viktuppgång på 20 g per dag. Han blev mätt till 53 cm och huvudomfång på 36.5 cm. Vår lilla kille har vuxit enormt och börjar äntligen stiga uppåt på kurvan och det börjar kännas riktigt bra.
Vi kommer nu även få skippa nattmatningen klockan 03.00, vilket är skönt för hela familjen och jag tror vi kommer få en gladare bebis och ett par piggare föräldrar.

Pelle tänkte att dagen till ära skulle Anton få testa bärselen som vi fått låna. Vår son uppskattade inte detta, där han låg skönt och sov i mjukliften , han skrynklade ihop hela ansiktet och såg riktigt missnöjd ut. Väl nere i bärselen insåg vi snabbt att han behöver växa till sig lite till innan vi kan använda bärselen på honom, men snart så!

Vecka 40+0

2008-08-11T22:40:00.002+02:00

Idag, den 11 augusti var satt som Antons BF datum, men vår lilla kille har edan funnits hos oss i fem veckor och 3 dagar *ler stort*. Han är så fin och snäll liten kämpe. Nu börjar han dessutom gå upp i vikt som han ska och han äter massor. Det ska bli intressant att gå till BVC på onsdag och väga honom, för nu kan vi verkligen se med ögat att han blir större. Vi skämtar ibland och kallar honom "Hickory" eftersom han hickar så högt och så länge, den lilla stackarn. Idag har vi firat Anton med att åka till Barnenshus och köpa en mobil som ska sitta på Antons spjälsäng. Den är jättesöt med hundar och en speldosa som spelar klassiskmusik.

Nu ska jag gå och pussa på min sambo och min lilla prins som ligger i barnvagnen och hickar.

Badankan

2008-08-03T15:42:00.005+02:00

Anton älskar att bada. Mycket har hänt sedan han fick sitt första bad på sjukhuset. Då gallskrek han i högan sky. Han var då hungrig och var sugen på mjölk inte sänkas ner i vatten. Men sedan dess så älskar han att bada. Han blir så lugn och ser verkligen ut att njuta när han är i vattnet. Vi brukar tillsätta lite olivolja och det gillar han också.

Anton 4 veckor

2008-08-01T15:06:00.005+02:00

Idag är det fredagen den 31 juli, Anton fyller 4 veckor.
Tiden har verkligen gått fort även om det varit en prövning, redan från dag 1.
Att vår lille gosse har funnits hos oss i fyra veckor känns otroligt. De band som knytits mellan oss blir bara starkare, minsta lilla får mig och Pelle att hoppa högt. Han tillför mycket glädje i våra liv, vi älskar våran lilla plutt.

Ikväll ska vi träffa Carro, Anders och deras bebis Frank. Grillning är tanken men nu kan jag höra åskan mullra, jaja grilla går ju inne också i värsta fall..

Antons senaste mått är
Vikt: 3085g
Längd: 50 cm
Huvudomfång: 34.2 cm

Antons första vecka

2008-07-24T13:33:00.003+02:00

Man kan inte få nog att ta bilder på sin lilla sötnos. Här kommer ett urval av Antons första vecka på sjukhuset. Han växer och kommer förhoppningsvis att bli utskriven snart. Vår lilla gosse är en riktig kämpe *ler*

Anton 1 vecka

2008-07-14T16:33:00.004+02:00

Fredagen den 11 juli firade vi att Anton blev en vecka gammal.
Vi tänkte vara snälla och belöna vår lillkille med ett bad, men detta gillades inte av honom.
Han gallskrek för full hals och uppskattade inte att pappa doppade ner honom i varmt vatten.
Vi fick däremed lära oss att vissa barn gillar att bada innan mat och andra efter. Anton tillhör dem som gillar att vara mätt imagen först, så vid nästa försök ska vi se till att han har fått äta först. Det är så mycket saker som jag och Pelle och Anton nu håller på att lära oss tillsammans.

Anton ligger fortfarande kvar på Prematuravdelningen på Danderyd och vi vet inte riktigt när vi kommer få komma hem och bli en "vanlig" familj, men det verkar mer och mer som satt hemgången inte är allt för långt bort, skönt nog! Här på sjukhuset är det samma mönster hela tiden och man skapar inga egna rutiner eller stunder utan allt är redan planerat hur allt ska se ut. Men tids nog kommer vi kunna bygga upp vad vi själva tycker känna bäst för oss. Det som jag kan tycka är lite jobbigt här är att de har slagit ihop personalen från två olika avdelningar, vilket gör att de jobbar efter olika metoder. Så en person säger "gör på det här sättet" så kommer nästa och säger att, "nej ni ska göra så här"...detta kan bli en aningen förvirrande...

Imorse vägde jag Anton och blev jätteglad när jag såg att min hungriga bebis nu väger 2772 g, det är en ökning med 52 g från igår. Anton blir också allt duktigare på att amma, förrut var han så trött av både gulsoten och att han var inne i vecka 35 vilket är en "tröttvecka" som de kallar den. Han har idag även ätit sitt första mål med bara amning utan att få mat i sond, imorgon kommer vi väga honom igen och se om det varit lyckat eller om sondandet måste fortsätta i några dagar till.

Imorgon ska vi få låna en barnvagn och gå ut på en liten promenad med Anton, det ska bli så skönt. Vi sitter bara inne på sjukhuset timme efter timme, vilket gör att morgondagens promenad känns som ett riktigt välkommande avbrott mot den inrutade vardag vi lever i idag.

Det bästa med min lilla sötnos är att han förrutom att han är så otroligt söt är att han:
* skriker och gråter knappt alls, bara när det är något han är missnöjd med, då kommer ett illtjut, och trots att han är liten så har han en enorm röstkapacitet redan *ler*
* han har ett temprament han ärvt av sin mor, när det handlar om mat, vill han ha mat nu, inte om två minuter, detta gör att han tydligt visar när han är hungrig. Detta är jätteskönt vilket gör att man kan se när han är på väg att vakna när han är hungrig så kan jag sitta där förberedd med tutten så han snabbt kan börja amma, då blir det inget argt skrik och han orkar amma mycket mer. Duktig pojke!
* han sover inte så stilla som andra barn, utan han är Anton.. och Anton sparkar och vevar med sina ben och fötter ovasett om han sover eller är vaken. Detta medför att personalen får gång på gång gå till hans säng och stoppa om honom eftersom han sparkar av sig täckena hela tiden. Och ofta står ett ben rakt upp i vädret vilket gör att man den som ser det inte kan låta bli att le, dvs min lilla charmknutte är en glädjespridare.

Och som alla mammor är jag jättestolt över mitt gossebarn när han gör framsteg och jag kan inte titta mig mätt på honom.

Nu är jag här...

2008-07-10T16:57:00.005+02:00

Otroligt gullig, underbar, jättesöt och snäll, var den lilla bebisen som jag födde den 4 juli 2008 klockan 05.45 på morgonen. Han vägde 2881 g och var 48 cm lång. Anton föddes i vecka 34 +3 dagar,

6 veckor för tidigt men mår riktigt bra och gör stora framsteg varje dag. Det är en riktig kämpe och en liten pojke med humör. Nattsköterskan vi hade inatt sa det att han redan har temprament den lille. När han vaknar och är hungrig skriker han ett riktigt högt och argt skrik och han vill ha maten "nu" inte om 2 minuter *ler*...Pelle tycker att han har ärvt sin mors humör (förstår inte alls vad han menar *asg*)..

Ikväll, ska Anton få sitt första bad, ska bli intressant och se vad han tycker om det.

Vecka 33 (32+ 1 dag)

2008-06-24T10:48:00.008+02:00

Mitt lilla gny, bilden är tagen 18/6 och det är roligt att man tydligt kan se konturerna av ansiktet och kroppen på den lille. Han börjar bli stor nu och han tycker det är trångt där inne. Vissa dagar känns det som att han möblerar om alla mina organ där inne. Jag börjar tydligt märka hur han reagerar på olika saker. Idag hade de brandövning på avdelningen och min lilla bebis som sov så sött i magen blev helt tokig och började sparka helvilt där inne. Ljudet var riktigt öronbedövande och de testade larmet flera gånger, men det är bra att de testar ifall det skulle hända något.

Han har verkligen skapat sina egna rutiner vid det här laget. Jag brukar vakna vid ca kl 05.30 av att jag är kissnödig och han börjar sparka redan innan jag kommer ur sängen. Jag gör mitt besök på Damernas och vankar mot sängen så jag känner hur magen kurrar och hur han sparkar och sparkar frenetiskt. En Husmanmacka och ett glas mjök senare lunkar jag mot sängen och lägger mig, efter en stund slutar bebben att sparka och vi bägge kan somna om. Äter jag ingen macka utan lommar direkt till sängen så sparkar han så mycket att jag inte kan somna alls utan ligger vaken i timmar. Tydlig protest som sagt!

Men rätt kul är det att se att vissa rutiner nackas på när det händer något. Pelle har sovit alla nätter utom en med mig på sjukhuset och Pelle är en morgontrött människa. Men flera mornar här på avdelningen har både Pelle och bebben sovit länge, medans jag vaknat som vanligt tidigt och är jättehungrig. Trots att jag då ätit något har bebben varit lugn och sovit. Kanske han har känt av att allt varit som det brukat. De känner nog av mycket mer än vad vi förstår de små liven.

Idag är det tisdag och det är nu bestämt att jag ska få åka hem, det ska bli skönt! Nu behöver Anton och jag lite lugn och ro efter allt som har hänt och jag har blivit tillsagd att det är mer eller mindre sängläge som kommer att gälla hemma också. Sedan kommer de nu fram till förlossningen att följa upp mig så jag kommer få gå på täta kontroller för att se att det går åt rätt håll och att både jag och Anton mår bra.

Vecka 33

2008-06-19T16:46:00.006+02:00

Vad händer med mit liv vad händer med min kropp?
Inget blir som man har tänkt sig. Midsommar hade vi tänkt att fira ute på landet med släkt och lite vänner, men så blev det inte. För min del firade jag midsommar i en sjukhussäng, smaskandes på sommartårta. I måndags 16 juni när jag var i vecka 33 ( 32+ 0)bestämde sig vår lilla bebis att han ville komma ut. Eftersom jag inte ska föda förrän 11 augusti är det lite väl tidigt för det. Det började med att jag fick ont i magen och låg och vred mig på sängen på landet. Pelle ringde till förslossningen och de föreslog en varm dusch och att jag skulle ta 2 alvedon och avvakta i 30 min, blev det inte bättre skulle vi återkomma. Det blev inte bättre istället låg jag och vred mig i plågor och barnmorskan Pelle pratade sa att de ville kolla på mig så vi åkte in till Danderyd. Tur var väl det får man säga nu i efterhand. Jag var inte särsklit inställd på att åka in jag sa bara högt till Pelle "det går över snart, bara jag får vila lite" (förnekelse fasen, på att något kan vara fel).

När vi väl kom in till förlossningen undersöktes jag och det visade sig att förlossningen hade kommit igång. Första budet var att livmodertappen var helt borta och att jag var öppen 1 cm redan. Sammandragningarna och värkarna kom tätt. De gav mig en spruta för att stoppa upp förlossningen och samtidigt gav de mig en kortisonspruta, ifall barnet skulle födas skulle den påskynda att få barnets lugnor att utvecklas snabbare. Värkarna och sammandragningarna duggade fortfarande tätt och ytterligare en spruta ges till mig. Pelle och jag börjar nu inse att detta inte kommer bli något snabbt besök utan att jag kommer att få ligga kvar. Jag fick ligga i ett "eftervårdsrum" eftersom hela BB, BB hotellet och avdelning 12 var helt fulla med folk. Detta var en pers, jag sov inget på hela natten och kände mig helt förstörd. Övervakningen av mig fortsatte och tillslut fick vi byta rum och jag fick ett eget förlossningsrum för mig själv. Dagen efter fick jag ytterligare en kortisonspruta för barnets lungor skull och nu började de även ge mig Bricanyl sprutor som skulle hämna sammandragningarna.Vi fick också nu flytta över till avdelning 12 där jag fick ett eget rum, kändes som rena lyxen. På avdelning 12 liggar bara kvinnor som har komplikationer med sina graviditeter. Pratade med tjejen i rummet bredvid, hon har legat här i 8 veckor redan, 8 veckor...

Mitt första intryck av avdelning 12 var att det kändes lite som att fängelse, jag blev beordrad "sängläge", vilket innebär att man bara får ligga i sin säng och högst gå de fem stegen till sin egen toalett. Jag sa högt gång på gång till Pelle "jag vill inte stanna här, jag vill hem"...
Men förståndet säger något annat, klart jag inte kan få komma hem. Tänk om något skulle hända när man väl är hemma då skulle man aldrig förlåta sig själv för sin egen dumhet. Jag har nu legat i sängläge sedan i måndags (det är söndagkväll idag) och jag har börjat få in rutiner på hur livet ser ut just nu. Man vänjer sig med allt. Mycket som fick mig att ändra inställning till min vistelese här är Pelle. Han sa en dag till mig " vi ser det som vårat hotellrum och inte som ett sjukhusrum, så kommer det kännas bättre". Och det har det gjort, sedan har min söta sambo tagit hit en massa privata saker som gör att vistelsen här inte känns så betungande.
Han gick och köpte en platt tv (som vi senare ska ha på landet), tog hit dvd spelare, en bärbar dator med mobilt bredband (kanon), filmer, böcker, snacks, kläder och annat. Sedan har Pelle sovit kvar här hos mig så jag har inte varit så ensam mer en små stunder då och då.

Jag har det rätt bra här på avdelningen. Så fort jag vill ha något eller behöver något så trycker jag på en knapp så kommer en undersköterska eller en barnmorska in och hjälper mig. Jag får lyssna på bebbens hjärta ofta, de tar även en CTG- kurva två ggr om dagen på mig för att se hur bebisen mår. Nu tycker jag inte det känns som ett fängelse som jag tyckte allra första dagen, nu tycker istället att det känns som en trygghet, närheten till hjälpen om den skulle behövas.
Sedan känns det bra att veta att de bara vill mig och min bebis väl, de kommer försöka stoppa förlossningen fram till vecka 36, efter det så låter de naturen ha sin gång, vill bebben komma ut då så kommer de låta mig föda fram honom. Visst föds han nu är det ingen katastrof men det är bra ju längre tid han får i magen och växa sig stor och stark. Nu tar vi en dag i taget så får vi se om jag får en junibebis, julibebis eller augustibebis, det får framtiden utvisa..

Sömnsvårigheter

2008-06-06T20:56:00.003+02:00

Igår var Pelle och jag på föreläsning på Danderyds Sjukhus. Föreläsningen handlade om vad som händer nu sista biten av graviditeten, förlossningen och tiden efter. Det var intressant och vi fick en massa information. Det jag tycker var bra var att man lagt mycket fokus på amningen. Jag har hört många säga att de inte fått någon bra information om amning innan de fått sin bebis.
Jag känner mig inte ett dugg orolig för att amningen inte ska fungera. Man kan alltid be om hjälp de pratade bland annat om Amningsrådgivningen man kunde ringa, eller prata med kunnig personal, på BB eller sin barnmorska.

Jag har börjat läcka lite mer vissa dagar och mindre andra. Jag tycker det fungerar bra med ilägg i bh:n så mig stör det inte mycket. Så förhoppningsvis kommer jag ha mycket mjölk när bebben sedan behöver mat, om inte Pelle lekt med boobsen för mycket innan *ler*

Sömn, jag börjar ha svårt att sova på grund av bebben. Han har lagt till med (ovanan) att börja sparka som en galning vid 5-tiden på morgonen, sedan är det så full aktivitet att jag inte kan somna om på timmar, vilket gör mig jättetrött på dagarna. Tre dagar i rad har jag nu vaknat den tiden och inte kunnat somna om, jag håller tummarna för att jag får mer sömn inatt. Men som de sa igår på föreläsningen att man tiden farm nu kommer sova dåligt att det är väldigt vanligt. ungefär som att kroppen förbereder sig för det som komma skall.

Bebben är nu ca 40 cm och väger ca 1600 gram. Igår var han väldigt aktiv, han kan inte ha sovit mycket alls på hela dagen, eller så sparkar han och puffar i sömnen. Jag gillar känna hans puffar och sparkar men igår var det för mycket även för mitt tycke *ler* han sparkade så högt under brösten, i mellangärdet vilket gjorde mig illamående hela tiden och jag hade dessutom ett konstant tryck mot urinblåsan, kändes som att jag inte gjorde annat än sprang på toa.
Nu känner jag ytterligare en spark, klappar mig lite över magen och ler sedan, nu är det inte så långt kvar..

Grattis Astrid!

2008-05-30T10:46:00.004+02:00

Dagens inlägg tillägnar jag Astrid, som födde sin dotter inatt kl 00.29

53 cm lång och vägde 4100 g, ett stort grattis och det är lite extra roligt att det blev en flicka.

Hennes tidigare två pojkar har nu fått en söt lillasyster att leka med :)

Carro och jag ska åka och hälsa på henne och den lilla när de har fått komma i ordning lite.

Astrid har det rätt mycket där hemma nu. De flyttade till radhus när hon var höggravid och nu är det renovering som pågår för fullt. Så sysslolös kommer hon inte behöva känna sig i första taget. Alla som har renoverat sitt boende vet hur mycket jobb det är med sådant och hur mycket tid det tar, men tids nog får man det fint och hemtrevligt i det som först kanske verkar vara ett bombnedslag.

Vecka 30

2008-05-29T09:17:00.004+02:00

Nu börjar det kännas lite som nedräkning, ochg tur är väl det jag börjar känna mig stor. Saker man förut gjorde av bara farten är en aningen betungande nu *ler* saker som:
* knyta skorna på sig själv
* sitta hopkuren när man kissar utomhus, riktigt smärtsamt tur att det inte behöver ske så ofta ;)
* sitta och duscha i vårat trånga badkar, där känner jag mig mer som en strandad val *asg*
* gå i trappor (anfåddhet)
* äta mat, lillen bråkar med en gång och nu får det inte plats mycket mat imagen längre, det känns som maten trycks upp i halsen igen.
* sova, det gör ont överallt, och jag kan inte sova på mage längre, jag som älskar det!!!

Nu börjar man kunna se slutet på graviditeten och vi börjar mer och mer fundera på hur det kommer bli när bebisen ska födas. Jag som hela tiden varit så benfast med att jag ska snitta har börjat tänka om. Kanske jag vill föda naturligt ändå.

Jag har läst en del om "Danderydsmodellen" och tycker det känns som en bra metod om jag ska föda vanligt. Det gäller att få en plats där bara. Tur nog så föds det mindre barn i slutet på sommaren än i början för just nu är det en babyboom. Pelle och jag ska snart på "mamma& pappa kurs" på Danderyds Sjukhus, då kommer vi få mer information om förlossning mm. Vi besökte förlossningen nyligen, (inte i studiebesöks syfte utan det hände en incident för någon vecka sedan men både bebben och Annika mår bra så ingen fara med oss). Där hade de en talva där de hade statistik på hur många bebisar som föds varje dag. En blå nål var pojkar och rosa flickor, det var rätt intressant att se. Den dagen vi var där var det fortfarande morgon ca kl 10 och där satt redan 6 nålar, så man kan förstå att de har mycket att göra nu när det är många bebisar som föds.

Teutonia Fun vann

2008-05-21T14:30:00.004+02:00

Nu har vi bestämt oss och beställt barnvagn.
Däremot är det lång leverans tid på dem, kunde ta upp till 12 veckor så vi får se vem som kommer först, barnvagnen eller bebisen?!

Liggvagnsdelen kommer bli svart med blåblommigt innerfoder, jättesnyggt!
Sittdelen kommer vara svart med gråanyanser.

Har även besökt min Bm idag :) hon mätte min mage igen och dagens mått blev 30 cm mot 25 cm förra gången för två veckor sedan. Hon lät nöjd och sa att bebisen växer precis som den ska.

Hjärtljuden låg runt 150 slag/minut. Det är bra, väx nu lilla gubben men bli inte lika stor som pappa din *ler*

Barnvagns djungeln

2008-05-19T10:51:00.008+02:00

Att välja barnvagn till sitt barn är en hel vetenskap. Vilket märke, vilken modell, vad passar oss bäst osv..

Jag har varit inne mycket på att köpa en Emmaljungavagn men har funderat om lite.

Det ena märket är City Elite (Aqua) och den andra är Tetonia och deras modell Fun System

City Elite (Aqua):
Smidig, smart och snygg stadsvagn. Väldigt lättkörd med 2 roterande och låsbara framhjul, vändbar sittdel, 3-läges ryggstöd, ombonad sits med 5-punktssele, tar liten plats hopfälld. Liggkorg kan köpas till. Godkänd enl. EU:s säkerhetsstandard EN 1888. Liggdel till Firstwheels sittvagn City Elite kan köpas till Inklusive färgmatchande madrass och fotsack, bäddmått 72 x 35 cm

Teutonia:

Så liten men ändå så stor!
Mindre, smalare och lättare än alla andra – utan att du behöver avstå från något! Fun System övertygar genom funktion, design och användbarhet i vardagen. Avtagbar och vändbar vagnsits för att ändra barnets riktning. Mycket lätt chassi som blir litet i hopfällt läge. Två låsbara, separat svängbara hjul med dubbel fjädring klarar alla kurvor. Mycket stor och lättillgänglig varukorg. Babyskyddet Tario (babyskydd grupp 0+) från teutonia samt babyskydden från Graco kan monteras med en adapter (tillbehör) på chassit

Jag har blivit en huslig hemmafru

2008-05-14T08:35:00.005+02:00

Nu när jag varit hemma i nästan två månader på grund av min sjukskrivning så har jag hittat på saker för att få tiden att gå. Jag gillar laga mat, baka, och min senaste passion, blommor.

En dag tittade jag på våra blommor, oj så ledsna de såg ut och jag frågade mig själv "när blev de i så dåligt skick"? Varenda blomma i huset åkte ut på vår inglasade balkong för att få lite sol och tur nog har vi haft rätt mycket sol denna underbara vår. Blommorna gillade att stå på balkongen, de flesta började att blomma. En dag kom min syster på besök och hon hade med sig påskliljor, och bara över en natt slog de ut i full blomm. Jag började studera påskliljorna in i detalj och insåg att det är en väldigt vacker blomma och dagarna som kom gikc jag bara runt och sa högt-titta så vackra de är! och titta Novemberkaktusarna alla blommar, visst är de fina! Pelle tyckte nog att jag inte var riktigt klok och undrade nog hur många skruvar som satt lösa i mitt hjärnkontor, men han sa inget bemötte mig istället med-de är jättefina hjärtat!

Blommor är vackra och gör ett hem mer levande och vår tidigare tråkiga balkong fick nu mer färg och liv än tidigare. Mitt enda problem blev när det var dags att ta in blommorna igen då skulle balkongen bli helt tom. Detta resulterade i att jag och Pelle köpte blomlådor och nu är balkongen full av blommor igen och jag är överlycklig.

Ibland blir det fel..

2008-05-12T08:28:00.000+02:00

Ja ibland blir det fel. Pelle och jag blev kallade till ett ultraljud i fredags. Det stod ingen anledning eller så så vi blev lite förvånade varför, eftersom ingen av oss hört att det skulle göras när man är i vecka 27. Men vi gick dit och vi tänkte bägge att det är ju alltid kul att se bebben, hur har rör på sig och hur mycket han växer.

Ibland blir det fel, det hade någonstans i pappersexcersisen blivit inskrivet att jag var i vecka 32, då det görs ett tillväxt ultraljud på oss som är med i projektet. Barnmorskan och hennes elev tyckte synd om oss som kom dit i onödan så det gjorde ett ultraljud med beräkningar ialla fall.

De mått som togs var:
Skallbredd: 70 mm
Bukdiameter: 73 mm
Lårbenslängd: 48 mm

Vikt: 1030 g

Måtten visade att vår bebbe ligger precis på kurvan och växer så det knakar :)
Nästa ultraljud kommer att göras i rätt vecka, vecka32.
Det är spännande med ultraljud och verkligen få se den lille som man känner sparka där inne i magen. Att det dessutom är en liten sprattelgubbe är säkert, han vägrade vara stilla och var inte särskilt samarbetsvillig när måtten skulle tas. Men det är kul att se hur mycket bebben har växt sedan vi gjorde ultraljud senast. Han såg så stor ut. Till och med fingrarna kunde man se och ett tag såg det nästan ut som att han vinkade åt oss *ler* sedan hade han vänt på sig igen och låg nu med huvudet neråt. Det hade jag gissat mig till innan för jag har känt sparkar så högt upp i magen de senaste dagarna.

Det är något Pelle och jag har haft roligt åt. Jag låg på rygg på sängen och jag kände att han sparkade ordentligt så vi började titta på magen bägge två. Helt plötsligt kom en jättespark att hela magen bara gungade till, det såg så kul ut att vi bägge föll i skratt. Vår lilla bebbe är en liten vilde i min mage just nu men Pelles mor tror att han kommer bli ett lugnt barn sedan när han kommer ut. Vi får väl se! Vi väntar med spänning..

Vecka 27

2008-05-06T10:52:00.000+02:00

Magen växer :)

Det som känns roligt är att jag nu mer och mer känner att jag är gravid. Man märker direkt när bebben inte gillar något *ler*. Lägger jag mig på ett sätt i sängen som han inte gillar sparkar han tills jag flyttar mig till en annan ställning. Äter jag mat som är känslig för magen blir det gensat liv där inne. Men det är så mysigt att känna sparkarna där inne och veta att det är ens lille som gör dem. Pelle har också börjat att känna från utsidan hur bebben sparkar och han tycker han är jätteduktig. Han är ett livligt barn där inne som slår många kullerbyttor, det är svårt att hålla koll på åt vilket håll han ligger åt. Vid sista kollen hos BM så låg han med huvudet åt höger och hjärtslagen var ca 150 slag/ minut. Mitt blodtryck var rätt lågt 100/60 och sockret var bra, 5,6. När man är gravid ska man ligga under 9, så det var riktigt bra. Ligger kvar på min invägningsvikt *jippi* duktig Annika *ler stort*. Det är inte lätt att hålla jämnvikt men att jag klarar det visar att min del i projektet fungerar bra trots att jag snart går in i sjunde månaden.

Igår testade jag något nytt för att se om det kan underlätta mina smärtor. TNS, det var inte obehagligt och det gjorde inte ont, var mer som en massagekänsla med ett pirr som masserar kroppen i vågor. Det kändes skönt då och efteråt, ska testa det någora gånger hos min nya sjukgymnast så får vi se om vi ska skaffa hem en sådan maskin. TNS har liknande verkan som akupunktur men för oss som inte gillar nålar är detta en annan lösning som är skonsam mot kroppen och den lille.

Imorgon är det dags för föreläsning om avkoppling och sedan vattengympa, då ska lillen få studsa runt i min mage igen :)

Tiden går..

2008-04-22T14:35:00.000+02:00

Vecka 25..
Tiden går frammåt.
Vi har nu varit på ytterligare ett ultraljud för att se om vi kunde få något svar på frågan "vad det är som är fel på mig"..vi har nu insett att jag är ett av fallen där man inte kan få något svar.
Det som är troligt kan vara är att gammal ärrvävnad sedan en titthålsoperation för tio år sedan nu ställer till en del besvär. När de gjorde den operationen tog de även ut min blindtarm och istället för att sy på utisdan har man sytt på mig på insidan en rätt lång bit och det är där jag idag har fruktansvärt ont. Min läkare sa till mig att jag förmodligen kommer att ha ont i resten av graviditeten och att det förhoppningsvis kommer försvinna när jag sedan har fött. Jag får leva på hoppet :) men det känns ändå som en liten trygghet att det nu är många som har undersökt mig och alla säger samma sak, att det inte verkar vara något fel på bebisen utan att det är något som har drabbat mig som person.

Min bebis, som jag nu börjar känna av mer och mer, inte rejäla sparkar men dock små stötar då och då, mest är det när jag lägger mig på kvällen då sätter han fart. Han har vänt på sig nu och ligger med huvudet åt höger sida och fötterna mot vänster, förut låg han tvärtom den lilla filuren.

Vecka 24

2008-04-15T15:57:00.000+02:00

Rund och God..
Ja det kan man lugnt säga att jag har blivit, men trots att jag nu har gått in i sjättemånaden står jag kvar på min invägningsvikt. Jag har varit jätteduktig och fått mycket beröm av min barnmorska. Hittills hag har varit en av hennes mönster deltagare inom projektet.

Projektet går ut på att vi som är mulliga till riktigt krafitga kvinnor inte ska gå upp enormt mycket i vikt medans vi är gravida. En viktuppgång på 6 kilo som max. Visst skulle man gå upp 8 kilo är det ingen som lynchar en man har ändå lyckats med prestationen att inte gå upp så många kilon. Detta handlar inte om att banta, vilket man inte ska göra när man är gravid utan att istället tänka på vad man äter och hur man äter. Tallriksmodellen är viktig att tänka på, att man lever efter en sunt kost tänkande. Promenad minst 30 minuter om dagen är också en sak man ska göra, tyvärr har jag misslyckats enormt med promenaderna eftersom jag har haft ont i sidan/ magen i över en månad nu :S. Däremot har jag tänkt mycket på min kost, men givetvis har även jag unnat mig gosaker då och då och trots detta inte gått upp i vikt. Vattengumpan en gång i veckan som också ingår i projektet har jag faktist lyckats rätt bra med, i vatten upplevs inte smärtan lika intensivt som den annars gör.

Till andra gravida som är mulliga så rekommenderar jag att gå med i projeket som Danderyds Sjukhus har, det kallas "Våga Väga", detta har inspirerat mig mycket och både jag och min pojkvän har fått ut mycket av det redan. Dessutom väldigt trevlig personal som stöttar och ger råd när man behöver betyder väldigt mycket.

Vecka 23

2008-04-07T16:22:00.000+02:00

Rund som en boll, eller inte..
Jag går nu in i sjättemånaden, vecka 23. Jag känner fortfarande inte av några sparkar. Det är lite frustrerande men det kommer väl igång när han börjar röra på sig mer och mer. Däremot tror jag att jag kände en liten "bump" ner mot urinblåsan, det kan ha varit bebisen som sparkade till, men jag vet inte säkert. Jag är fortfarande sjukskriven, smärtan vill inte försvinna. På eget intiativ tog jag kontakt med sjukgymnasten som finns på min mödrahälsovård. Hon kom med massor av tips som kan underlätta vanliga vardagen för mig och även när jag ska sova. Dessutom så har jag provat ut ett graviditetsbälte. Det kändes jätteskönt. Det har blivit ett stöd för magen och jag hoppas att detta kommer att underlätta mina besvär, som läkarna fortfarande inte vet vad de beror på.

Graviditetsbälten finns en drös olika sorter, en djungel av dem. Det bästa man kan göra är att ta hjälp av någon som verkligen kan hjälpa en och prova ut vilket som passar varje individ bäst. Besöket hos sjukgymnasten Sonja idag och köpet av bältet för 400 kronor har verkligen varit denna dags höjdpunkt. Jag ska även testa ett av hennes tips ikväll när jag ska sova. Att när jag ligger på sida och sover att jag ska ha en stor kudde mellan benen och en liten kudde inkilad under magen så även den får stöd. Så idag säger jag bara "heja Sonja, heja bebben och ja just Hammarby spelar match ikväll, så heja Hammarby"...

Grattis Carro!

2008-04-02T15:58:00.000+02:00

Dagens inlägg ger jag till min kompis/kollega Carro som födde en liten son den 25 mars.

Den lille hade brottom ut och föddes för tidigt, men är redan en liten fighter som kämpar sig starkare och starkare för var dag som går.

Vill gratulera till den söta lille sonen och om några månader kommer våra sönder att träffas tillsammans för första gången.

För övrigt så har jag varit hos min barnmorska idag och fått lyssna på bebbens hjärtljud. De dunkar på, idag tyckte jag att de lät som ett tåg som dunkar mot rälsen. 156 slag per minut ungefär, så samma takt som förut.

Min barndomskompis Sara väntar barn och ska föda i september vilket jag tycker är jättekul.

Min kompis Linda väntar också barn har jag precis fått reda på, hon kommer också föda i september. Min arbetskamrat Astrid väntar också barn hon ska föda nu i maj. Det känns så roligt att jag har vänner som också är gravida samtidigt som mig.

Flicka eller pojke?

2008-03-28T18:07:00.000+01:00

Nyfiken i en strut...

Ja vad ska man säga, vi var på det "stora ultraljudet" i måndags och fick då reda på könet på den lille. Jag blev faktist lite förvånad, men inte besviken absolut inte över beskedet. Jag har på skoj gjort olika tester och läst olika myter om könet. Alla har visat att jag väntar en flicka. Men min bebis är en pojke som ligger ännu rätt långt ner i magen, han har snabba hjärtslag, killar brukar ha långsammare men inte denna bebbe, han klockades till 156 slag/ minut nu senast. Han är även en riktig liten fotbollsspelare, en Hammarbyare redan nu *ler stort* På skärmen har jag sett honom göra riktiga frisparkar, straffarna är inte tokiga de heller. Jag har fått göra ett antal ultraljud de senaste 2 veckorna och alla har sagt det att det är en livlig liten krabat där inne. Liten, egentligen var han inte så liten, men för mig är han fortfarande det. Jag känner fortfarande inga spakar men det kommer väl så småningom. Barnmorskan som gjorde det stora ultraljudet mätte, lårbenet, huvudet och längden på bebisen. Det hela visade sig att jag är lite längre gången än vad vi tidigare trott, därav det nya BF datumet 11 augusti.

Kunde inte låta bli att ta en bild, pappas skjorta och Lillens skjorta..

Tvättar bebiskläder

2008-03-26T12:29:00.000+01:00

Idag tvättar jag bebiskläder, är inne på min tredje maskin och har en återstående. Jag stod där i badrummet och hängde upp de små kläderna och smålog lite för mig själv, dessa kläder är för vår lilla pojke som ligger och växer i min mage varje dag. Strumporna är så små, jag jämförde en strumpa mot Pelles fötter, storlek 49. Till och med mina 36:or såg gigantiska ut mot dessa små vita bebissockar.

Vecka 21

2008-03-26T12:14:00.000+01:00

-Kickan (min pojkväns smeknamn på mig) du ser inte rikgit ut som du gjorde när vi träffades första gången, säger min pojkvän och klappar mig stolt på magen! Ja inte konstigt att jag inte ser likadant ut nu, det är ju faktist hans "fel" eller snarare "rätt" att jag bara blir tjockare och tjockare om magen. Han pratar mycket med magen nu och smeker den försiktigt och när han säger en massa dumheter till bebisen säger jag till bebben att hålla för öronen *ler* det är nu man mer och mer börjar förstå att jag faktist väntar barn. Jag känner fortfarande inga sparkar men det beror nog på att bebisen ligger rätt långt ner och moderkakan ligger långt fram och högt upp. Så när bebisen sparkar så sparkar den mot moderkakan vilket gör att jag inte känner något. Men rätt var det är kommer den vända på sig och då lär jag nog få en känga som heter duga.

Vecka 20

2008-03-22T11:08:00.000+01:00

Lillen växer och denna vecka var det dags för ultraljud, det stora ultraljudet då man mäter barnets lårben, huvud och längden, för att få ett mer bestämt datum när den lille ska födas.
Vi trodde att jag var i vecka 19 men det var lite längre gånget än så, 5 dagar ungefär så nytt BF datum är 11 augusti. På bilden ser det ut som barnet inte har några ben, men det har den. Bebisen ligger med benen i kors, tydligen vanligt hos bebisar när de ligger i mammas mage.

Det var kul att se hur den lille sparkade som en galning där inne, trots att jag inte känner något alls. Men som förstföderska kan det dröja några veckor till innan man känner de första sparkarna.

"jag har pillat in en pärla i näsan"

2008-03-13T06:54:00.000+01:00

När man mår som mest piss, det är då det händer något oväntat, något som får en att skratta och för en liten stund glömma hur ont man har det och hur eländig man känner sig.

Igår åkte jag och min sambo in till akuten för jag har fruktasvärda smärtor imagen och underlivet och detta är inget man vill känna när man är gravid. I väntrummet satt det massor av folk bland annat två militärer, en kvinnlig och en manlig. Sedan kom det in en mamma en pappa och deras alldeles förtjusande lilla dotter. Dottern var en nyfiken liten donna som tittade nyfiket på militärerna i sina gröna kläder.
-vad heter du? frågar hon den kvinnliga millitären, hon svarar med sitt namn och frågar då vad barnet heter och barnet svarar glatt.
-vad gör du här? fortsatte flickan..
-jag är här med min kompis säger hon då och pekar lite lätt på sin kollega.
-vad heter gubben då säger den lilla tösen..

Ett högt skratt hördes då från alla oss som satt där runt omkring. "gubben" var hennes militär kollega som jag skulle tippa på var ca 30 år, inte en dag äldre. Flickan förstod inte riktigt varför alla skrattade så glatt men hon tyckte det bara var kul. Barn är så roliga de säger precis vad de tänker och tycker.
-"Gubben", ja du gubben är 10 år yngre än mig och mer där till sa kvinnan med ett skratt och sa sedan till flickan vad mannen hette. Sedan frågade hon varför de var på sjukhuset och flickan ler då och säger att hon pillat in en pärla i näsan. Pappan log och sa att "ja det är precis som i Madicken"..

Även om den lilla flickan inte är medveten om det själv så hjälpte hon mig och säkert många andra i väntrummet för en liten stund. Vi fick något annat än våra krämpor att tänka på, istället fylldes vi av skratt och glädje.

Sjukhuset

2008-03-08T17:39:00.000+01:00

Vi besökte sjukhuset en vacker marsdag och fick syn på viken som ligger neranför och bestämde oss för att ta en promenad i solskenet. När jag vände mig om fick jag se detta och kunde inte låta bli att ta ett kort, det är där på Danderyds Sjukhus våran lille som ligger i min mage ska födas. Men dit är det är det många månader kvar.

V 17

2008-03-01T09:29:00.000+01:00

Magen växer, nu börjar det synas mer ordentligt att jag väntar barn

Blocket galning

2008-02-28T19:15:00.000+01:00

Jag har blivit Blocket beroende, det känns nästan så *ler*
Det känns som jag skulle kunna sitta och titta på saker hur länge som helst. Jag sitter mycket och tittar på bebissaker och mailar min stackars sambo som snart kommer bojkotta alla mail från sin fruga. Jag hittar en massa saker som jag tycker verkar praktiska och smarta på olika sätt. Vissa saker har jag inget emot att köpa begagnat, som spjälsäng, skötbord, barnmatstol och sånna saker. Däremot är vill jag köpa nytt när det gäller amningskudde, spjälsängstäcke och madrasser och sånna saker. Kläder har jag inget emot att köpa begagnat, bara man tvättar sakerna tycker jag det är helt okej. Man ser skillnaden på vad saker kostar i butik genetmot begagnat, det är i många fall stor skillnad. Blocket glottare är jag redan men jag tror jag kommer bli Blocket galning om ett tag när jag väl börjar köpa på mig saker.

Det är svårt att hålla sig till tåls..

I väntans tider..

2008-02-26T20:16:00.000+01:00

Tiden går, magen blir större och större *ler* precis som det ska vara. Nu ser vi fram emot "det stora ultraljudet" som vi ska på i mitten på mars. Det känns jättespännande. Att få se sin bebis igen, se hjärtat som slår, känna att bebisen finns där inne. Nästa steg blir att få känna hur bebisen sparkar, hur det kickar till. Tills dess är det bara relaxa och ta det lugnt.

Den som väntar på något gott..

Tiden som gått

2008-02-09T12:15:00.000+01:00

Mycket har hänt på så kort tid i mitt liv.

Jag träffade världens underbaraste kille, vi flyttade ihop och väntar nu barn.
Helt plötsligt börjar en massa tankar vandra genom ens huvud. Ingenting kommer någonsin bli sig likt. Vi är bägge medvetna om att allt inte kommer bli en dans på rosor, men vi ser ändå fram emot den dagen då vår lilla bebis ser dagens ljus.