Man kan inte få nog att ta bilder på sin lilla sötnos. Här kommer ett urval av Antons första vecka på sjukhuset. Han växer och kommer förhoppningsvis att bli utskriven snart. Vår lilla gosse är en riktig kämpe *ler*
torsdag 24 juli 2008
måndag 14 juli 2008
Anton 1 vecka
Fredagen den 11 juli firade vi att Anton blev en vecka gammal.
Vi tänkte vara snälla och belöna vår lillkille med ett bad, men detta gillades inte av honom.
Han gallskrek för full hals och uppskattade inte att pappa doppade ner honom i varmt vatten.
Vi fick däremed lära oss att vissa barn gillar att bada innan mat och andra efter. Anton tillhör dem som gillar att vara mätt imagen först, så vid nästa försök ska vi se till att han har fått äta först. Det är så mycket saker som jag och Pelle och Anton nu håller på att lära oss tillsammans.
Anton ligger fortfarande kvar på Prematuravdelningen på Danderyd och vi vet inte riktigt när vi kommer få komma hem och bli en "vanlig" familj, men det verkar mer och mer som satt hemgången inte är allt för långt bort, skönt nog! Här på sjukhuset är det samma mönster hela tiden och man skapar inga egna rutiner eller stunder utan allt är redan planerat hur allt ska se ut. Men tids nog kommer vi kunna bygga upp vad vi själva tycker känna bäst för oss. Det som jag kan tycka är lite jobbigt här är att de har slagit ihop personalen från två olika avdelningar, vilket gör att de jobbar efter olika metoder. Så en person säger "gör på det här sättet" så kommer nästa och säger att, "nej ni ska göra så här"...detta kan bli en aningen förvirrande...
Imorse vägde jag Anton och blev jätteglad när jag såg att min hungriga bebis nu väger 2772 g, det är en ökning med 52 g från igår. Anton blir också allt duktigare på att amma, förrut var han så trött av både gulsoten och att han var inne i vecka 35 vilket är en "tröttvecka" som de kallar den. Han har idag även ätit sitt första mål med bara amning utan att få mat i sond, imorgon kommer vi väga honom igen och se om det varit lyckat eller om sondandet måste fortsätta i några dagar till.
Imorgon ska vi få låna en barnvagn och gå ut på en liten promenad med Anton, det ska bli så skönt. Vi sitter bara inne på sjukhuset timme efter timme, vilket gör att morgondagens promenad känns som ett riktigt välkommande avbrott mot den inrutade vardag vi lever i idag.
Det bästa med min lilla sötnos är att han förrutom att han är så otroligt söt är att han:
* skriker och gråter knappt alls, bara när det är något han är missnöjd med, då kommer ett illtjut, och trots att han är liten så har han en enorm röstkapacitet redan *ler*
* han har ett temprament han ärvt av sin mor, när det handlar om mat, vill han ha mat nu, inte om två minuter, detta gör att han tydligt visar när han är hungrig. Detta är jätteskönt vilket gör att man kan se när han är på väg att vakna när han är hungrig så kan jag sitta där förberedd med tutten så han snabbt kan börja amma, då blir det inget argt skrik och han orkar amma mycket mer. Duktig pojke!
* han sover inte så stilla som andra barn, utan han är Anton.. och Anton sparkar och vevar med sina ben och fötter ovasett om han sover eller är vaken. Detta medför att personalen får gång på gång gå till hans säng och stoppa om honom eftersom han sparkar av sig täckena hela tiden. Och ofta står ett ben rakt upp i vädret vilket gör att man den som ser det inte kan låta bli att le, dvs min lilla charmknutte är en glädjespridare.
Och som alla mammor är jag jättestolt över mitt gossebarn när han gör framsteg och jag kan inte titta mig mätt på honom.
Vi tänkte vara snälla och belöna vår lillkille med ett bad, men detta gillades inte av honom.
Han gallskrek för full hals och uppskattade inte att pappa doppade ner honom i varmt vatten.
Vi fick däremed lära oss att vissa barn gillar att bada innan mat och andra efter. Anton tillhör dem som gillar att vara mätt imagen först, så vid nästa försök ska vi se till att han har fått äta först. Det är så mycket saker som jag och Pelle och Anton nu håller på att lära oss tillsammans.
Anton ligger fortfarande kvar på Prematuravdelningen på Danderyd och vi vet inte riktigt när vi kommer få komma hem och bli en "vanlig" familj, men det verkar mer och mer som satt hemgången inte är allt för långt bort, skönt nog! Här på sjukhuset är det samma mönster hela tiden och man skapar inga egna rutiner eller stunder utan allt är redan planerat hur allt ska se ut. Men tids nog kommer vi kunna bygga upp vad vi själva tycker känna bäst för oss. Det som jag kan tycka är lite jobbigt här är att de har slagit ihop personalen från två olika avdelningar, vilket gör att de jobbar efter olika metoder. Så en person säger "gör på det här sättet" så kommer nästa och säger att, "nej ni ska göra så här"...detta kan bli en aningen förvirrande...
Imorse vägde jag Anton och blev jätteglad när jag såg att min hungriga bebis nu väger 2772 g, det är en ökning med 52 g från igår. Anton blir också allt duktigare på att amma, förrut var han så trött av både gulsoten och att han var inne i vecka 35 vilket är en "tröttvecka" som de kallar den. Han har idag även ätit sitt första mål med bara amning utan att få mat i sond, imorgon kommer vi väga honom igen och se om det varit lyckat eller om sondandet måste fortsätta i några dagar till.
Imorgon ska vi få låna en barnvagn och gå ut på en liten promenad med Anton, det ska bli så skönt. Vi sitter bara inne på sjukhuset timme efter timme, vilket gör att morgondagens promenad känns som ett riktigt välkommande avbrott mot den inrutade vardag vi lever i idag.
Det bästa med min lilla sötnos är att han förrutom att han är så otroligt söt är att han:
* skriker och gråter knappt alls, bara när det är något han är missnöjd med, då kommer ett illtjut, och trots att han är liten så har han en enorm röstkapacitet redan *ler*
* han har ett temprament han ärvt av sin mor, när det handlar om mat, vill han ha mat nu, inte om två minuter, detta gör att han tydligt visar när han är hungrig. Detta är jätteskönt vilket gör att man kan se när han är på väg att vakna när han är hungrig så kan jag sitta där förberedd med tutten så han snabbt kan börja amma, då blir det inget argt skrik och han orkar amma mycket mer. Duktig pojke!
* han sover inte så stilla som andra barn, utan han är Anton.. och Anton sparkar och vevar med sina ben och fötter ovasett om han sover eller är vaken. Detta medför att personalen får gång på gång gå till hans säng och stoppa om honom eftersom han sparkar av sig täckena hela tiden. Och ofta står ett ben rakt upp i vädret vilket gör att man den som ser det inte kan låta bli att le, dvs min lilla charmknutte är en glädjespridare.
Och som alla mammor är jag jättestolt över mitt gossebarn när han gör framsteg och jag kan inte titta mig mätt på honom.
torsdag 10 juli 2008
Nu är jag här...
Otroligt gullig, underbar, jättesöt och snäll, var den lilla bebisen som jag födde den 4 juli 2008 klockan 05.45 på morgonen. Han vägde 2881 g och var 48 cm lång. Anton föddes i vecka 34 +3 dagar,
6 veckor för tidigt men mår riktigt bra och gör stora framsteg varje dag. Det är en riktig kämpe och en liten pojke med humör. Nattsköterskan vi hade inatt sa det att han redan har temprament den lille. När han vaknar och är hungrig skriker han ett riktigt högt och argt skrik och han vill ha maten "nu" inte om 2 minuter *ler*...Pelle tycker att han har ärvt sin mors humör (förstår inte alls vad han menar *asg*)..
Ikväll, ska Anton få sitt första bad, ska bli intressant och se vad han tycker om det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)