Ute bra men mammas mage är bäst!

Ja så verkar gossen i min mage tycka, jag håller på att bli lite smått galen av alla turer till Sjukhus nu på sista tiden. Det mest ironiska av allt är att förlossningen har stoppats upp två gånger redan men igår när jag var hos barnmorskan så börjades det pratas om att sätta igång mig istället för att barnet börjar bli rätt stort i magen, hur ironiskt är inte det?

I vecka 35+4 fick jag mycket sammandragningar och värkar och det som skulle vara ett rutinbesök hos barnmorksan blev en tripp till öppna mottagningen på Danderyd. Och jo livmoderetappen hade minskats mer och jag fick Bricanyl som skulle hämna sammandragningarna och föslossningen stoppades upp, jag låg inne några dagar fick sedan komma hem igen, det var första svängen...

Andra svängen kom en vecka senare, vecka 36+4 och jag hade riktigt ont och vi ringde förlossningen och de bad oss komma in. När jag först undersöktes av en läkare så hade inget hänt sedan veckan innan men det var bestämt sedan veckan innan att jag inte skulle få mer Bricanyl utan att om det var igång så skulle jag få föda, men så blev ivek fallet.
Läkaren som tog över efter den gamla skickade in barnmorskan med Bricanyl till mig och vi ifrågasatte detta och barnmorskan sa bara att:- nya läkare nya direktiv! Det här är vad han har bestämt så detta är vad vi ska ge dig.

Frustrerande värre och irriterande. Ungefär en halvtimme senare kommer den unga läkaren in och undersöker mig för första gången och utbrister då-oj här har det hänt grejer! Här har det skett en förändring. På tre timmar mellan undersökningarna gjordes hade jag öppnat mig mer och livmoderetappen hade försvunnit mer. Men nu var det för sent, pillret var redan svalt och sammandragningarna försvann. Klantigt värre, hur kan man ordinera något innan man undersöker??? Han sa sedan att vi kunde åka hem igen eftersom nu hände inget mer men att han trodde att förlossningen inte skulle komma av sig utan att vi förmodligen skulle komma tillbaka några timmar senare, allra högst inom 24 timmar trodde han att bebisen ville ut. Som han sa:- hade det varit min syster hade jag sagt inom 24 timmar...
Så fel han hade! Följande dagar hände ingenting knappt några sammandragningar eller värkar alls.

Jag passade på att springa på loppisar, var och tittade på Midnattsloppet och IKEA besök men inget satte igång det igen, tills i måndags, vecka 37+3 då kom det igång igen. Denna gång hade jag sjukt ont och sammandragningar vae 2-3 minut och smärtor i underlivet så Förlossningen bad oss komma in. Väl där så klingade det av en del, bebisen rädd för sjukhus och födas?
Däremot hade hag tur, den läkaren som denna gång kom in på mitt rum för att undersäka mig var Överläkaren på förlossningen och samma läkare som undersökte mig redan i v 29 och redan då konstaterade att jag förmodligen skulle föda för tidigt och samme läkare som senare sjukskrev mig i juli. Han kände igen mig och sa förvånat- Så här långt hade vi aldrig trott att du skulle gå, men det är jättebra. Efter att ha berättat hur jag haft det och han undersökt mig visade det sig att min livmoderetapp nu är nästan helt utplånad och att jag är öppen 3,5 cm och att det nu är inskrivet i min journal att nästa gång det kommer igång med sammandragningarna ordetnligt och värkarna så ska de göra så att vattnet går och jag ska få föda för nu tyckte han och barnmorskan, Annika att nu räcker det med turer fram och tillbaka till förlossnigen. och förhoppningsvis så kommer inte nästkommande läkare jag träffar att ignorera överläkaren på förlosssningens beslut.

Så kom gårdagen och mitt inbokade besök hos barnmorskan. Hon blev förvånad över att se mig, det var ju hon som för precis två veckor sedan lämnade mig på Öppnamottagningen när försloggningen kom igång första gången. Hon mätte min mage och kände på magen och sa sedan att hon inte tycker att jag ska gå särsklit längre hon misstänker att bebisen redan nu väger 4 kg och om jag kommer gå mycket längre så kommer det bli problem. Så hon började prata om att om bebisen inte kommer inom några dagar så tycker hon att det är dags att sätta igång mig.
Jag har blivit inbokad hos överläkaren och Barnmorskan på tisdag och då ska hon prata med honom om att sätta igång mig.

Sista veckorna har varit riktigt turbulenta och jobbiga jag har så ont och vill bara att Elton ska komma nu, men trots att jag har haft det riktigt jobbigt så kan jag tacka min lyckliga stjärna över att jag inte har det så illa som grannfrun på landet som konstant går runt med kryckor för hon har så svåra besvär med bäckenuppluckring, hon ska bli igångsatt på lördag, frågan är hur det blir med mig?!

2 år har gått!

Det känns lite svårt att greppa att Anton faktist har fyllt två år. Vår kille börjar bli stor och en egen individ med egna tankar och idéer. Han ser hur vi gör och härmar efter, kanske inte alltid vad vi önskar oss men killen måste ju få undersöka och utveckla sitt upptäckarsinne.

Vi har tagit bort sidan på hans spjälsäng och vips har hans säng fått en annan betydelse. Han går självmant och lägger sig i sängen och drar täcket över sig, det ser så sött ut men när det väl är dags att lägga sig är han inte lika samarbetsvillig, det är mycket roligare att var uppe.

Vi har börjat med rutinen att söva honom i sitt rum och inte i vår säng för att han ska känna mer att det är hans rum och det är där han ska sova. Förhoppningsvis så vänjer han sig snart och förstår att han ska sova i sin säng och att vi efter att ha läst godnattsaga självmant lägger sig ner i sin säng och vill sova. I vårat rum står nu en fin vit vagga vid min sängsida och väntar på den lille gossen som snart kommer sova där i. Anton börjar mer och mer förstå att det är något med mammas nu mycket stora mage. Vi pratar mycket om lillebror som finns i mammas mage men han förstår inte riktigt ännu vad det innebär.

Idag går jag in i vecka 36+0, jag hade inte trott att jag skulle gå så här långt men skönt nog har jag gjort det men det var nära för några dagar sedan. Jag var på rutinkontroll hos barnmorskan när jag fick mycket värkar och sammandragningar, det visade sig att förlossningen hade börjat komma igång. Jag fick sammandragshämmande medicin som hjälpte och efter några dagar på sjukhus har jag nu åter fått komma hem. Nästa gång det sätter fart igen kommer de inte stoppa det utan då kommer jag få föda.

Jag var lite förvånad över att de faktist hejdade förlossningen för några dagar sedan, men jag fick förklaringen sedan av min läkare. Det finns för lite vårdplatser i Stockholm det är bara att konstatera. När jag kom in var det så fullt att de inte visste vad de skulle göra av mig, de tänkte att de testar att ge mig denna medicin och se hur min kropp reagerar på det och jag fick under några timmar lilla på en brits på Öppnamottagningen, något jag inte riktigt uppskattade av naturliga själ men hade jag då vetat att det var det eller att de hade varit tvugna att skicka mig till ett annat sjukhus så känns det nu i efterhand som att de helt klart tog rätt beslut. Efter några timmar så fick jag ett rum på Avdelning 12 som jag låg på när jag väntade Anton när han höll på att komma för tidigt.
När jag sedan fick syn på två av nattsköterskorna som jobbade natt för två år sedan började det hela kännas som en nostalgitripp

Tänk att tiden har gått så fort, två år sedan jag låg där på Kvinnokliniken, samma kök, samma rutiner. Den enda stora skillnaden jag la märke till var personalen, förrutom de två nattsköterskorna som jag även träffade på denna gång så var personalen denna gång jättetrevlig jag stötte inte på en enda som var otrevlig eller nonchalant utan alla var jättemysiga och de gjorde att mina dagar inte kändes så jobbiga med att bara vänta och se vad som skulle hända med min mage och bebisen där inne. Förra gången minns jag att jag sa till Pelle gång på gång att jag ville åka hem för personalen inte var trevliga alls. Det är bra att det går åt rätt håll inom vården!

Det är ändå skönt att vara hemma igen, trots att min stora mage är kvar och bebisen sparkar hejvilt där inne. Hade jag legat kvar hade chansen på att jag skulle kunna gå på brölloppet imorgon mellan våra vänner Caroline och Anders varit mindre trolig att jag hade kommit iväg.
Så nu tar jag det väldigt lugnt idag så att förlossningen inte kommer igång, men som Carro sa: " Klockan 14.15 på lördag efter det så får han komma"...

Jag går verkligen i väntans tider, uttrycket stämmer så väl, jag går verkligen i väntans tider...

Kolmården!

Sedan i mitten av maj har Anton haft ledigt från dagis, först var Pelle pappaledig, sedan har vi haft semester. Under kommande inlägg kommer jag att berätta vad vi gjort denna sommar.
I slutet av maj besökte vi Kolmården tillsammans med Carro, Anders och Frank.

Anton älskade att titta på alla djuren och charmiga Frank var förtjust över alla soptunnor som fanns utplacerade i parken. Äverallt gick han runt och sa "sopor" och pekade på soptunnorna som var målade i många olika färger.

Anton älskar verkligen djur och pratar mycket med dem som fort han får chansen så besöket på Kolmårdens djurpark var verkligen lyckat för oss. Särskilt den delen där man fick gå in och klappa djuren, Anton var helt lyrisk där inne.

Bild

1. Pelles date för kvällen

2. Anders försöker få sig en puss

3. Anton och Frank kör jeep

4. Antons lilla kompis