torsdag 19 februari 2009

Sex månaders kontroll


Anton och jag besökte Elin, Thomas och Elliot. Det var kul att se hur Elliot reagerade på att det fanns en liten kille hemma hos honom som var mindre än han själv. Elin berättade att han inte är så van med bebisar eftrersom han normalt är yngst hos dagmamman och de flesta av deras vänner har jämngamla barn med Elliot. Först var han lite avvaktande där han satt i sin matstol vid bordet och tittade lite på Anton som vi satte i en matstol man hänger på bordet, praktist! Vi har köpt en som är nästan likadan, smidigt att ta med när man ska bort till folk.

Jag la ner Anton på golvet på en handduk och Elliot tog först Antons napp, men efter att han några gånger fått höra att den var Antons började sötnosen att stoppa in nappen i munnen på Anton istället. Det såg så sött ut, Anton som tappade den konstant och Elliot som fick känna sig stor, stoppade in den igen. Sedan klappade han Anton, så sött! Skönt för familjen att se att Elliot månar om den som är yngre med tanke på att det inte är så lång tid kvar tills lillebror kommer.

Vad tiden springer iväg, tycker det är inte alls är länge sedan Elin var gravid med Elliot men inser nu att det faktist är två år sedan, två år, vart har tiden sprungit iväg?

Igår var vi till BVC för sexmånaders kontrollen, Antons kontroll görs vid sjumånaders ålder eftersom han är prematur. Besöket gick bra. Anton växer så det knakar. Han är med i det mesta och har nu börjat sitta själv utan stöd, även om det svajas en del fortfarande. Enligt medelsnittsbebisen så ligger han precis på kurvan, lite över på vikten vad jag förstod och den omräknade prematurkurvan så ligger han över på allt. Läkaren frågade oss åter igen om vi verkligen trodde att beräkningen på Anton verkligen stämde. Dvs att Anton kanske inte alls är ett prematurbarn utan att graviditetsberäkningen varit fel från början, det är tydligen rätt vanligt. Men vi är rätt säkra på att beräkningen som gjordes genom graviditeten stämmer rätt bra. Vi förklarade varför och läkaren förstod och höll då med oss.

Vad är det då som tyder på att Anton är prematur och inte felberäknad?
Anton var inte "färdig" när han kom ut, allt var inte utvecklat som en fullgången bebis har.
Lungorna, gulsoten, suttproblemen och sedan "vecka 35 syndromet" (tröttveckan) den kom veckan efter att han föddes, och han var som en bebis som föds i vecka 34 när han föddes, bara det att han var stor. Vi berättade även att min graviditet följdes upp noga under hela tiden eftersom jag hade en del problem och sedan det som var avgörandet, att Pelle var en riktigt stor bebis när han föddes. När vi berättat detta för honom så förstod han att Antons beräkning hade stämmt rätt bra.

Vi tog även upp igår att våra sovrutiner inte fungerar alls, vi kan inte ha det så här längre. Pelle och jag är som två trötta lik eftersom vi fåpr så lite sömn när Anton skriker, kinkar nätterna igenom och ska nappas allt från varje minut till en gång i timmen.. Vi har fått lite tips och från och med igår har vi nu lite nya rutiner och riktlinjer vi ska testa en tid framöver så får vi se hur det går. Håll tummarna att det går vägen, det vore så bra för oss alla tre.

Vikt: 9550 g
Längd: 70.5 cm (tveksamt om det stämmer han ville inte ligga stilla)
Huvudomfång: 46.3 cm

söndag 15 februari 2009

"En fläck på vänster axel på alla dina kläder är föräldraskapets speciella tecken"


"En fläck på vänster axel på alla dina kläder är föräldraskapets speciella tecken" ..
Satt och läste en artikel från Pampers, där ovanstående ord stod, och jag log åt tanken. Det är så vår vardag ser ut nu för tiden, jag räknar mer eller mindre alltid med att jag på ett eller ett annat sätt kommer att bli kladdig av vår goa lilla son. Anton är nu en nyfiken kille på sju månader som tar sig fram för egen maskin i gåstolen vi lånat av hans kusin. Och händerna, ja de är överallt, där de får vara och inte får vara, det gäller verkligen att vara med i svängarna. Men jag förbluffas varje dag med saker han lyckats få tag på och i de flesta fall även hunnit stoppa i munnen. Fast jag som jag själv brukar säga är som en lejonhona som vaktar sina ungar, jag kan tycka att jag har stenkoll och "barnsäkrat" så är det alltid saker som han ändå lyckas med.

Han har börjat lära sig de första stegen till att börja krypa, det vill säga han tar sig frammåt på armarna och puffar med baken och stånkar. Han låg och sov i vår säng här om dagen och jag hade lagt höga kuddar på sidorna ifall han skulle vakna och ligga och sprattla omkring. Där fick han ligga medans jag åt frukost och pratade med min mamma i telefon. Helt plötsligt hör jag hans "jag får inte som jag vill skrik" högt och ljudligt hördes det genom hela lägenheten och med en mors instinkt så sa jag till min mamma att jag skulle gå och kolla till Anton för att se vad som var å färde. När jag kommer in så säger jag snabbt till min mor att vänta och slänger telefonen ifrån mig och rusar fram till sängen. Där läg inte killen sött och snällt på sin plats längre. Hur han lyckats övergår ens förstånd men han låg och bet på sängbordet som stod ca 20 cm från sängen. Han hängde med ena armen över sängbordet och bet sig fast i bordet och benen sprattlade kvar i sängen. Det är ett under att han inte föll ner i glappet. Han hade lyckats riva ner sänglampan, tre böcker, en lypsyl under sin framfart. Jag lyfte upp honom och han var helt blöt i hela ansiktet av allt dreggel som samlats. Jag tog honom i famnen och pratade med honom och han den lilla stollen bara log och skrattade tillbaka. Hehe den lilla krabaten kommer göra sin mamma alldeles gråhårig innan hon fyller trettio år, vilket jag gör nästa månad.