Galonisjakt med andan i halsen...

Han pratar och han pratar, men det är svårt att förstå allt eftersom det inte är vanliga ord utan Antons eget språk. Han börjar bli stor och tuff. Igår när jag kom och hämtade honom på dagis så sa den kvinliga personalen att han var tuffast av de små. På Antons avdelning går det 14 stycken barn i ca 1 1/2 års åldern och de flesta är barn som är lugna och försiktiga, men inte Anton. Han går ute på gården och leker med de större barnen, inte alls rädd för dem som är äldre.

När ja gkom igår var det bara tre barn kvar på hela dagis och de sprang fram och tillbaka genom en vattenpöl, och givetvis min charmprins gjorde likadant, i sin icke vattentäta overall. Han var dyblöt och hela ansiktet fullt med smuts men han var glad, gjorde glädjande läten där han sprang genom vattenpölen. Pelle och jag fick åka i panik och shoppa galonisjacka och byxor för dem vi hade i storlek 86/92 var gigantiska och det kommer dröja länge innan han kan ha dem på sig.

Vi hittade tillslut på Lindex och med andan i halsen smet vi innanför deras dörrar tre minuter innan de skulle stänga. Anton hittade en solhatt som han dessutom vägrade ta av sig, så Pelle köpte den också åt honom. En glad men trött prins höll på att somna i bilen hem. Lite gröt, pyjamas, nattsaga, sedan låg han och pratade en stund i sin säng innan han somnade, kramandes med sin mjukishund.

Förra veckan var vi till njurspecialisterna på Huddinge sjukhus med Anton och där vägde de och mätte honom. Han har blivit lång men har inte gått upp i vikt något nämnvärt utan ligger kvar runt samma vikt han haft de sista månaderna.
Längd: 86.3 cm
Vikt: 12.5 kg

Prinsen ska bli storebror!

Ja det stämmer faktist, Anton ska bli storebror i höst. Jag har knappt fattat det själv ännu. Jag mår så bra och märker mestadels inte av att jag är gravid, om man bortser från sena nätter och tidiga mornar när jag mår illa och kräks. Och det har blivit värre de senaste veckorna inte tvärtom vilket är mer vanligt, att efter vecka 13 så brukar illamående försvinna, jag väntar...

Jag går in i vecka 15 imorgon, jag känner fortfarande inga sparkar men det lär nog dröja några veckor till. Anton börjar nu förstå att det är något speciellt med mammas mage för både jag och Pelle säger åt honom när vi ser att han tänkt hoppa upp på min mage eller tänker puffa mig eller något liknande. Då tittar han på oss med ett leende och sedan ser vi hur han försöker puffa till magen med handen men sedan väljer att ändå att låta bli. Han börjar bli stor vår lilla prins.

Tyvärr har både jag och Pelle smittats med vinterkräksjukan, och så sjuka som vi blev har ingen av oss varit förut. Helt sjukt att man kan må så dåligt, vi kan skratta oss lyckliga över att Anton varit hos mormor dessa dagar och verkar ha klarat sig helt från att ha blivit smittad av oss, peppar, peppar...