Att det hemma ar regnrusk och att det borjar narma sig jul, kanns sa langt borta.
Vi ar nu sedan en vecka tillbaka i Thailand. Efter fyra dagar i Bangkok bestamde vi oss for att resa till ett lite lugnare stalle for avkoppling, trafiken och stressen i Bangkok och den daliga luften gjorde att vi tyckte att Phuket skulle bli ett bra val. Vi ar borta i fyra veckor och har inte bestamt hur resan ska se ut exakt men en liten plan har vi nu satt upp. Nasta resa far bli med tag, vi har testa inrikes flyg mellan Bangkok och Phuket, det var sjukt billigt och smidigt.
Vi ar kvar har i Phuket tills pa mandag sedan kommer vi nag att aka med tag uppat i landet.
Dagarna har ar langt ifran langtrakiga det hander saker hela tiden. Vi har idag aven fatt testa den thailandska sjukvarden. Anton brande sig sjalv pa hett vatten ur kranen och han blev ilsket rod, sa vi fick aka till Phuket International Hospital med honom. Men han hade tur eftersom vi var snabba med att kyla ner brannskadan sa han den inte bli sa allvarlig, vi fick en salva till honom som han vi ska smorja pa honom i nagra dagar och han far inte bada pa nagra dagar heller, vi ar glada att han inte blev mer allvarligt skadad.
Annars sa gillar vi Thailand, alla alskar verkligen barn och Anton som ser ut som en blont solsken blir gullad hela tiden, och mots av leenden vart vi an gar. Forst var han skeptisk till all uppmarksahet men nu gillar han det verkligen och ger ifran sig ett klingande skratt. Nagon direkt radsla for svininfluensa har vi inte markt av har men lite forsikta ar vi anda.
Nu ar det dags att shoppa vidare!
Sawadee!
torsdag 3 december 2009
tisdag 17 november 2009
Snart bär det av...
Snart bär det av, nu är det inte många dagar kvar tills vi åker till Thailand.
Många funderingar just nu, och det är inte bara den berömda svininfluensan som väcker funderingar utan allt annat också. Hur kommer det gå på planen? Inget eget säte till Anton och han som inte gillar att vara stilla en sekund, det kommer som sagt bli intressant att ge sig ut på en långflygning med vår nyfikna lilla busunge.
Men vi har varit kloka nog att boka de två första nätterna på hotell i Bangkok och har redan fixat det här i Sverige. Känns skönt att ha det klart, sedan får vi se åt vilket håll vi väljer att styra kosan. Kartor, reseguider mm är redan inhlandlade, det ska bli spännande det ska bli kul, det kommer bli en oförglömlig resa!
Många funderingar just nu, och det är inte bara den berömda svininfluensan som väcker funderingar utan allt annat också. Hur kommer det gå på planen? Inget eget säte till Anton och han som inte gillar att vara stilla en sekund, det kommer som sagt bli intressant att ge sig ut på en långflygning med vår nyfikna lilla busunge.
Men vi har varit kloka nog att boka de två första nätterna på hotell i Bangkok och har redan fixat det här i Sverige. Känns skönt att ha det klart, sedan får vi se åt vilket håll vi väljer att styra kosan. Kartor, reseguider mm är redan inhlandlade, det ska bli spännande det ska bli kul, det kommer bli en oförglömlig resa!
lördag 24 oktober 2009
Jag kom, jag gjorde och jag segrade!
Dagens inlägg kommer att handla om mig, och givetvis lite om charmprinsen!
Idag har jag gjort det med ångest, eller nja kanske ångest är lite väl att ta i men jag bävade för att göra det, Högskoleprovet!
Jag visste eftersom jag hört av andra att det är tufft och mycket och att det är under tidspress. När Pelle först föreslog att jag skulle göra Högskoleprovet så sa jag "aldrig i livet", men efter en tids funderande så bestämde jag mig för att jag ville testa, men att jag skulle vara förberedd och pluggat innan. Mycket har hänt sista tiden, saker som varit utanför min kontroll vilket gjort att förberedelsen var föga.
Nu har jag gjort det, jag har klarat av provet, det var tufft, det var mycket och dessutom under tidspress. När jag gick ut genom Aulan i Kärrtorps gymnasium så kände jag mig tom i bollen men glad och stolt över mig själv att jag faktist har gjort Högskoleprovet. Resultatet är inte det som jag hoppar av nervositet och känner att jag "bara dör" innan jag får reda på svaret, för mig är inte denna gång resultatet det viktiga utan känslan av att jag klarat det. Jag har bestämt mig för att jag ska göra om provet i vår men då med andra förutsättningar för att sedan kunna gämföra hur resultatet blir när man inte har varit förberedd mot när man kunnat förbereda sig.
Så idag höjer jag hatten för mig själv att jag klarat något som jag aldrig tidigare gjort och inte heller trott at jag någonsin kommer att göra! Bra gjort Annika!
Prinsen, min söta lilla prins sover hos moster denna helg, hon skickar söta mms på Anton och jag ler så där fånigt varje gång jag får en bild. Det kan vara Anton som äter själv eller sitter i badet eller busar runt, samma stolta leende finns där på mig och jag saknar honom varje minut som går men jag vet att han har det bra och blir väl omhändertagen.
Igår var vi till Huddinge Sjukhus med honom för ett inbokat läkarbesök och det var riktigt givande med en engagerad doktor som var bra på att förklara så vi förstod och inte på det där typiska läkarsättet som man inte begriper med konstiga ordval och annat offatbart. Nu tycker vi att det känns bra och vår Prins kommer inte "släppas" utan att allt ska gå igenom ordentligt så att det verkligen blir utrett vad som är galet och vad som kommer att göras åt det framöver.
Han var som vanligt riktigt tålig och duktig trots att han hade feber.
Idag har Prinsen namnsdag, det är Evert idag, grattis Prinsen mamma pussar på dig på avstånd!
Idag har jag gjort det med ångest, eller nja kanske ångest är lite väl att ta i men jag bävade för att göra det, Högskoleprovet!
Jag visste eftersom jag hört av andra att det är tufft och mycket och att det är under tidspress. När Pelle först föreslog att jag skulle göra Högskoleprovet så sa jag "aldrig i livet", men efter en tids funderande så bestämde jag mig för att jag ville testa, men att jag skulle vara förberedd och pluggat innan. Mycket har hänt sista tiden, saker som varit utanför min kontroll vilket gjort att förberedelsen var föga.
Nu har jag gjort det, jag har klarat av provet, det var tufft, det var mycket och dessutom under tidspress. När jag gick ut genom Aulan i Kärrtorps gymnasium så kände jag mig tom i bollen men glad och stolt över mig själv att jag faktist har gjort Högskoleprovet. Resultatet är inte det som jag hoppar av nervositet och känner att jag "bara dör" innan jag får reda på svaret, för mig är inte denna gång resultatet det viktiga utan känslan av att jag klarat det. Jag har bestämt mig för att jag ska göra om provet i vår men då med andra förutsättningar för att sedan kunna gämföra hur resultatet blir när man inte har varit förberedd mot när man kunnat förbereda sig.
Så idag höjer jag hatten för mig själv att jag klarat något som jag aldrig tidigare gjort och inte heller trott at jag någonsin kommer att göra! Bra gjort Annika!
Prinsen, min söta lilla prins sover hos moster denna helg, hon skickar söta mms på Anton och jag ler så där fånigt varje gång jag får en bild. Det kan vara Anton som äter själv eller sitter i badet eller busar runt, samma stolta leende finns där på mig och jag saknar honom varje minut som går men jag vet att han har det bra och blir väl omhändertagen.
Igår var vi till Huddinge Sjukhus med honom för ett inbokat läkarbesök och det var riktigt givande med en engagerad doktor som var bra på att förklara så vi förstod och inte på det där typiska läkarsättet som man inte begriper med konstiga ordval och annat offatbart. Nu tycker vi att det känns bra och vår Prins kommer inte "släppas" utan att allt ska gå igenom ordentligt så att det verkligen blir utrett vad som är galet och vad som kommer att göras åt det framöver.
Han var som vanligt riktigt tålig och duktig trots att han hade feber.
Idag har Prinsen namnsdag, det är Evert idag, grattis Prinsen mamma pussar på dig på avstånd!
tisdag 6 oktober 2009
För smart för sitt eget bästa!
Ja Anton är för smart för sitt eget bästa. Han är riktigt snabb på att räkna ut lösningar på hinder han stöter på. Exempel:
1. I köket har vi köpt en barnsäkerhetspärr för kökslådorna för att barnet inte ska kunna öppna dessa. Den ser ut som en lång pinne med klyka ungefär. Pelle och jag tyckte att det var en bra lösning eftersom vår klåfingriga lilla krabat inte fick upp lådorna. Den glädjen blev kortvarig. En dag kom Anton på att om man drar i lådan längst ner med ett ryck så lossnar klykan och far iväg över golvet. Först tänkte jag att han bara råkade göra det av misstag, men icke han gjorde om samma sak om och om igen, så nu gör klykan ingen nytta längre...
2. Dörrstopp. Min syster köpte dörrstopp på IKEA när vi var där sist, hon satte dem tillrätta på en av dörrarna hemma hos sig och stunden efter kommer Anton gående med den ut i köket då min syster utbrister:- men du skulle ju inte fatta det där!
3. Matstolen, vad jag gillat den eftersom Anton suttit fastspänd i den så kan han inte resa sig eller ta sig någonstans utan alltid suttit kvar, ack den lycka som varar länge...
Anton har flitigt suttit och tittat när vi knäppt igen bältet och pillar på det så mycket han bara kan. Först lärde han sig spänna bältet själv och det kändes okej, men bara någon dag senare inser vi att han även nu kan knäppa upp det själv också. Skit, skit, skit! och så var matstolen inte en säker plats längre. Vi har nu köpt en annan matsol som han kommer kunna ha i åratal framöver, det är en sån stol man har när barnen blivit lite äldre, och när han väl sitter i denna så kan han inte ta sig upp och det har han insett själv och tittar buttert mot oss när han försöker ta sig upp och avslutar med att böla eftersom han misslyckas.
4. Kommer upp själv, vi brukar låta Anton "sova middag" på vår dubbelsäng, vi gör en barriär med täcken och kuddar så att han inte ska rulla ur sängen. Vi vet givetvis att om han börjar klättra över barriären så tar han sig över, men Anton brukar alltid göra ljud ifrån sig när han vaknar, men inte här om dagen. jag satt i vardagsrummet och pratade i telefon med Pelle när jag helt plötsligt hör:- Gaaah! jag vände mig om och där kom Anton gående in i vardagsrummet och mot mig. Glad men samtidigt förskräckt tog jag upp honom i famnen. Han känner inte av avståndet mellan sängen och golvet och jag vill inte att han ska dunsa ner med huvudet först en gång till. Men kanske det är så att han faktist börjar känna av avståndet mer och mer, han har lärt sig att från fotöljer och soffan ska han hasa med rumpan först så kanske gjorde han även det från sängen. Hädanefter får jag spetsa öronen ännumera.
5. På landet har vi skaffat grind för att Anton inte ska gå ut själv och ramla nerför stentrappan. Killen tittar hur vi gör och gör efter. Jag glömde stänga haspen på grinden, då såg vi hur Anton gick dit och stängde haspen och gick malligt därifrån. På utsidan av haspen sitter en knapp man måste trycka in samtidigt som man öppnar klykan för att kunna passera genom grinden, den har han inte upptäckt ännu, tack olov!
Vi var en sväng till BVC igår och han vägdes och mättes och fick sin första spruta inför Thailandsresan.
Vikt: 11.230 kg
Längd: 80 cm
Huvudomfång: 49.5 cm
5. På landet har vi skaffat grind för att Anton inte ska gå ut själv och ramla nerför stentrappan. Killen tittar hur vi gör och gör efter. Jag glömde stänga haspen på grinden, då såg vi hur Anton gick dit och stängde haspen och gick malligt därifrån. På utsidan av haspen sitter en knapp man måste trycka in samtidigt som man öppnar klykan för att kunna passera genom grinden, den har han inte upptäckt ännu, tack olov!
Vi var en sväng till BVC igår och han vägdes och mättes och fick sin första spruta inför Thailandsresan.
Vikt: 11.230 kg
Längd: 80 cm
Huvudomfång: 49.5 cm
tisdag 29 september 2009
En mors tankar...
Min son är en pigg krabat, han busar så mycket han bara kan. I förra veckan höll han på att fixa eldsvåda i köket, tur nog var jag snabb att lösa situationen, men jag var livrädd att någon granne skulle ringa till brandkåren. Hyss är Anton riktigt bra på. Han skrattar och pratar, röjer runt i lägenheten, det är svårt att tro att det skulle vara något fel på honom när man ser honom. Jag försöker tänka att inget är fel, men jag vet att allt inte är som det ska, frågan är bara hur allvarligt felet är. Vad händer sedan efter alla undersökningar, måste man operera, eller kommer han få leva med det som det är? Frågorna är många och just nu finns inga svar. I morgon är det dags för ytterliggare en undersökning som förhoppningsvis för oss närmare svaret på vad som måste göras med vår lilla prins.
Mammas gullunge, jag tror att du är frisk för sjuk är du inte, bara att du har en "missbildning" som de kallar det, fasen vilket sjukt ord, jag skulle tycka att de borde använda ordet avvikelse istället för det är ju precis vad det är, en avvikelse!
måndag 14 september 2009
Suckande damen!
Jag gick en dag med Anton till biblioteket, tyckte att det kunde vara lite trevligt att låna lite barnböcker som jag och Pelle kunde läsa för Prinsen. När jag kom dit så kunde jag inte hitta mitt lånekort men det brukar inte vara något problem så jag gick bort till barndelen och tog några böcker. Väl framme vid disken satt en dam där bakom. Det hela började med att hon tittade lite surt på mig och med en suck frågade:
-och vad behöver du hjälp med då?
-jag har glömt mitt lånekort hemma och undrar om jag kan låna via min legetimation istället?
-jaaa,nu är det så här, att all utlåning och återläning görs via "gör det själv" stationer där borta och mendett surt mutter tillade hon, jag får väl lov att hjälpa dig nu då när du har plockat på dig böcker...
Den mycket otrevliga damen hjälpte mig motvilligt och när jag bad om att få låna toaletten så sa hon ja och tröck på en knapp så toaletten skulle vara öppen. Jag vet inte om hon gjorde det på ren djävluskap eller om hon bara var väldigt osmart, för jag hade inte en chans att ta mig från disken och till toan innan spärren slog igen, för när jag väl kom fram till toaletten så var den åter låst. Med en tung suck fick jag gå tillbaka till henne och be henne låsa upp igen, då tittade hon på mig surt och låste upp igen. Anton som vid det här laget hunnit bli både trött och hungrig började kinka och slängde iväg nappen på golvet inne på toaletten. Jag tvättade av den och la upp den på handfatet, vilket skulle visa sig vara en stor miss. När vi väl kommit ut från toaletten och spärren åter igen gått igen inser jag att den enda nappen jag hade med åt min nu arga son låg kvar på handfatet. Jag sneglade mot disken och den otrevliga damen som nu hjälpte en annan besökare och hon var inte vänlig mot denne heller. Jag tog ett djupt andetag och gick fram till henne och förklarade vad som hänt och hon suckade och låste åter upp dörren åt mig. Jag smet snabbt in och grabbade åt mig nappen, tröck den in i munnen på Anton och tågade snabbt ut från biblioteket.
En sak är då säker det kommer dröja innan jag besöker Björkhagens bibliotek igen och dess "trevliga" personal.
-och vad behöver du hjälp med då?
-jag har glömt mitt lånekort hemma och undrar om jag kan låna via min legetimation istället?
-jaaa,nu är det så här, att all utlåning och återläning görs via "gör det själv" stationer där borta och mendett surt mutter tillade hon, jag får väl lov att hjälpa dig nu då när du har plockat på dig böcker...
Den mycket otrevliga damen hjälpte mig motvilligt och när jag bad om att få låna toaletten så sa hon ja och tröck på en knapp så toaletten skulle vara öppen. Jag vet inte om hon gjorde det på ren djävluskap eller om hon bara var väldigt osmart, för jag hade inte en chans att ta mig från disken och till toan innan spärren slog igen, för när jag väl kom fram till toaletten så var den åter låst. Med en tung suck fick jag gå tillbaka till henne och be henne låsa upp igen, då tittade hon på mig surt och låste upp igen. Anton som vid det här laget hunnit bli både trött och hungrig började kinka och slängde iväg nappen på golvet inne på toaletten. Jag tvättade av den och la upp den på handfatet, vilket skulle visa sig vara en stor miss. När vi väl kommit ut från toaletten och spärren åter igen gått igen inser jag att den enda nappen jag hade med åt min nu arga son låg kvar på handfatet. Jag sneglade mot disken och den otrevliga damen som nu hjälpte en annan besökare och hon var inte vänlig mot denne heller. Jag tog ett djupt andetag och gick fram till henne och förklarade vad som hänt och hon suckade och låste åter upp dörren åt mig. Jag smet snabbt in och grabbade åt mig nappen, tröck den in i munnen på Anton och tågade snabbt ut från biblioteket.
En sak är då säker det kommer dröja innan jag besöker Björkhagens bibliotek igen och dess "trevliga" personal.
torsdag 3 september 2009
Busungen härjar
Ja ibland undrar jag om min son är ett år eller om han är mycket äldre än så. Han är smart, eller snarare barn är smartare än vad vi vuxna tror.
Dagens exempel:
Klockradion som står på Pelles sängbord är jätterolig att pilla på och ha ner i golvet, vilket givetvis inte jag tycker. För att han inte ska kunna komma åt den och övriga saker på sängbordet satte jag en stor tung flyttkartong som en plopp mellan sängen och väggen. Perfekt tänkte jag den får han aldrig bort. Nej visst fick han inte bort den men en stund senare hörde jag ett gurglande ljud från sovrummet och går dit och tittar. Då har Anton lyckats kravla sig upp på kartongen och var på väg ner på andra sidan. F**N tänkte jag tyst, bar honom därifrån och satte ner honom i vardagsrummet istället.
Ovanpå kartongen satte jag nu vår hushållsrullebal full med hushållspapper, nu ska han banne mig inte kunna komma över tänkte jag. En stund senare så märkte jag att han återigen hade gått in i sovrummet och denna gång försökte han inte klättra över utan försökte istället klämma sig förbi. Jag bar åter igen ut honom i vardagsrummet och stängde sovrumsdörren, jag ska nu fundera ut en bättre och hållbar lösning som han inte kan komma förbi eller lista ut smarta omvägar.
Dagens exempel:
Klockradion som står på Pelles sängbord är jätterolig att pilla på och ha ner i golvet, vilket givetvis inte jag tycker. För att han inte ska kunna komma åt den och övriga saker på sängbordet satte jag en stor tung flyttkartong som en plopp mellan sängen och väggen. Perfekt tänkte jag den får han aldrig bort. Nej visst fick han inte bort den men en stund senare hörde jag ett gurglande ljud från sovrummet och går dit och tittar. Då har Anton lyckats kravla sig upp på kartongen och var på väg ner på andra sidan. F**N tänkte jag tyst, bar honom därifrån och satte ner honom i vardagsrummet istället.
Ovanpå kartongen satte jag nu vår hushållsrullebal full med hushållspapper, nu ska han banne mig inte kunna komma över tänkte jag. En stund senare så märkte jag att han återigen hade gått in i sovrummet och denna gång försökte han inte klättra över utan försökte istället klämma sig förbi. Jag bar åter igen ut honom i vardagsrummet och stängde sovrumsdörren, jag ska nu fundera ut en bättre och hållbar lösning som han inte kan komma förbi eller lista ut smarta omvägar.
onsdag 26 augusti 2009
"Pappa"...
Anton pratar mycket hela tiden.
-Anton titta lampan! Anton tittar upp mot taket och pekar med sitt pekfinger och säger högt:
-Pappa!
-Nej, Anton pappa är på jobbet, det är en lampa, lampa...
-Pappa! Jag ler mot honom och tänker, en sak i taget...
Anton går runt i lägenheten och säger han inte titta så säger han pappa. När jag och han sitter på morgonen och han ska få sin gröt vänder han sig om i matstolen och tittar mot dörröppningen och säger:
-Pappa! Han tror att Pelle ska komma genom dörren, precis som han gör på helgerna och när jag säger orden:
-Pappa är på jobbet Anton, men han kommer hem om några timmar. Då ser Anton på mig och fortsätter upprepa, pappa, pappa, pappa.
Antons bästa stund på dagen är när pappa har kommit hem och de har sagostund innan läggdags, eller när pappa busar med honom som bara pappa kan. Ibland undrar jag om jag har två barn eller ett *ler*...Pappa Pelle är ett stort barn!
-Anton titta lampan! Anton tittar upp mot taket och pekar med sitt pekfinger och säger högt:
-Pappa!
-Nej, Anton pappa är på jobbet, det är en lampa, lampa...
-Pappa! Jag ler mot honom och tänker, en sak i taget...
Anton går runt i lägenheten och säger han inte titta så säger han pappa. När jag och han sitter på morgonen och han ska få sin gröt vänder han sig om i matstolen och tittar mot dörröppningen och säger:
-Pappa! Han tror att Pelle ska komma genom dörren, precis som han gör på helgerna och när jag säger orden:
-Pappa är på jobbet Anton, men han kommer hem om några timmar. Då ser Anton på mig och fortsätter upprepa, pappa, pappa, pappa.
Antons bästa stund på dagen är när pappa har kommit hem och de har sagostund innan läggdags, eller när pappa busar med honom som bara pappa kan. Ibland undrar jag om jag har två barn eller ett *ler*...Pappa Pelle är ett stort barn!
lördag 15 augusti 2009
BVC besök!
I förrgår var jag med Anton på BVC, jag var lite nyfiken på om Anton hade hämtat igen den vikt han förlorat i sommar när han varit sjuk. Han gick ner ca 300 gram så det är inte så mycket men eftersom vi märkte att han började bli rätt smal så ville vi göda vår kille så han fick lite bebishull igen, vilket skulle vara bra om han blir sjuk igen. Jag misstänkte att han hade gått upp igen eftersom vi sista veckan sett att han börjar få lite mage igen. Det stämde, på lite mindre än tre veckor hade han gått upp 500 gram, vår duktiga kille! 10700 gram och är nu 77.7 cm lång.
Snart är det dags för mig att åka och hämta vår guldklimp, han har sovit hos moster inatt. Just nu busar han säkert för fullt hemma hos henne och försöker slita i allt han ser och undersöka allt han ser. Om vädret håller i sig tänkte vi ta en sväng till Torekällberget så Anton får titta på lite djur, han älskar djur och gillar att prata med dem på sitt gulliga vis. Älskar dig min lilla prins!
Snart är det dags för mig att åka och hämta vår guldklimp, han har sovit hos moster inatt. Just nu busar han säkert för fullt hemma hos henne och försöker slita i allt han ser och undersöka allt han ser. Om vädret håller i sig tänkte vi ta en sväng till Torekällberget så Anton får titta på lite djur, han älskar djur och gillar att prata med dem på sitt gulliga vis. Älskar dig min lilla prins!
måndag 10 augusti 2009
Busungen härjar...
Mammas busunge är i farten, allt ska undersökas in i minsta detalj. Han vet precis i vilken låda hans barnmat ligger i, så står han och lyfter upp en burk och jag sätter tillbaka den och är det inte den lådan så är det någon annan. På landet är alla skåpen och lådorna barnsäkrade men hemma har vi inte gjort det eftersom vi inte har några "farliga" saker i dem han når till. Kylskåpet verkar vara en storfavorit, där finns det alltid något hans långa armar kan rycka tag i och när man vänder sig om så går han omkring med det han har hittat i handen. Snabbt skyndar jag mig efter sonen som hunnit in i vardagsrummet, denna gång var det bara zoya flaskan han fått tag på, men inte kul om flaskan hade gått upp...ja nu går han nästan hela tiden, kryper gör han bara när han är för trött att han inte orkar gå längre. I förrgår köpte jag ett par sandaler åt honom och först tyckte han att det var svårt att gå i dem men nu verkar han gilla att ha dem på sig och han kan röra sig obehindrat och slipper knata i strumplästen. Anton har brottom genom livet, allt ska gå fort, nu ligger han och sover men kommer snart att vakna och kommer då vilja trampa vidare, steg för steg...
söndag 9 augusti 2009
Anton går inte, han möljar framåt...
Så sant, efter att ha återhämtat sitt sjuktillstånd så skedde utvecklingen sanbbt. Från att han bara kunde ta två små stappra steg till att han i farlig takt trampar framåt så gick det snabbt. på bara två veckor såg man jätteskillnad och nu får man lägga på ett kol om man ska hinna ifatt honom när han fått upp farten. Men klart det är kul att han går, sundhetestecken. Andra saker som vi också lagt märke nu under sista tiden är att han har börjat att "ge" saker till oss, han pratar massor och skrattar sitt förtjusnade skratt. Dessutom är det många tänder som håller på att ploppa upp som svampar ur jorden. Jag tror det är sju nya som är på gång, han hade innan dess redan åtta stycken så snart har han hela munnen full. Det märksa att det kliar att få tänder, han biter i alllt, inklusive oss, och ont gör det att bli biten av de små pirayatänderna.
Orden mappa, pappa, titta och vovv har nu utökats med "tittit", det är hans version av "tittut"
För tre dagar sedan så lärde sig Anton att klappa i händerna, nu tycker han att det är jättekul och "klappa händerna när du är riktigt glad" har blivit en storfavorit bland ramsorna. Kanske lite sent att han inte kunnat det innan men det är inte konstigt eftersom vi aldrig visat honom det, vi har helt enkelt inte tänkt på det. Han kan få vara efter med något, vi har märkt att han annars är tidig, även om man inte korrigerar åldern. Vår kille har haft brottom genom livet, det hade han redan i min mage, så vi är inte förvånade.
Favoritmaten just nu är:
Lasange, mammas hemlagade mat som korvstroganoff med ris, falukorv med mackaroner eller mackaroner och köttfärssås. Anton är också väldigt förtjust i frukt och bär. Rödavinbär, hallon, jordgubbar, blåbbär, smultron, persika, vindruvor, päron är smaskens tycker han men gillar fortfarande inte banan, men det vet jag flera i vuxen ålder som inte heller gillar.
Nu hör jag ett skratt, det går inte att ta miste på, nu kommer Pelle och Anton hem från sin kvällspromenad. Dags att busa lite med prinsen innan det är dags för gröt och kvällsrutiner inför natten.
Orden mappa, pappa, titta och vovv har nu utökats med "tittit", det är hans version av "tittut"
För tre dagar sedan så lärde sig Anton att klappa i händerna, nu tycker han att det är jättekul och "klappa händerna när du är riktigt glad" har blivit en storfavorit bland ramsorna. Kanske lite sent att han inte kunnat det innan men det är inte konstigt eftersom vi aldrig visat honom det, vi har helt enkelt inte tänkt på det. Han kan få vara efter med något, vi har märkt att han annars är tidig, även om man inte korrigerar åldern. Vår kille har haft brottom genom livet, det hade han redan i min mage, så vi är inte förvånade.
Favoritmaten just nu är:
Lasange, mammas hemlagade mat som korvstroganoff med ris, falukorv med mackaroner eller mackaroner och köttfärssås. Anton är också väldigt förtjust i frukt och bär. Rödavinbär, hallon, jordgubbar, blåbbär, smultron, persika, vindruvor, päron är smaskens tycker han men gillar fortfarande inte banan, men det vet jag flera i vuxen ålder som inte heller gillar.
Nu hör jag ett skratt, det går inte att ta miste på, nu kommer Pelle och Anton hem från sin kvällspromenad. Dags att busa lite med prinsen innan det är dags för gröt och kvällsrutiner inför natten.
söndag 12 juli 2009
Prinsen ett år!
Så kom den dag då vår lilla prins fyllde ett år. Det blev en dag som började soligt, slog om och blev regn och slutade åter soligt. Vår lilla prins var som ett solksen hela han. Trots mediciner och lite feber i kroppen var det en tapper kille vi firade. Jag har inte hunnit skriva och berätta hur sjuk Anton har varit och kanske är?! En annan dag ska jag skriva och berätta hur de senaste veckorna sett ut för vår lilla familj. Jag kan bara i nuläget skriva att jag är så glad att jag har en så tappar unge som jag har, ett litet underverk som inte ger upp i första taget. Underbara Anton vi är så glada att vi har dig. Ett år har gått så snabbt och du har blivit så stor, mammas och pappas prins!
fredag 3 juli 2009
Vår lilla bebis har blivit en busunge!
För precis ett år sedan, till och med på klockslaget, 23.13 så låg jag i badet. Idag har det varit en lite nostalgi dag för mig och Pelle. När klockan var 19.45 så sa jag till Pelle:
- Det är precis ett år sedan, till och med tidsmässigt sedan vi åkte in till förlossningen då Anton ville komma ut den andra gången i ordningen. Klockan 21 togs beslutet att jag skulle få föda, trots att jag egentligen hade fem och en halv vecka kvar innan BF. Klockan 23.13, jag minns det så väl, där satt jag i bubbelbadkaret och käkade kräm och åt en ostmacka, jag var hungrig det hade inte blivit någon direkt middag för mig och Pelle den kvällen. Det varma vattnet tog bort smärtan som kom och gick, jag låg i plurret i två timmar sedan tyckte jag inte att det hjälpte så mycket längre, men det var skönt. Om jag kommer att föda fler gånger, vilket jag hoppas jag vill att Anton ska få syson så kommer jag bada, bada och bada mig genom den förlossningen. Den andra förlossningen kanske inte blir lättare men då vet man mer vad man vill och vad man kan tycka till om, särsklit om saker som inte var bra första gången.
Vår prins fyller ett år i morgon den 4 juli. Tiden har verkligen sprungit iväg och det har varit intressant att följa hans utveckling till den härliga individ han är i dag. Mer och mer personlighetsdrag börjar komma fram och det är så kul att se vad han fått från mig och vad som kommer från Pelle.
Jag som är så van att säga bebis till Anton, det är han nu inte längre nu är han en ung grabb, pojke, busunge, vår underbara härliga busunge, grattis på ett års dagen!
- Det är precis ett år sedan, till och med tidsmässigt sedan vi åkte in till förlossningen då Anton ville komma ut den andra gången i ordningen. Klockan 21 togs beslutet att jag skulle få föda, trots att jag egentligen hade fem och en halv vecka kvar innan BF. Klockan 23.13, jag minns det så väl, där satt jag i bubbelbadkaret och käkade kräm och åt en ostmacka, jag var hungrig det hade inte blivit någon direkt middag för mig och Pelle den kvällen. Det varma vattnet tog bort smärtan som kom och gick, jag låg i plurret i två timmar sedan tyckte jag inte att det hjälpte så mycket längre, men det var skönt. Om jag kommer att föda fler gånger, vilket jag hoppas jag vill att Anton ska få syson så kommer jag bada, bada och bada mig genom den förlossningen. Den andra förlossningen kanske inte blir lättare men då vet man mer vad man vill och vad man kan tycka till om, särsklit om saker som inte var bra första gången.
Vår prins fyller ett år i morgon den 4 juli. Tiden har verkligen sprungit iväg och det har varit intressant att följa hans utveckling till den härliga individ han är i dag. Mer och mer personlighetsdrag börjar komma fram och det är så kul att se vad han fått från mig och vad som kommer från Pelle.
Jag som är så van att säga bebis till Anton, det är han nu inte längre nu är han en ung grabb, pojke, busunge, vår underbara härliga busunge, grattis på ett års dagen!
fredag 26 juni 2009
Mammma, paddda..
Anton är en liten pratglad krabat. Han tycker det är roligt att testa nya ljud. Nu börjar det likna Mammma, Padda (pappa), p låter mycket som d än så länge. Det er så sött ut när han formar munnen och fösöker få fram olika ljud. Vår kille börjar bli stor, snart är han ett år, otroligt vad tiden har gått fort.
Den 18 juni, på Elliots födelsedag tog Anton sina första steg, tre stapplande steg innan han åkte ner på rumpan. Jag blev så glad att jag lyfte upp Anton i famnen och kramade honom och pussade på honom. Det verkade nästan som att han förstod att han gjort något bra, han såg själv mycket nöjd ut och skrattade glatt. Sedan gick jag in till Pelle som låg och sov och väckte honom för att berätta nyheten. Lite senare så gick Anton några steg till så även Pelle fick se att han nu "kan" gå.
Vi märker ocskå att han börjar förstå mer saker som exempel när en leksak rullat in under sängen så lägger han sig raklång och försöker sträcka sig efter den, det är något han inte greppade för en månad sedan, utvecklingen går fort framåt för vår Prins.
Han har blivit lite "mammig" men inte extremt utan han är fortfranade väldigt utåtriktad och tar kontkat med nya människor hela tiden och sitter och ler åt alla på bussar eller tunnelbanan eller var man nu är någonstans, han charmar alla! Igår satt Sara, Amanda, Anton och jag i Humlegården då gjorde han två tillfälliga bekantskaper, den ena var Leo som visade sig vara lika gammal som Anton, född 9 juli och hans far, den andra bekantskapen var en hund. Hunden var riktigt snäll och brydde sig inte alls om Anton som envist vill känna, klänga och prata med den.
Vår nyfikna kille gillar bollar, stora som små. Igår skrattade jag och sa till pelle:
-titta det är som att kasta en boll till en hund, han kryper efter bollen dit man kastar den!
Och mycket riktigt for Anton efter bollen med ett glädjetjut. Nu är det dags att gå och kolla till Prinsen som ligger och sover ute i vagnen här på landet.
Den 18 juni, på Elliots födelsedag tog Anton sina första steg, tre stapplande steg innan han åkte ner på rumpan. Jag blev så glad att jag lyfte upp Anton i famnen och kramade honom och pussade på honom. Det verkade nästan som att han förstod att han gjort något bra, han såg själv mycket nöjd ut och skrattade glatt. Sedan gick jag in till Pelle som låg och sov och väckte honom för att berätta nyheten. Lite senare så gick Anton några steg till så även Pelle fick se att han nu "kan" gå.
Vi märker ocskå att han börjar förstå mer saker som exempel när en leksak rullat in under sängen så lägger han sig raklång och försöker sträcka sig efter den, det är något han inte greppade för en månad sedan, utvecklingen går fort framåt för vår Prins.
Han har blivit lite "mammig" men inte extremt utan han är fortfranade väldigt utåtriktad och tar kontkat med nya människor hela tiden och sitter och ler åt alla på bussar eller tunnelbanan eller var man nu är någonstans, han charmar alla! Igår satt Sara, Amanda, Anton och jag i Humlegården då gjorde han två tillfälliga bekantskaper, den ena var Leo som visade sig vara lika gammal som Anton, född 9 juli och hans far, den andra bekantskapen var en hund. Hunden var riktigt snäll och brydde sig inte alls om Anton som envist vill känna, klänga och prata med den.
Vår nyfikna kille gillar bollar, stora som små. Igår skrattade jag och sa till pelle:
-titta det är som att kasta en boll till en hund, han kryper efter bollen dit man kastar den!
Och mycket riktigt for Anton efter bollen med ett glädjetjut. Nu är det dags att gå och kolla till Prinsen som ligger och sover ute i vagnen här på landet.
onsdag 3 juni 2009
Välkommen till världen Theo
Dagens inlägg ägnar jag till min kompis Elin som födde sitt andra barn, Theo igår den 2 juni 2009. Han var 53 cm lång och vägde 3835 g och huvudomfång på 37 cm. Stor krabat som äntligen har kommit till oss. Ska bli jättekul att träffa dem och förundras över det som man alltid tänker och säger när man ser nyfödda " tänk att de är så små"...
Nu när man ser Anton som hunnit bli 75 cm så är det svårt att inse att även Anton har varit så liten, men det har han och mindre ändå. Theo är en avbild av sin äldre bror Elliot, han ser precis ut som Elliot gjorde när han föddes. Det ska bli spännande att följa utevckligen under de kommande åren och se om de fortsätter att vara väldigt lika eller om den ena blir lik mamman och den andra pappan. Än en gång vill jag bara säga Grattis Elin jag är jätteglad för din skull!
Nu när man ser Anton som hunnit bli 75 cm så är det svårt att inse att även Anton har varit så liten, men det har han och mindre ändå. Theo är en avbild av sin äldre bror Elliot, han ser precis ut som Elliot gjorde när han föddes. Det ska bli spännande att följa utevckligen under de kommande åren och se om de fortsätter att vara väldigt lika eller om den ena blir lik mamman och den andra pappan. Än en gång vill jag bara säga Grattis Elin jag är jätteglad för din skull!
måndag 4 maj 2009
Prinsen 10 månader
Känns offatbart att vår lilla Prins blir tio månader idag. Tiden har gått fort och mycket händer i hans utveckling. Han förstår ordet "nej", jag har sagt det så många gånger vid det här laget att det har fastnat. När han gör något han inte får, det vill säga fått tag på något han inte ska bita i så säger jag "nej", då vänder han sig om och tittar på mig och för det mesta så släpper han det han har fått tag på och ger sig ut efter nya saker att stoppa i munnen. Men tyvärr är det svårt att stoppa allt hans slickande på saker. I morse kom jag på honom med att sitta och slicka på ett eluttag, nog för att de är barnsäkrade eller petsäkrade som det heter så är det knappast bra att han sitter och biter på dem. Vet inte hur många gånger jag plockat bort honom från alla uttag som finns i vår lägenhet och jag gissar mig till att det kommer bli många gånger till.
Idag var jag och Anton till Öppna förskolan och under sångstunden så hade jag Anton stående framför mig och han tycker att sångstunden är jätterolig och skrattar högt åt de olika medlodierna som sjungs, och mitt under allt så stods han själv mellan mina ben när jag satt ner. Där stod han en rätt långstund innan han tittade ner och så damp rumpan ner, men det kommer nu mer och mer att han vill gå och det är roligt. "Lära gå vagnen" som vi har hemma är riktigt populär, han ger ifrån sig roliga tjut och ler så fort han får gå med den, det enda bekymret han har är att väggarna tar emot vilket gör att han inte kommer längre. Sedan är han stark och vägrar släppa sin vagn så när jag lyfter och vänder på honom följer vagnen med och det ser så roligt ut där både han och vagnen dinglar i luften. Likaså om vagnen ramlar så ramlar även han eftersom han vägrar släppa sin leksak, han är så söt!
Envis som en liten röd gris...
Han är riktigt envis vår lilla prins, och sköltbordet har börjat bli en riktig pärs, vilket gjort att vi övergår mer och mer till att använda byxblöjor, eftersom man blir tokig över att killen hela tiden vänder sig på skötbordet och ställer sig upp, ligga stilla är omöjligt.
Vi har inte varit iväg till BVC på riktigt länge så vi har inga nya mått och vikt på honom men däremot satte jag ner honom på vågen några dagar efter att han hade magsjuka och vågen visade 10300g, det är en ökning från 10030g, men reslutatet kan vara missvisande eftersom vi normalt inte väger honom hemma på vår våg. Vi ska i slutet på maj på 10 månaders kontrollen och då kommer killen att vägas och mätas igen. Däremot har han till min förskräckelse börjat gnissa tänder och det låter bedrövligt, det slutar med att jag trycker in nappen eller sätter någon leksak i munnen på honom för att slippa höra det hemska ljudet.
Våren är här och det känns helt underbart, jag gillar verkligen våren, Anton gillar inte solen ännu men om några månader så kanske även han gillar att det är vackert väder. Vi ska snart besöka en av ARLA:s gårdar och titta på "vårsläppet", det ska bli kul och jag hoppas att solen lyser med varma strålar den dagen.
Idag var jag och Anton till Öppna förskolan och under sångstunden så hade jag Anton stående framför mig och han tycker att sångstunden är jätterolig och skrattar högt åt de olika medlodierna som sjungs, och mitt under allt så stods han själv mellan mina ben när jag satt ner. Där stod han en rätt långstund innan han tittade ner och så damp rumpan ner, men det kommer nu mer och mer att han vill gå och det är roligt. "Lära gå vagnen" som vi har hemma är riktigt populär, han ger ifrån sig roliga tjut och ler så fort han får gå med den, det enda bekymret han har är att väggarna tar emot vilket gör att han inte kommer längre. Sedan är han stark och vägrar släppa sin vagn så när jag lyfter och vänder på honom följer vagnen med och det ser så roligt ut där både han och vagnen dinglar i luften. Likaså om vagnen ramlar så ramlar även han eftersom han vägrar släppa sin leksak, han är så söt!
Envis som en liten röd gris...
Han är riktigt envis vår lilla prins, och sköltbordet har börjat bli en riktig pärs, vilket gjort att vi övergår mer och mer till att använda byxblöjor, eftersom man blir tokig över att killen hela tiden vänder sig på skötbordet och ställer sig upp, ligga stilla är omöjligt.
Vi har inte varit iväg till BVC på riktigt länge så vi har inga nya mått och vikt på honom men däremot satte jag ner honom på vågen några dagar efter att han hade magsjuka och vågen visade 10300g, det är en ökning från 10030g, men reslutatet kan vara missvisande eftersom vi normalt inte väger honom hemma på vår våg. Vi ska i slutet på maj på 10 månaders kontrollen och då kommer killen att vägas och mätas igen. Däremot har han till min förskräckelse börjat gnissa tänder och det låter bedrövligt, det slutar med att jag trycker in nappen eller sätter någon leksak i munnen på honom för att slippa höra det hemska ljudet.
Våren är här och det känns helt underbart, jag gillar verkligen våren, Anton gillar inte solen ännu men om några månader så kanske även han gillar att det är vackert väder. Vi ska snart besöka en av ARLA:s gårdar och titta på "vårsläppet", det ska bli kul och jag hoppas att solen lyser med varma strålar den dagen.
tisdag 21 april 2009
Busen busar för fullt
Nej, nej, nej...
Ordet nej sägs väldigt ofta från min mun nu för tiden. Anton gör en massa hyss, precis som jag gjorde när jag var liten. Alla bebisar är olika men Anton har valt att bli precis som hans mor var när hon var liten. Väldigt nyfiken, allt ska pillas och smakas på. Och gör han sig illa och man tar bort honom så är han ändå snabbt där igen och dunkar huvudet i igen och gråter. Eller så tittar han bara upp och ser väldigt undrande ut varför hans huvud fick sig en törn.
Det händer så mycket med honom hela tiden. Han reser sig jättesnabbt mot saker nu, sedan kan han röra sig runt tex vardagsrumsbordet, gå är jättekul. Igår när vi var på Friskis såg jag honom skjuta på en gåstol i full karriär, men han insåg inte att han gick själv och sköt den framför sig som en "lära gå vagn". Tillslut stoppades han av en barnvärd, tur det för annars skulle det sluta som en stund tidigarte när han reste sig mot en vagn som inte vara med bromsen på. Vagnen for iväg och Anton stöp rakt ner och grät en skvätt men slutade så fort han kom upp i någons famn, då var allt bra igen.
Han står, han går med hjälp, han pratar mycket, han blir mer och mer intresserad av att äta själv, han förstår mer och mer och han busar. Snart kommer han nog att gå själv.
Inatt har han sovit hos mormor, och hon berättade att Anton gnissalde tänder, hua tänkte jag det har vi aldrig hört så det är något nytt han har börjat med, hemska värld, sånt låter så fruktansvärt illa.
Antons favoriter just nu:
1. Mamma, mammas händer och fötter är jätteroliga.
2. Kylskåpet, så fort någon öppnar dörren lyser det om hans ögon och snabbt är han där med sina händer och är man för långsam med att stänga ser man snart bara en rumpa kvar och resten ÄR i kylskåpet och sliter i allt som han kan få tag på.
3. TV:n, mycket intressant, alldra bäst är det att stå så långt fram det bara går och sträcka sig mot skärmen, till pappas förtret.
4. Sopborsten och skyffeln, ja det är inte riktigt att hjälpa mamma med städningen som Anton har i syftet, men roligt är det tycker han.
5. Hoppgungan, fortfarande är den spännande och han gillar verkligen hoppa i den, han ser mycket nöjd ut och pratar och skrattar om vartannt.
Ordet nej sägs väldigt ofta från min mun nu för tiden. Anton gör en massa hyss, precis som jag gjorde när jag var liten. Alla bebisar är olika men Anton har valt att bli precis som hans mor var när hon var liten. Väldigt nyfiken, allt ska pillas och smakas på. Och gör han sig illa och man tar bort honom så är han ändå snabbt där igen och dunkar huvudet i igen och gråter. Eller så tittar han bara upp och ser väldigt undrande ut varför hans huvud fick sig en törn.
Det händer så mycket med honom hela tiden. Han reser sig jättesnabbt mot saker nu, sedan kan han röra sig runt tex vardagsrumsbordet, gå är jättekul. Igår när vi var på Friskis såg jag honom skjuta på en gåstol i full karriär, men han insåg inte att han gick själv och sköt den framför sig som en "lära gå vagn". Tillslut stoppades han av en barnvärd, tur det för annars skulle det sluta som en stund tidigarte när han reste sig mot en vagn som inte vara med bromsen på. Vagnen for iväg och Anton stöp rakt ner och grät en skvätt men slutade så fort han kom upp i någons famn, då var allt bra igen.
Han står, han går med hjälp, han pratar mycket, han blir mer och mer intresserad av att äta själv, han förstår mer och mer och han busar. Snart kommer han nog att gå själv.
Inatt har han sovit hos mormor, och hon berättade att Anton gnissalde tänder, hua tänkte jag det har vi aldrig hört så det är något nytt han har börjat med, hemska värld, sånt låter så fruktansvärt illa.
Antons favoriter just nu:
1. Mamma, mammas händer och fötter är jätteroliga.
2. Kylskåpet, så fort någon öppnar dörren lyser det om hans ögon och snabbt är han där med sina händer och är man för långsam med att stänga ser man snart bara en rumpa kvar och resten ÄR i kylskåpet och sliter i allt som han kan få tag på.
3. TV:n, mycket intressant, alldra bäst är det att stå så långt fram det bara går och sträcka sig mot skärmen, till pappas förtret.
4. Sopborsten och skyffeln, ja det är inte riktigt att hjälpa mamma med städningen som Anton har i syftet, men roligt är det tycker han.
5. Hoppgungan, fortfarande är den spännande och han gillar verkligen hoppa i den, han ser mycket nöjd ut och pratar och skrattar om vartannt.
tisdag 7 april 2009
Trött och sliten jynx
Har precis stigit upp, sitter och funderar lite. Jag läste Elins blogg som handlar om hennes nuvarande graviditet och undrar när man redan har haft en jobbig graviditet som hon hade med Elliot varför ska man då drabbas av en ännu värre med nästa barn. Ofta brukar man ju säga att om den ena graviditeten varit jobbig brukar den andra bli lätt, yeah right!!!
Vågar inte ens tänka tanken på hur min nästa graviditet skulle tänkas bli, det får jag ta när den dagen kommer, för jag vill fortfarnde att Anton ska få ett syskon även fast vi många gånger både Pelle och jag är helt slut över att det är rätt jobbigt med Anton. Han sover fortfarnde dåligt, precis som han gjort sedan slutet av december. Nio tänder är som sagt på väg upp och han skriker, gråter och gnyr om nätterna. På något konstigt sätt så har kroppen nog vant sig till en viss del med att vi får sova riktigt ursligt vissa nätter, men vi kämpar på och hoppas att det snart blir bättre, vi lever på hoppet.
I skrivande stund så är det alldeles lugnt hemma, jag är själv, har precis vaknat, låter konstigt kanske med tanke på att klockan snart är 16.00, men om man visste vad jag varit med om de senaste dygnen så skulle man förstå varför rätt snabbt.
Att jag är en jynx är inget nytt och jag är verkligen en otursfågel som råkar ut för allt möjligt jobbigt, jag har råkat ut för fler saker under mina 30 år än vad många gör under en livstid.
I söndags för en vecka sedan fick jag ont i halsen, inget kosntigt i sig det får man ibland men denna jävlulshalsonda går inte över utan efter fem dagar sökte jag läkarvård, de tog prover men det visade inga bakterier utan förmodligén att det handlade om virus, men jag fick gurgelmedel med bedövnade effekt utskrivet, alltid något!
Så kom natten mellan lördag och söndag, fy fabian sägar jag bara. Jag hade så ont att jag låg bara och gnydde, grät och nästan skrek rakt ut så ont hade jag. Jag tog en Ipren som jag kräktes upp rätt snabbt och efter samtal med Vårdguiden så tog jag en till plus två Alvedon, detta hjälpte icke. Istället fick jag diarré och kräktes nå fruktansvärt och halsen kändes som ett glödande sår och det är nu de fruktansvärda magkramperna börjar komma som jag nästan trodde skulle ta död på mig. Jag började nu bli ganska uttorkad eftersom jag inte ens kunde behålla vatten, vi åkte akut in till SÖS där de snabbt la in mig på akuten, de började ge mig smärtstillande, som inte hjälpte ett piss, kräkningarna och buksmärtorna kom i sånna impulser att jag idag knappt vet om jag skrek eller om jag bara jämrade mig högt, fruktansvärt var det.
De började misstänka att infektionen i halsen hade spridit sig till magen och eftersom de inte visste om jag smittade la de in mig på deras infektionsavdelning där jag fick eget rum för att hålla mig isolerad från andra patienter. När jag väl (alledles för sent tycker jag) fick dropp var jag nästan helt borta, jag frös, hade kramper, kräktes och sprang på toa, inget hjälpte.
I gårkväll fick jag komma hem, jag ville inte stanna, tyckte att de inte hade någon koll alls på avdelningen. När jag kom in på rummet lämnades jag vind för våg. Där satt jag i en fotölj med mitt dropp i handen. Eftersom det stannat av så började blodet stiga upp i slangarna och det ser rätt skrämmande ut när man inte vet om att det är ofarligt. Jag gick ut i korridoren och frågade efter hjälp då tittade en sköterska bara på mig "ja jo visst"...service var inte den här avdelningens starka sida. Jag frågade då om jag kunde få en droppställning åt droppet, jag kunde ju knappast sitta med det i handen under hela vistelsen, svaret blev "ja jo jag ska hämta en till dig". På rummet var värmen avstängd, sköttes tydligen centralt, det var riktigt kallt och det fanns inte ens en filt på sängen. När jag bad en annan sköterska om att få några filtar tittade hon bara på mig, "du vill ha flera filtar?". Jag förklarade för henne att jag hade frossa och behövde flera filtar eftersom jag frös så mycket. Hon kom tillbaka med två filtar och sa sedan att om jag ville ha fler så skulle hon gå och hämta fler på en annan avdelning, vilket jag sa att jag gärna ville att hon gjorde, men jag såg aldrig några fler filtar eller henne mer. Det sjuka är att Pelle fick ta med sig en stor tjock filt från min mamma och den blev min räddning från kölden på sjukhuset.
En sköterska kom in och frågade om jag var "Olsson", ingen koll alls, jag ville knappast ha någon annans mediciner. Sedan när jag sa högt att jag hade ont i halsen så tittade de bar "det kände vi inte till, det står inte i dina papper"... va f--n tänkte jag det är ju därför jag sökte hjälp från början *suck*. När jag väl skulle åka hem så kom jag ut med mitt pick och pack då tittade några sköterskor på mig och undrade vart jag skulle. De kände int ens till att jag blivit utskriven. Tur nog så finns min hjälte Pelle när jag behöver honom. Han kom där som en räddande ängel med en rullstol, själv kunde jag knappt ens gå jag mådde så illa och hade ont i huvudet. Trots att jag mådde så illa var jag glad att lämna avdelningen och få komma hem och må dåligt hemma istället, i sitt eget hem i sin egen säng. Avldening 35 på SÖS vill jag aldrig mer bli gäst på, aldrig!
Idag mår jag bättre, är trött känner mig sliten men varken kräks eller har diarré, ont i halsen har jag men det verkar var ett kroniskt tillstånd, har jag tur så kanske det har gått över efter påsk. Glad påsk!
Vågar inte ens tänka tanken på hur min nästa graviditet skulle tänkas bli, det får jag ta när den dagen kommer, för jag vill fortfarnde att Anton ska få ett syskon även fast vi många gånger både Pelle och jag är helt slut över att det är rätt jobbigt med Anton. Han sover fortfarnde dåligt, precis som han gjort sedan slutet av december. Nio tänder är som sagt på väg upp och han skriker, gråter och gnyr om nätterna. På något konstigt sätt så har kroppen nog vant sig till en viss del med att vi får sova riktigt ursligt vissa nätter, men vi kämpar på och hoppas att det snart blir bättre, vi lever på hoppet.
I skrivande stund så är det alldeles lugnt hemma, jag är själv, har precis vaknat, låter konstigt kanske med tanke på att klockan snart är 16.00, men om man visste vad jag varit med om de senaste dygnen så skulle man förstå varför rätt snabbt.
Att jag är en jynx är inget nytt och jag är verkligen en otursfågel som råkar ut för allt möjligt jobbigt, jag har råkat ut för fler saker under mina 30 år än vad många gör under en livstid.
I söndags för en vecka sedan fick jag ont i halsen, inget kosntigt i sig det får man ibland men denna jävlulshalsonda går inte över utan efter fem dagar sökte jag läkarvård, de tog prover men det visade inga bakterier utan förmodligén att det handlade om virus, men jag fick gurgelmedel med bedövnade effekt utskrivet, alltid något!
Så kom natten mellan lördag och söndag, fy fabian sägar jag bara. Jag hade så ont att jag låg bara och gnydde, grät och nästan skrek rakt ut så ont hade jag. Jag tog en Ipren som jag kräktes upp rätt snabbt och efter samtal med Vårdguiden så tog jag en till plus två Alvedon, detta hjälpte icke. Istället fick jag diarré och kräktes nå fruktansvärt och halsen kändes som ett glödande sår och det är nu de fruktansvärda magkramperna börjar komma som jag nästan trodde skulle ta död på mig. Jag började nu bli ganska uttorkad eftersom jag inte ens kunde behålla vatten, vi åkte akut in till SÖS där de snabbt la in mig på akuten, de började ge mig smärtstillande, som inte hjälpte ett piss, kräkningarna och buksmärtorna kom i sånna impulser att jag idag knappt vet om jag skrek eller om jag bara jämrade mig högt, fruktansvärt var det.
De började misstänka att infektionen i halsen hade spridit sig till magen och eftersom de inte visste om jag smittade la de in mig på deras infektionsavdelning där jag fick eget rum för att hålla mig isolerad från andra patienter. När jag väl (alledles för sent tycker jag) fick dropp var jag nästan helt borta, jag frös, hade kramper, kräktes och sprang på toa, inget hjälpte.
I gårkväll fick jag komma hem, jag ville inte stanna, tyckte att de inte hade någon koll alls på avdelningen. När jag kom in på rummet lämnades jag vind för våg. Där satt jag i en fotölj med mitt dropp i handen. Eftersom det stannat av så började blodet stiga upp i slangarna och det ser rätt skrämmande ut när man inte vet om att det är ofarligt. Jag gick ut i korridoren och frågade efter hjälp då tittade en sköterska bara på mig "ja jo visst"...service var inte den här avdelningens starka sida. Jag frågade då om jag kunde få en droppställning åt droppet, jag kunde ju knappast sitta med det i handen under hela vistelsen, svaret blev "ja jo jag ska hämta en till dig". På rummet var värmen avstängd, sköttes tydligen centralt, det var riktigt kallt och det fanns inte ens en filt på sängen. När jag bad en annan sköterska om att få några filtar tittade hon bara på mig, "du vill ha flera filtar?". Jag förklarade för henne att jag hade frossa och behövde flera filtar eftersom jag frös så mycket. Hon kom tillbaka med två filtar och sa sedan att om jag ville ha fler så skulle hon gå och hämta fler på en annan avdelning, vilket jag sa att jag gärna ville att hon gjorde, men jag såg aldrig några fler filtar eller henne mer. Det sjuka är att Pelle fick ta med sig en stor tjock filt från min mamma och den blev min räddning från kölden på sjukhuset.
En sköterska kom in och frågade om jag var "Olsson", ingen koll alls, jag ville knappast ha någon annans mediciner. Sedan när jag sa högt att jag hade ont i halsen så tittade de bar "det kände vi inte till, det står inte i dina papper"... va f--n tänkte jag det är ju därför jag sökte hjälp från början *suck*. När jag väl skulle åka hem så kom jag ut med mitt pick och pack då tittade några sköterskor på mig och undrade vart jag skulle. De kände int ens till att jag blivit utskriven. Tur nog så finns min hjälte Pelle när jag behöver honom. Han kom där som en räddande ängel med en rullstol, själv kunde jag knappt ens gå jag mådde så illa och hade ont i huvudet. Trots att jag mådde så illa var jag glad att lämna avdelningen och få komma hem och må dåligt hemma istället, i sitt eget hem i sin egen säng. Avldening 35 på SÖS vill jag aldrig mer bli gäst på, aldrig!
Idag mår jag bättre, är trött känner mig sliten men varken kräks eller har diarré, ont i halsen har jag men det verkar var ett kroniskt tillstånd, har jag tur så kanske det har gått över efter påsk. Glad påsk!
torsdag 12 mars 2009
Tankar
Kvällens inlägg handlar om eftertanke.
Det händer mycket elände i denna värld och nu när man själv har en liten som man vill skydda mot allt otäckt så väcker det mycket tankar. Kvällens tankar finns hos Mia och hennes son Thor som kidnappades av sin far Andrew den 14 februari i år. Mia skulle få hela vårdnaden och fira att hon fått vårdnaden om Thor och att de skulle återvända till Sverige och starta ett nytt liv här bland familjen och vännerna. Det blev aldrig något firande, istället byttes glädjen ut mot förtvivlan. Andrew kom aldrig och lämnade Thor som han skulle, istället har han rövat bort sin son. Ingen vet var han har fört honom men förhoppningsvis har han inte fört honom ut från USA och till sitt hemland Taiwan. Många tankar väcks, kidnappa sitt eget barn. Man bara tänker på hur rädd lille Thor ska vara sin trygga punkt, modern finns inte omkring honom längre.
Hopp, vi får hoppas att Thor snart kommer tillrätta och att Mia och Thor, släktingar och vänner kan få andas ut och börja leva igen utan att känna skräck, oro, misstro, utan att de får känna glädjen av att få krama om lille Thor igen.
Det händer mycket elände i denna värld och nu när man själv har en liten som man vill skydda mot allt otäckt så väcker det mycket tankar. Kvällens tankar finns hos Mia och hennes son Thor som kidnappades av sin far Andrew den 14 februari i år. Mia skulle få hela vårdnaden och fira att hon fått vårdnaden om Thor och att de skulle återvända till Sverige och starta ett nytt liv här bland familjen och vännerna. Det blev aldrig något firande, istället byttes glädjen ut mot förtvivlan. Andrew kom aldrig och lämnade Thor som han skulle, istället har han rövat bort sin son. Ingen vet var han har fört honom men förhoppningsvis har han inte fört honom ut från USA och till sitt hemland Taiwan. Många tankar väcks, kidnappa sitt eget barn. Man bara tänker på hur rädd lille Thor ska vara sin trygga punkt, modern finns inte omkring honom längre.
Hopp, vi får hoppas att Thor snart kommer tillrätta och att Mia och Thor, släktingar och vänner kan få andas ut och börja leva igen utan att känna skräck, oro, misstro, utan att de får känna glädjen av att få krama om lille Thor igen.
söndag 8 mars 2009
Smaskig stortå
Det är söndagkväll, helgen har verkligen sprungit iväg, likaså Anton.
Nu under sista månaden har han utvecklats så mycket. Nyss kunde han inte ens sitta själv, nu kryp/ålar han över golvet i en farlig fart och river, sliter och biter i allt. Man ser även att han håller på försöka att resa sig. Det ser verkligen roligt ut, rumpan åker hit och dit och rakt upp i vädret. Sitta och dra i kökslådor är jättekul och något han kan sitta och göra länge, in och ut in och ut. Sedan stånkar han och ger i från sig sitt "argtjut" när han misslyckas.
Han är så söt där han ligger på skötbordet och leker med sina fötter och idag så såg jag att han nu lyckas bita i tårna också, mm gott med smaskig stortå *ler* och det är inte bara sina egna fötter han är intresserad av. Våra fötter är roliga och man ser när han siktat in sig på en fot, snabb kravlar han sig dit och är man inte snabb nog med att dra undan dem så känner man snart vassa tänder som borrar sig in i huden, vår lilla späckhuggare har nu nio tänder på väg upp. Nio tänder, oftast får barn två nere först sedan två uppe men inte Anton han vill slå på stort på en gång. Det kliar och gör ont för honom vilket gör att nätterna fortfarnde är jobbiga. Han skriker, gnyr och gråter om vartannat. Allt från var femte minut till en gång i halvtimmen och har man tur så en gång i timmen, men vi går runt med ständig sömnbrist men det är väl så det är när man är småbarnsföräldrar.
Vi besökte BVC i veckan och pratade om allt från mat till sömn och Anton var på glatt humör, pratade och skrattade om vartannat. Vår kille är stor, både normal räknat och omräknat till prematurmått. Jag studerade kurvan som visades och både huvudomfång och vikt ligger han över på och längd låg han precis på medelsnittsbebisens mått. Och prematurkurvan var han rejält över på. Däremot verkar det som att Anton står stilla när det gäller längden, det var nu samma som sista gången vi var där, men det är ofta så fick vi förklarat för oss att bebisar har perioder då de står stilla och att de sedan sätter fart och växer igen.
Vikt: 9860g
Längd: 70.5 cm
Huvudomfång: 46.9 cm
Nu under sista månaden har han utvecklats så mycket. Nyss kunde han inte ens sitta själv, nu kryp/ålar han över golvet i en farlig fart och river, sliter och biter i allt. Man ser även att han håller på försöka att resa sig. Det ser verkligen roligt ut, rumpan åker hit och dit och rakt upp i vädret. Sitta och dra i kökslådor är jättekul och något han kan sitta och göra länge, in och ut in och ut. Sedan stånkar han och ger i från sig sitt "argtjut" när han misslyckas.
Han är så söt där han ligger på skötbordet och leker med sina fötter och idag så såg jag att han nu lyckas bita i tårna också, mm gott med smaskig stortå *ler* och det är inte bara sina egna fötter han är intresserad av. Våra fötter är roliga och man ser när han siktat in sig på en fot, snabb kravlar han sig dit och är man inte snabb nog med att dra undan dem så känner man snart vassa tänder som borrar sig in i huden, vår lilla späckhuggare har nu nio tänder på väg upp. Nio tänder, oftast får barn två nere först sedan två uppe men inte Anton han vill slå på stort på en gång. Det kliar och gör ont för honom vilket gör att nätterna fortfarnde är jobbiga. Han skriker, gnyr och gråter om vartannat. Allt från var femte minut till en gång i halvtimmen och har man tur så en gång i timmen, men vi går runt med ständig sömnbrist men det är väl så det är när man är småbarnsföräldrar.
Vi besökte BVC i veckan och pratade om allt från mat till sömn och Anton var på glatt humör, pratade och skrattade om vartannat. Vår kille är stor, både normal räknat och omräknat till prematurmått. Jag studerade kurvan som visades och både huvudomfång och vikt ligger han över på och längd låg han precis på medelsnittsbebisens mått. Och prematurkurvan var han rejält över på. Däremot verkar det som att Anton står stilla när det gäller längden, det var nu samma som sista gången vi var där, men det är ofta så fick vi förklarat för oss att bebisar har perioder då de står stilla och att de sedan sätter fart och växer igen.
Vikt: 9860g
Längd: 70.5 cm
Huvudomfång: 46.9 cm
torsdag 19 februari 2009
Sex månaders kontroll
Anton och jag besökte Elin, Thomas och Elliot. Det var kul att se hur Elliot reagerade på att det fanns en liten kille hemma hos honom som var mindre än han själv. Elin berättade att han inte är så van med bebisar eftrersom han normalt är yngst hos dagmamman och de flesta av deras vänner har jämngamla barn med Elliot. Först var han lite avvaktande där han satt i sin matstol vid bordet och tittade lite på Anton som vi satte i en matstol man hänger på bordet, praktist! Vi har köpt en som är nästan likadan, smidigt att ta med när man ska bort till folk.
Jag la ner Anton på golvet på en handduk och Elliot tog först Antons napp, men efter att han några gånger fått höra att den var Antons började sötnosen att stoppa in nappen i munnen på Anton istället. Det såg så sött ut, Anton som tappade den konstant och Elliot som fick känna sig stor, stoppade in den igen. Sedan klappade han Anton, så sött! Skönt för familjen att se att Elliot månar om den som är yngre med tanke på att det inte är så lång tid kvar tills lillebror kommer.
Vad tiden springer iväg, tycker det är inte alls är länge sedan Elin var gravid med Elliot men inser nu att det faktist är två år sedan, två år, vart har tiden sprungit iväg?
Igår var vi till BVC för sexmånaders kontrollen, Antons kontroll görs vid sjumånaders ålder eftersom han är prematur. Besöket gick bra. Anton växer så det knakar. Han är med i det mesta och har nu börjat sitta själv utan stöd, även om det svajas en del fortfarande. Enligt medelsnittsbebisen så ligger han precis på kurvan, lite över på vikten vad jag förstod och den omräknade prematurkurvan så ligger han över på allt. Läkaren frågade oss åter igen om vi verkligen trodde att beräkningen på Anton verkligen stämde. Dvs att Anton kanske inte alls är ett prematurbarn utan att graviditetsberäkningen varit fel från början, det är tydligen rätt vanligt. Men vi är rätt säkra på att beräkningen som gjordes genom graviditeten stämmer rätt bra. Vi förklarade varför och läkaren förstod och höll då med oss.
Vad är det då som tyder på att Anton är prematur och inte felberäknad?
Anton var inte "färdig" när han kom ut, allt var inte utvecklat som en fullgången bebis har.
Lungorna, gulsoten, suttproblemen och sedan "vecka 35 syndromet" (tröttveckan) den kom veckan efter att han föddes, och han var som en bebis som föds i vecka 34 när han föddes, bara det att han var stor. Vi berättade även att min graviditet följdes upp noga under hela tiden eftersom jag hade en del problem och sedan det som var avgörandet, att Pelle var en riktigt stor bebis när han föddes. När vi berättat detta för honom så förstod han att Antons beräkning hade stämmt rätt bra.
Vi tog även upp igår att våra sovrutiner inte fungerar alls, vi kan inte ha det så här längre. Pelle och jag är som två trötta lik eftersom vi fåpr så lite sömn när Anton skriker, kinkar nätterna igenom och ska nappas allt från varje minut till en gång i timmen.. Vi har fått lite tips och från och med igår har vi nu lite nya rutiner och riktlinjer vi ska testa en tid framöver så får vi se hur det går. Håll tummarna att det går vägen, det vore så bra för oss alla tre.
Vikt: 9550 g
Längd: 70.5 cm (tveksamt om det stämmer han ville inte ligga stilla)
Huvudomfång: 46.3 cm
Jag la ner Anton på golvet på en handduk och Elliot tog först Antons napp, men efter att han några gånger fått höra att den var Antons började sötnosen att stoppa in nappen i munnen på Anton istället. Det såg så sött ut, Anton som tappade den konstant och Elliot som fick känna sig stor, stoppade in den igen. Sedan klappade han Anton, så sött! Skönt för familjen att se att Elliot månar om den som är yngre med tanke på att det inte är så lång tid kvar tills lillebror kommer.
Vad tiden springer iväg, tycker det är inte alls är länge sedan Elin var gravid med Elliot men inser nu att det faktist är två år sedan, två år, vart har tiden sprungit iväg?
Igår var vi till BVC för sexmånaders kontrollen, Antons kontroll görs vid sjumånaders ålder eftersom han är prematur. Besöket gick bra. Anton växer så det knakar. Han är med i det mesta och har nu börjat sitta själv utan stöd, även om det svajas en del fortfarande. Enligt medelsnittsbebisen så ligger han precis på kurvan, lite över på vikten vad jag förstod och den omräknade prematurkurvan så ligger han över på allt. Läkaren frågade oss åter igen om vi verkligen trodde att beräkningen på Anton verkligen stämde. Dvs att Anton kanske inte alls är ett prematurbarn utan att graviditetsberäkningen varit fel från början, det är tydligen rätt vanligt. Men vi är rätt säkra på att beräkningen som gjordes genom graviditeten stämmer rätt bra. Vi förklarade varför och läkaren förstod och höll då med oss.
Vad är det då som tyder på att Anton är prematur och inte felberäknad?
Anton var inte "färdig" när han kom ut, allt var inte utvecklat som en fullgången bebis har.
Lungorna, gulsoten, suttproblemen och sedan "vecka 35 syndromet" (tröttveckan) den kom veckan efter att han föddes, och han var som en bebis som föds i vecka 34 när han föddes, bara det att han var stor. Vi berättade även att min graviditet följdes upp noga under hela tiden eftersom jag hade en del problem och sedan det som var avgörandet, att Pelle var en riktigt stor bebis när han föddes. När vi berättat detta för honom så förstod han att Antons beräkning hade stämmt rätt bra.
Vi tog även upp igår att våra sovrutiner inte fungerar alls, vi kan inte ha det så här längre. Pelle och jag är som två trötta lik eftersom vi fåpr så lite sömn när Anton skriker, kinkar nätterna igenom och ska nappas allt från varje minut till en gång i timmen.. Vi har fått lite tips och från och med igår har vi nu lite nya rutiner och riktlinjer vi ska testa en tid framöver så får vi se hur det går. Håll tummarna att det går vägen, det vore så bra för oss alla tre.
Vikt: 9550 g
Längd: 70.5 cm (tveksamt om det stämmer han ville inte ligga stilla)
Huvudomfång: 46.3 cm
söndag 15 februari 2009
"En fläck på vänster axel på alla dina kläder är föräldraskapets speciella tecken"
"En fläck på vänster axel på alla dina kläder är föräldraskapets speciella tecken" ..
Satt och läste en artikel från Pampers, där ovanstående ord stod, och jag log åt tanken. Det är så vår vardag ser ut nu för tiden, jag räknar mer eller mindre alltid med att jag på ett eller ett annat sätt kommer att bli kladdig av vår goa lilla son. Anton är nu en nyfiken kille på sju månader som tar sig fram för egen maskin i gåstolen vi lånat av hans kusin. Och händerna, ja de är överallt, där de får vara och inte får vara, det gäller verkligen att vara med i svängarna. Men jag förbluffas varje dag med saker han lyckats få tag på och i de flesta fall även hunnit stoppa i munnen. Fast jag som jag själv brukar säga är som en lejonhona som vaktar sina ungar, jag kan tycka att jag har stenkoll och "barnsäkrat" så är det alltid saker som han ändå lyckas med.
Han har börjat lära sig de första stegen till att börja krypa, det vill säga han tar sig frammåt på armarna och puffar med baken och stånkar. Han låg och sov i vår säng här om dagen och jag hade lagt höga kuddar på sidorna ifall han skulle vakna och ligga och sprattla omkring. Där fick han ligga medans jag åt frukost och pratade med min mamma i telefon. Helt plötsligt hör jag hans "jag får inte som jag vill skrik" högt och ljudligt hördes det genom hela lägenheten och med en mors instinkt så sa jag till min mamma att jag skulle gå och kolla till Anton för att se vad som var å färde. När jag kommer in så säger jag snabbt till min mor att vänta och slänger telefonen ifrån mig och rusar fram till sängen. Där läg inte killen sött och snällt på sin plats längre. Hur han lyckats övergår ens förstånd men han låg och bet på sängbordet som stod ca 20 cm från sängen. Han hängde med ena armen över sängbordet och bet sig fast i bordet och benen sprattlade kvar i sängen. Det är ett under att han inte föll ner i glappet. Han hade lyckats riva ner sänglampan, tre böcker, en lypsyl under sin framfart. Jag lyfte upp honom och han var helt blöt i hela ansiktet av allt dreggel som samlats. Jag tog honom i famnen och pratade med honom och han den lilla stollen bara log och skrattade tillbaka. Hehe den lilla krabaten kommer göra sin mamma alldeles gråhårig innan hon fyller trettio år, vilket jag gör nästa månad.
Satt och läste en artikel från Pampers, där ovanstående ord stod, och jag log åt tanken. Det är så vår vardag ser ut nu för tiden, jag räknar mer eller mindre alltid med att jag på ett eller ett annat sätt kommer att bli kladdig av vår goa lilla son. Anton är nu en nyfiken kille på sju månader som tar sig fram för egen maskin i gåstolen vi lånat av hans kusin. Och händerna, ja de är överallt, där de får vara och inte får vara, det gäller verkligen att vara med i svängarna. Men jag förbluffas varje dag med saker han lyckats få tag på och i de flesta fall även hunnit stoppa i munnen. Fast jag som jag själv brukar säga är som en lejonhona som vaktar sina ungar, jag kan tycka att jag har stenkoll och "barnsäkrat" så är det alltid saker som han ändå lyckas med.
Han har börjat lära sig de första stegen till att börja krypa, det vill säga han tar sig frammåt på armarna och puffar med baken och stånkar. Han låg och sov i vår säng här om dagen och jag hade lagt höga kuddar på sidorna ifall han skulle vakna och ligga och sprattla omkring. Där fick han ligga medans jag åt frukost och pratade med min mamma i telefon. Helt plötsligt hör jag hans "jag får inte som jag vill skrik" högt och ljudligt hördes det genom hela lägenheten och med en mors instinkt så sa jag till min mamma att jag skulle gå och kolla till Anton för att se vad som var å färde. När jag kommer in så säger jag snabbt till min mor att vänta och slänger telefonen ifrån mig och rusar fram till sängen. Där läg inte killen sött och snällt på sin plats längre. Hur han lyckats övergår ens förstånd men han låg och bet på sängbordet som stod ca 20 cm från sängen. Han hängde med ena armen över sängbordet och bet sig fast i bordet och benen sprattlade kvar i sängen. Det är ett under att han inte föll ner i glappet. Han hade lyckats riva ner sänglampan, tre böcker, en lypsyl under sin framfart. Jag lyfte upp honom och han var helt blöt i hela ansiktet av allt dreggel som samlats. Jag tog honom i famnen och pratade med honom och han den lilla stollen bara log och skrattade tillbaka. Hehe den lilla krabaten kommer göra sin mamma alldeles gråhårig innan hon fyller trettio år, vilket jag gör nästa månad.
torsdag 22 januari 2009
Ont, ont, ont...
Anton har ont, men eftersom han inte kan prata ännu är det lite svårt att veta exakt vad som är fel. Han har haft feber i tre dagar nu men varit gnällig och slö på dagarna längre än så. Eftersom febern inte velat ge med sig så ringde jag idag till Sachsska Barnmottagningen i Farsta. Vi fick en tid tre timmar senare, perfekt, eller nja perfekt är nog fel ordval. Det kändes inte kul väcka den lilla gossen som äntligen lyckats somna på sängen, släpa ut honom i snöregnblasket som vräkte ner, sätta honom i en kall bil och köra i väg till Farsta för att sedan släpa ut honom i rusket igen. Han gallskrek och protesterade högan sky när jag försökte så försiktigt som möjligt att väcka honom, byta blöja och på med ytterkläder och det som Anton avskyr som mest, på med mössan.
Väl på mottagningen fick vi träffa en riktigt bra barnläkare och han kunde ganska snabbt konstatera att Anton har öroninflammation stackarn. Inte konstigt att han varit riktigt jobbig om nätterna och vaknat och gråtit, gnytt och skrikit och att han inte velat äta ordentligt eftersom det gjort ont när han sväljer. Han har nu fått en antibiotikakur på sju dagar och förhoppningsvis som läkaren sa så kommer han aldrig mer att behöva drabbas av öroniflammation. I skrivande stund ligger far och son och sover sött tillsammans på sängen.
Anton blir bara mer och mer lik Pelle, han är verkligen sin pappa upp i dagen. Vart vi än kommer så kommenterar alltid folk att de är lika och det är de sannerligen, de är så fina mina pojkar.
Väl på mottagningen fick vi träffa en riktigt bra barnläkare och han kunde ganska snabbt konstatera att Anton har öroninflammation stackarn. Inte konstigt att han varit riktigt jobbig om nätterna och vaknat och gråtit, gnytt och skrikit och att han inte velat äta ordentligt eftersom det gjort ont när han sväljer. Han har nu fått en antibiotikakur på sju dagar och förhoppningsvis som läkaren sa så kommer han aldrig mer att behöva drabbas av öroniflammation. I skrivande stund ligger far och son och sover sött tillsammans på sängen.
Anton blir bara mer och mer lik Pelle, han är verkligen sin pappa upp i dagen. Vart vi än kommer så kommenterar alltid folk att de är lika och det är de sannerligen, de är så fina mina pojkar.
onsdag 21 januari 2009
6 månader
Anton är nu sex månader, tiden bara springer iväg i en farlig fart.
Det nya året har inte börjat så jättelyckat, hela familjen blev sjuka redan på nyårsdagen.
Pelle och Anton repade sig snabbt men jag är fortfarande inte helt frisk *suckar högt* och igår blev Anton åter igen dålig. 38.5 C i feber, jättehängig, vill bara sova och äter som en liten sparvunge. Vi hoppas bara att han hinner bli frisk till helgen då vi ska åka på Barnvälsignelse och 35- års fest, då ska vi alla vara pigga och glada :)
Igår var vi till BVC och Antons mått var då:
Vikt: 8760 g
Längd: 70 cm
Huvudomfång: 45 cm
Vi ser hur Antons vikt hoppar upp och ner, men Maja på BVC förklarade att det är väldigt vanligt för barn 6-9 månader diffar mycket. De rör sig mer och gör av med mera nu än när de mest låg stilla i babygymmet. Så att Anton inte fortsätter att göra samma viktuppgång som han tidigare gjort är inte konstigt alls. Antons tänder börjar nu synas, de onda tingen..
Men inget går upp mot hans underbara leende och skratt som bubblar upp inom honom och sprider sig över hela rummet. Underbara bebis, underbara du!
Det nya året har inte börjat så jättelyckat, hela familjen blev sjuka redan på nyårsdagen.
Pelle och Anton repade sig snabbt men jag är fortfarande inte helt frisk *suckar högt* och igår blev Anton åter igen dålig. 38.5 C i feber, jättehängig, vill bara sova och äter som en liten sparvunge. Vi hoppas bara att han hinner bli frisk till helgen då vi ska åka på Barnvälsignelse och 35- års fest, då ska vi alla vara pigga och glada :)
Igår var vi till BVC och Antons mått var då:
Vikt: 8760 g
Längd: 70 cm
Huvudomfång: 45 cm
Vi ser hur Antons vikt hoppar upp och ner, men Maja på BVC förklarade att det är väldigt vanligt för barn 6-9 månader diffar mycket. De rör sig mer och gör av med mera nu än när de mest låg stilla i babygymmet. Så att Anton inte fortsätter att göra samma viktuppgång som han tidigare gjort är inte konstigt alls. Antons tänder börjar nu synas, de onda tingen..
Men inget går upp mot hans underbara leende och skratt som bubblar upp inom honom och sprider sig över hela rummet. Underbara bebis, underbara du!
måndag 12 januari 2009
Antons första jul
Antons första jul!
Julaftonsmorgon började med att moster Kia matade honom och han passade på att p rata med mat i munnen och kladda ner moster och sig själv och soffan rejält. Lika glad var Anton iallafall.
Eftersom det skulle komma hem släkt och vänner så började förberedelserna rätt tidigt. Mycket mat skulle fixas, traditionell julmat. Fika med glögg och pepparkakor och lussekatter vid klockan 14 följt av "Kalles Jul" och sedan julmiddag. Antons julmiddag bestod av NAN och katrinplommonpurré, kanske inte lika kul som vår mat men tids nog kommer även han att äta vanlig mat, fast han såg inte ut att lida, han älskar katrinplommonpurrén. Sedan kom tomten på besök, det var en lång farbror med vitt skägg och glasögon. Anton tyckte det var jättekul och fingrade glatt på tomtens ansikte och skrattade och pratade omvartannat, särskilt när tomten gav mig en puss på munnen..
Lekmattan som Anton fick av mig och Pelle visade sig vara en riktigt bra investering åt vår lilla nyfikna gosse. Han roar sig verkligen på matten, övar på vändningar, ligger och pratar med figurerna, biter, sliter ja testar verkligen allt som är på den.
Julaftonsmorgon började med att moster Kia matade honom och han passade på att p rata med mat i munnen och kladda ner moster och sig själv och soffan rejält. Lika glad var Anton iallafall.
Eftersom det skulle komma hem släkt och vänner så började förberedelserna rätt tidigt. Mycket mat skulle fixas, traditionell julmat. Fika med glögg och pepparkakor och lussekatter vid klockan 14 följt av "Kalles Jul" och sedan julmiddag. Antons julmiddag bestod av NAN och katrinplommonpurré, kanske inte lika kul som vår mat men tids nog kommer även han att äta vanlig mat, fast han såg inte ut att lida, han älskar katrinplommonpurrén. Sedan kom tomten på besök, det var en lång farbror med vitt skägg och glasögon. Anton tyckte det var jättekul och fingrade glatt på tomtens ansikte och skrattade och pratade omvartannat, särskilt när tomten gav mig en puss på munnen..
Lekmattan som Anton fick av mig och Pelle visade sig vara en riktigt bra investering åt vår lilla nyfikna gosse. Han roar sig verkligen på matten, övar på vändningar, ligger och pratar med figurerna, biter, sliter ja testar verkligen allt som är på den.
Eftrersom vi haft en del funderingar kring att Anton ätit dåligt den sista tiden och att vi bägge kan se med blotta ögat att Antons kroppsform har förändrats så la jag honom på vår personvåg, med en handduk under givetivs, den visade 8,7 kg. Dvs en vikt uppgång med 220 g på tio dagar, inte mycket för att vara vår kille. Men jag är glad, jag trodde att han hade gått ner i vikt så det var glädjande att se att det var tvärtom. Han får nu mindre mjölk och mer purré och gröt, bättre det än att han inte äter alls, och mat gillar vår kille.
Dagens bilder:
1. Antons första paketöppning, sittande i mammas famn
2. En alert bebis som Anton är, blir givetvis trött av allt stoj och stök och somnade rosenröd om kinderna, men som vår bebis alltid gör så sover han i korta intervaller, 45 minuter senare var han lika pigg igen och höll lånda i timmar framöver.
3. Antons första besök med tomten, han var glad och skrattade förtjust
onsdag 7 januari 2009
Onda bissingar..
Jösses vad tiden har sprungit iväg, jag har inte hunnit skriva på länge. Mycket har hänt på kort tid, både roliga och tråkiga saker. Vi börjar med det roliga, det som jag väntat på länge nu. Redan när Anton var tre månader så såg man att han började göra vändningsförsök och han var jätteduktig, men sedan dess har han kämpat och kämpat och skrikit av frustration när han inte lyckats rulla runt, den knubbiga söta lilla armen låg ivägen för honom. Så tillslut den 23 december så lyckades han vända sig från rygg till mage och detta fortsatte han med gång på gång.
Nu gör han det i tid och otid, man får verkligen vakta honom på skötbordet för där är han verkligen snabb att försöka vända sig, tur nog är det lite för trångt på sidorna för honom. Från mage till rygg lyckades han tilslut av ren ilska hemma hos Sara, Marcus och Amanda på nyårsafton. Jag missade det hela *muttrar*, den enda som såg det var Sara, men några dagar senare, 4 januari så låg han på sin nya lekmatta Pelle och jag gav honom i julklapp, då vände han sig från mage till rygg två och en halv gång på raken, vår duktiga lilla kille.
Anton är stark, riktigt stark och hans händer är stora som dasslock *ler*. Nu sträcker han sig åt alla håll och försöker gripa tag i allt han ser och det är inte allt för lätt att försöka bända upp han små händer när de fått tag i något han inte borde. Jag har börjat att försöka med en byteshandel med honom, dvs erbjuda honom något annat att hålla i och det brukar lyckas :D
Så till lite tråkigare nyheter..
Vår lilla solstråle som sovit så bra om nätterna har blivit som helt förbytt. De senaste två veckorna har vår lilla familj fått sova väldigt lite. Anton vaknar om nätterna och skriker och gnyr om vartannat. Vi stoppar in nappen igen som ramlat ur munnen för hundrafemtioelfte gången. på nyårsdagen så vaknade vi alla tre upp och inser att vi blivit förkylda. Vi trodde första veckan att Antons oroliga sömn och ätproblem, han vill knappt äta och förlorade ca 200 g i vikt. Dagen innan julafton blev vi oturligt nog påkörda bakifrån på en parkering. Smällen var väldigt lös men när det gäller småbarn bör man vara extra försiktiga. Anton verkade först inte påverkad alls men det var från och med denna dag som hans sömnsvårigheter och ätstörningar började. Efter ett samtal med Vårdguiden så var rådet av dem-åk till akuten det första ni gör i morgonbitti, eftersom detta var sent på kvällen.
Vi åkte in till Sachsska Barnsjukhus och de skrev en remiss till Astrid Lindgrens Barnsjukhus till experterna där. Efter att vi där fick träffa en jättetrevlig barnläkare så konstaterades det att den lilla smällen av bilen inte påverkat honom, babyskydd är bra grejer som hon sa, i dem sitter barn väldigt säkra i bilen. Hon trodde däremot att Anton haft något magvirus som nu var på väg att försvinna, eftersom vår lilla kille var som förbytt igen. Han var lika glad som vanligt och pratade och skrattade massor. Den första barnläkaren ¨som vi träffade på Sachsska sa att det var det gladaste bebisen han någonsin träffat. Inte konstigt att han sa så, Anton satt och skrattade åt nästan allt han gjorde. Magvirus eller inte, vi trodde det var över eftersom vår gosse började sova bra om nätterna igen och han sov i sin spjälsäng igen.
Men men lugn och ro varar inte för evigt när man han barn..
För några dagar sedan började Anton igen med samma beteende som förut, fast värre och jag sa till Pelle, att jag trodde precis som för två veckor sedan att det handlar om att Anton börjar få tänder. Vissa barn känner det knappt och besväras inte alls medans vissa får det jättejobbigt.
Idag på morgonen konstaterade jag att jag nog hade rätt från början. Den vänstra framtanden är på väg fram, man ser den vita bissingen är på väg upp och det är svullet runt tandköttet, inte konstigt att han är grinig, det gör uppenbarligen ont. Tur nog har vi alvedon hemma :) sedan ska jag dra ner på mjölken åt honom eftersom det gör ont för honom att sutta på nappflaskan, han ska få mer gröt och purré, för det äter han med god aptit.
Nu hör jag att han vaknat på sängen, han grinar illa, bäst att gå och krama om min lilla prins för då känns det förhoppningsvis lite bättre.
Sista vägningen, jag smet in på BVC och vägde honom, dagen innan julafton då vägde han 8480 g så en liten viktuppgång men det var åt rätt håll i alla fall. Vår kille växer!
Nu gör han det i tid och otid, man får verkligen vakta honom på skötbordet för där är han verkligen snabb att försöka vända sig, tur nog är det lite för trångt på sidorna för honom. Från mage till rygg lyckades han tilslut av ren ilska hemma hos Sara, Marcus och Amanda på nyårsafton. Jag missade det hela *muttrar*, den enda som såg det var Sara, men några dagar senare, 4 januari så låg han på sin nya lekmatta Pelle och jag gav honom i julklapp, då vände han sig från mage till rygg två och en halv gång på raken, vår duktiga lilla kille.
Anton är stark, riktigt stark och hans händer är stora som dasslock *ler*. Nu sträcker han sig åt alla håll och försöker gripa tag i allt han ser och det är inte allt för lätt att försöka bända upp han små händer när de fått tag i något han inte borde. Jag har börjat att försöka med en byteshandel med honom, dvs erbjuda honom något annat att hålla i och det brukar lyckas :D
Så till lite tråkigare nyheter..
Vår lilla solstråle som sovit så bra om nätterna har blivit som helt förbytt. De senaste två veckorna har vår lilla familj fått sova väldigt lite. Anton vaknar om nätterna och skriker och gnyr om vartannat. Vi stoppar in nappen igen som ramlat ur munnen för hundrafemtioelfte gången. på nyårsdagen så vaknade vi alla tre upp och inser att vi blivit förkylda. Vi trodde första veckan att Antons oroliga sömn och ätproblem, han vill knappt äta och förlorade ca 200 g i vikt. Dagen innan julafton blev vi oturligt nog påkörda bakifrån på en parkering. Smällen var väldigt lös men när det gäller småbarn bör man vara extra försiktiga. Anton verkade först inte påverkad alls men det var från och med denna dag som hans sömnsvårigheter och ätstörningar började. Efter ett samtal med Vårdguiden så var rådet av dem-åk till akuten det första ni gör i morgonbitti, eftersom detta var sent på kvällen.
Vi åkte in till Sachsska Barnsjukhus och de skrev en remiss till Astrid Lindgrens Barnsjukhus till experterna där. Efter att vi där fick träffa en jättetrevlig barnläkare så konstaterades det att den lilla smällen av bilen inte påverkat honom, babyskydd är bra grejer som hon sa, i dem sitter barn väldigt säkra i bilen. Hon trodde däremot att Anton haft något magvirus som nu var på väg att försvinna, eftersom vår lilla kille var som förbytt igen. Han var lika glad som vanligt och pratade och skrattade massor. Den första barnläkaren ¨som vi träffade på Sachsska sa att det var det gladaste bebisen han någonsin träffat. Inte konstigt att han sa så, Anton satt och skrattade åt nästan allt han gjorde. Magvirus eller inte, vi trodde det var över eftersom vår gosse började sova bra om nätterna igen och han sov i sin spjälsäng igen.
Men men lugn och ro varar inte för evigt när man han barn..
För några dagar sedan började Anton igen med samma beteende som förut, fast värre och jag sa till Pelle, att jag trodde precis som för två veckor sedan att det handlar om att Anton börjar få tänder. Vissa barn känner det knappt och besväras inte alls medans vissa får det jättejobbigt.
Idag på morgonen konstaterade jag att jag nog hade rätt från början. Den vänstra framtanden är på väg fram, man ser den vita bissingen är på väg upp och det är svullet runt tandköttet, inte konstigt att han är grinig, det gör uppenbarligen ont. Tur nog har vi alvedon hemma :) sedan ska jag dra ner på mjölken åt honom eftersom det gör ont för honom att sutta på nappflaskan, han ska få mer gröt och purré, för det äter han med god aptit.
Nu hör jag att han vaknat på sängen, han grinar illa, bäst att gå och krama om min lilla prins för då känns det förhoppningsvis lite bättre.
Sista vägningen, jag smet in på BVC och vägde honom, dagen innan julafton då vägde han 8480 g så en liten viktuppgång men det var åt rätt håll i alla fall. Vår kille växer!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)