Härmapan...

"biiiil", "ykla", "pippi" "titta"....
Är de vanligaste orden just nu. Så fort vi säger ett ord han verkar gilla så har han börjat säga efter oss eller så kommer "muuu". Muuu verkar vara rätt mycket saker just nu och ja Anton älskar kossor.

Andra favoriter är Mora Träsk, "Ylle" och "Små grodorna" och "Bussen" så ställer han sig och vickar på kroppen och härmar alla rörelser som Mora Träsk gör. Han behöver inte ens se dem det räcker med att han hör dem så vickar han på kroppen och gör rörelserna. Han är så söt att det är svårt att inte börja skratta när man ser honom.

Igår var första gången på dagis som Anton inte grät när jag gick. Med Pelle brukar det fungera riktigt bra, han tittar på Pelle och vinkar till honom och säger "hejdå". Med mig brukar han istället börja tokgråta och stora tårar rinner nerför kinderna på honom. Ett spel för gallerierna och bara för att demonstrera, det ver jag mycket väl. Han brukar tystna väldigt snabbt. Men igår så tittade han bara lite surt och ansiktet såg ut som ett litet russin och gav ifrån sig ett icke samtyckligt läte men grät inte utan såg bara efter mig en liten stund. När jag kom fram till grinden såg jag att han lekte med ett annat barn och skrattade. Det känns som ett framsteg, att det nu går bättre även för mig med lämningen på dagis.

Jag har jobbat kväll några dagar nu och Pelle har berättat att Anton gått och ropat efter "mamma" och i förrgår så ringde det på dörren och Anton utbrast i glädje "mamma" och Pelle gick och öppnade men det var ingen där, bara några busungar som tjuvringde på dörren, besviklesen var stor för Anton. Dessutom så åt han dåligt och var väldigt ledsen vid läggdags, mamma fanns inte där...

Det är jättesvårt att förklara för ett litet barn varför mamma eller pappa inte finns där, jag var jättemammig när jag var liten eftersom jag var för liten för att förstå att mamma låg på sjukhus för hon opererade knät. Det hela slutade med att jag inte kunde somna på kvällen förrän om inte mamma berättade var hon var någonstans och jag blev jättemammig. Jag tror däremot att det är viktigt att även om barnet inte förstå fortsätta med att förklara att "mamma är på jobbet hon kommer hem senare ikväll", eller "pappa ska inte gå iväg han ska bara öppna garagedörren" eller vad det nu kan vara, för då känner barnet sig tryggare och känner sig inte övergivet.
Jag är noga med att berätta för Anton vad som händer, jag tror att det är bra för honom och att det gör honom tryggare och mer tillfreds med situationen.

Antons lillebror växer och sparkar i min mage mer och mer, särskilt på kvällarna när jag ska sova, då är det hambo som dansas i magen känns det som. Magen växer och jag känner mig redan stor, trots att det bara är femtemånaden. Kommer bli intressant att se hur jag kommer se ut i sommar, rulla framåt Kickan det går fortare än att gå ;).

Stukad fot!

Igår var det ingen bra dag! Jag skulle på kurs på jobbet och kommer in i korridoren och har bara fem meter kvar till dörren till datasalen och vips är olyckan där.
Golvet i korriodren är väldigt halt och jag känner hur jag glider och fösöker parera med fötterna för att inte falla, men jag hade inte en chans eftersom jag kom med lite fart. Jag ramlar framlänges och slår först i knät, därefter magen och foten vrids och en oerhörd smärta uppstår.

Jag haltar in i datasalen och fösöker lida igenom dagen, satt med foten i högläge men sedan var det dags för lunch. Fy fabian vad ont det gjorde när jag haltade efter de andra mot lunchserveringen. Tur nog hade jag läkartid hos min husläkare för att han skulle kolla på min onda arm sedan bilolyckan. Men jag kunde inte gå dit efter den lilla promendaden på lunchen så hade foten svullnat ännumer och smärtan tilltog mer och mer, så Pelle kom och skjutsade mig till vårdcentralen. Väl där tittade min doktor och såg fundersam ut:
-i papperna står det att det gäller armen, men jag tycker snarare att det ser ut som det är foten som är problemet...

Jaa, ska man skratta eller gråta? Han lindade min fot och konstaterade snabbt att det skulle behövas att röntags trots att jag är gravid. De vill inte röntga gravida för att det kan ge
farlig strålning till barnet, men jag fick blyförkläde så då skulle det inte vara någon fara, eller risken är inte så stor att barnet far illa av det. Tur i oturen så hade jag inte brutit foten men stukat den rejält. Taxi hem och sedan foten i högläge och där är jag idag, sitter hemma med foten i högläge för att svullnaden ska gå ner, men fyy vad ont det gör i foten. Jag hoppas att det läker ut snabbt, för det här var inte roligt att bli så här fast i sin egen lägenhet och inte kunna röra sig.

Och lilla Anton som jag skulle hämta på dagis, jag ringde till min kompis Carro som var jättesnäll och hämtade Anton på dagis, kom sedan och plockade upp mig på vårdcentralen och körde mig till Dalens sjukhus för att jag skulle röntgas där. Sedan tog hon med sig Anton till Franks dagis, där de skulle ha Öppethus för anhöriga till barnen som går där. Frank blev glad över att se sin kompis Anton och Anton blev väl omhändertagen där, sedan fick han följa med Carro, Anders och Frank hem och äta middag och busa runt innan Pelle kom och hämtade honom.

Inget blir någonsin som man har tänkt sig, men det är skönt när det löser sig på ett bra sätt och i Antons fall så hade han säkert bra mycket roligare med CAF med dagisbesök och bus än att jag skulle hämtat honom på dagis, tagit med honom hem och inte mycket spännande alls hade hänt.

Tack Carro, Anders och Frank för hjälpen igår, det var verkligen snällt av er, vi är mycket tacksamma!

Faller en faller alla...

Ja det är verkligen så.

Magsjukan som härjar är verkligen smittsam som pesten. I torsdags satt någon annas barns napp i munnen på Anton när jag kom till dagis, inget gott tecken! Fel napp eller inte men Anton blev magjuk. Innan jag han hem hade han kräkts ner bilen och barnstolen och sig själv två gånger. Stackarn såg så rädd och ledsen ut där han satt och petade i spyorna med sina små händer. Hög efter hög lyfte han upp från sitt knä och grät förskräckt.

Jag var hemma med honom på fredagen och han var rätt pigg tyckte jag men det märktes att han var tagen av sjukdomen. På natten började jag känna mig dålig, och började misstänka maten jag ätit, men Anton hade smittat mig med magsjuka. Fy vad jobbigt det var och dessutom vara gravid med en bebis som trcyker mot den redan upprörda magen var verkligen frustrerande och jobbigt.

Natten mellan söndagen och måndagen var det Pelles tur att kräkas och natten blev en pärs.
Som sagt faller en faller alla...

Min, min, min trehjuling!

Anton har fått en egen trehjuling.
Den första Pelle överraskade oss med att köpa var för stor, för treåringar typ. Anton blev förtvivlad när han inte fick sitta på den, eftersom vi inte vågade låta honom sitta på den. Anton nådde inte ner till backen och böjer sig då naturligtvis framåt för att möjligtvis nå lite bättre. Resultatet blir att hela trehjulingen med den uppspplta lilla pojken på välter och där ligger Anton med trehjulingen över sig. Det ser såg så läskigt ut varje gång det hände så vi beslöt att ställa bort den till han blir lite äldre, detta uppskattades inte av Anton.

Så vi bestämde oss för att se oss om på Blocket efter en annan trehjuling som är mer anpassad för de minsta barnen. Våra grannar har en trehjuling där det är en stång som föräldrarna kan hålla i för att ge barnet bättre balans, denna älskar Anton och provar den varje gång vi kommer in i barnvagnsförrådet och blir jättearg när det är dags att gå därifrån.

I helgen som var lät vi Anton och granngossen Frank leka tillsammans på gården och vi tog fram Franks trehjuling och det blev mycket gråt från bägge pojkarna, båda ville cykla och ingen ville låta den andra göra det, så då bestämde jag och Pelle att Anton skulle få en egen trehjuling.
Just en sådan trehjuling hittade vi på Blocket och Pelle åkte och köpte denna gudomliga lilla cykel. Vi bestämde oss för att låta Anton provköra den trots att det var sent på kvällen och vår lilla gosse borde ha sovit på söta örat för länge sedan. Anton blev överlycklig och lyckan i hans ögon är något som vi kan leva länge på. En trött prins somnade sedan som en stock.

Anton har lärt sig cykla, när jag var med honom till "Peterspark" i förra veckan tog han sina första egna tramp på en trehjuling där, jag är så stolt, min lilla son cyklade själv!

Flicka eller pojke?

Idag har det varit en händelserik dag, först ett besök hos min barnmorska sedan var det dags för ultraljud och sist vattengympa. På ultraljudet följde min kompis Carro med, eftersom Pelle är bortrest, han roar sig i Paris med omnjed, så idag gick han miste om att se vår lilla bebbe för första gången.

Den lilla busungen var inte samarbetsvillig alls, ville inte sträcka på sig, ville inte vända på sig och visade tydligt vem som bestämde. Jag fick gå upp och röra mig i hopp om att bebben skulle vända på sig och inte ligga med ryggen uppåt men icke sa nicke. Men mätningar lyckades ändå att göras och beräkningen som jag hade gjort från början stämde på dagen, 2 september om jag får gå tiden ut och den lille inte vill komma för tidigt, storebror hade brottom ut i världen men jag hoppas att denna bebis väljer att vara kvar så länge som möjligt.

Imin mage ligger en liten Elton och busar runt, ja, Anton ska få en lillebror, tillslut la bebben sig på ett sätt att det klart och tydligt syntes vad det var för liten krabat, nu finns det till och med på bild att denna lille parvel är en pojk.

För några dagar sedan kände jag det som jag trodde var början till att känna sparkar, men imorse var det klockrent, två rejäla kickar kände jag imagen. Jodå Elton har presenterat sig, Elton är påväg...