Härmapan...

"biiiil", "ykla", "pippi" "titta"....
Är de vanligaste orden just nu. Så fort vi säger ett ord han verkar gilla så har han börjat säga efter oss eller så kommer "muuu". Muuu verkar vara rätt mycket saker just nu och ja Anton älskar kossor.

Andra favoriter är Mora Träsk, "Ylle" och "Små grodorna" och "Bussen" så ställer han sig och vickar på kroppen och härmar alla rörelser som Mora Träsk gör. Han behöver inte ens se dem det räcker med att han hör dem så vickar han på kroppen och gör rörelserna. Han är så söt att det är svårt att inte börja skratta när man ser honom.

Igår var första gången på dagis som Anton inte grät när jag gick. Med Pelle brukar det fungera riktigt bra, han tittar på Pelle och vinkar till honom och säger "hejdå". Med mig brukar han istället börja tokgråta och stora tårar rinner nerför kinderna på honom. Ett spel för gallerierna och bara för att demonstrera, det ver jag mycket väl. Han brukar tystna väldigt snabbt. Men igår så tittade han bara lite surt och ansiktet såg ut som ett litet russin och gav ifrån sig ett icke samtyckligt läte men grät inte utan såg bara efter mig en liten stund. När jag kom fram till grinden såg jag att han lekte med ett annat barn och skrattade. Det känns som ett framsteg, att det nu går bättre även för mig med lämningen på dagis.

Jag har jobbat kväll några dagar nu och Pelle har berättat att Anton gått och ropat efter "mamma" och i förrgår så ringde det på dörren och Anton utbrast i glädje "mamma" och Pelle gick och öppnade men det var ingen där, bara några busungar som tjuvringde på dörren, besviklesen var stor för Anton. Dessutom så åt han dåligt och var väldigt ledsen vid läggdags, mamma fanns inte där...

Det är jättesvårt att förklara för ett litet barn varför mamma eller pappa inte finns där, jag var jättemammig när jag var liten eftersom jag var för liten för att förstå att mamma låg på sjukhus för hon opererade knät. Det hela slutade med att jag inte kunde somna på kvällen förrän om inte mamma berättade var hon var någonstans och jag blev jättemammig. Jag tror däremot att det är viktigt att även om barnet inte förstå fortsätta med att förklara att "mamma är på jobbet hon kommer hem senare ikväll", eller "pappa ska inte gå iväg han ska bara öppna garagedörren" eller vad det nu kan vara, för då känner barnet sig tryggare och känner sig inte övergivet.
Jag är noga med att berätta för Anton vad som händer, jag tror att det är bra för honom och att det gör honom tryggare och mer tillfreds med situationen.

Antons lillebror växer och sparkar i min mage mer och mer, särskilt på kvällarna när jag ska sova, då är det hambo som dansas i magen känns det som. Magen växer och jag känner mig redan stor, trots att det bara är femtemånaden. Kommer bli intressant att se hur jag kommer se ut i sommar, rulla framåt Kickan det går fortare än att gå ;).