Vecka 33 (32+ 1 dag)

Mitt lilla gny, bilden är tagen 18/6 och det är roligt att man tydligt kan se konturerna av ansiktet och kroppen på den lille. Han börjar bli stor nu och han tycker det är trångt där inne. Vissa dagar känns det som att han möblerar om alla mina organ där inne. Jag börjar tydligt märka hur han reagerar på olika saker. Idag hade de brandövning på avdelningen och min lilla bebis som sov så sött i magen blev helt tokig och började sparka helvilt där inne. Ljudet var riktigt öronbedövande och de testade larmet flera gånger, men det är bra att de testar ifall det skulle hända något.

Han har verkligen skapat sina egna rutiner vid det här laget. Jag brukar vakna vid ca kl 05.30 av att jag är kissnödig och han börjar sparka redan innan jag kommer ur sängen. Jag gör mitt besök på Damernas och vankar mot sängen så jag känner hur magen kurrar och hur han sparkar och sparkar frenetiskt. En Husmanmacka och ett glas mjök senare lunkar jag mot sängen och lägger mig, efter en stund slutar bebben att sparka och vi bägge kan somna om. Äter jag ingen macka utan lommar direkt till sängen så sparkar han så mycket att jag inte kan somna alls utan ligger vaken i timmar. Tydlig protest som sagt!

Men rätt kul är det att se att vissa rutiner nackas på när det händer något. Pelle har sovit alla nätter utom en med mig på sjukhuset och Pelle är en morgontrött människa. Men flera mornar här på avdelningen har både Pelle och bebben sovit länge, medans jag vaknat som vanligt tidigt och är jättehungrig. Trots att jag då ätit något har bebben varit lugn och sovit. Kanske han har känt av att allt varit som det brukat. De känner nog av mycket mer än vad vi förstår de små liven.

Idag är det tisdag och det är nu bestämt att jag ska få åka hem, det ska bli skönt! Nu behöver Anton och jag lite lugn och ro efter allt som har hänt och jag har blivit tillsagd att det är mer eller mindre sängläge som kommer att gälla hemma också. Sedan kommer de nu fram till förlossningen att följa upp mig så jag kommer få gå på täta kontroller för att se att det går åt rätt håll och att både jag och Anton mår bra.

Vecka 33

Vad händer med mit liv vad händer med min kropp?
Inget blir som man har tänkt sig. Midsommar hade vi tänkt att fira ute på landet med släkt och lite vänner, men så blev det inte. För min del firade jag midsommar i en sjukhussäng, smaskandes på sommartårta. I måndags 16 juni när jag var i vecka 33 ( 32+ 0)bestämde sig vår lilla bebis att han ville komma ut. Eftersom jag inte ska föda förrän 11 augusti är det lite väl tidigt för det. Det började med att jag fick ont i magen och låg och vred mig på sängen på landet. Pelle ringde till förslossningen och de föreslog en varm dusch och att jag skulle ta 2 alvedon och avvakta i 30 min, blev det inte bättre skulle vi återkomma. Det blev inte bättre istället låg jag och vred mig i plågor och barnmorskan Pelle pratade sa att de ville kolla på mig så vi åkte in till Danderyd. Tur var väl det får man säga nu i efterhand. Jag var inte särsklit inställd på att åka in jag sa bara högt till Pelle "det går över snart, bara jag får vila lite" (förnekelse fasen, på att något kan vara fel).

När vi väl kom in till förlossningen undersöktes jag och det visade sig att förlossningen hade kommit igång. Första budet var att livmodertappen var helt borta och att jag var öppen 1 cm redan. Sammandragningarna och värkarna kom tätt. De gav mig en spruta för att stoppa upp förlossningen och samtidigt gav de mig en kortisonspruta, ifall barnet skulle födas skulle den påskynda att få barnets lugnor att utvecklas snabbare. Värkarna och sammandragningarna duggade fortfarande tätt och ytterligare en spruta ges till mig. Pelle och jag börjar nu inse att detta inte kommer bli något snabbt besök utan att jag kommer att få ligga kvar. Jag fick ligga i ett "eftervårdsrum" eftersom hela BB, BB hotellet och avdelning 12 var helt fulla med folk. Detta var en pers, jag sov inget på hela natten och kände mig helt förstörd. Övervakningen av mig fortsatte och tillslut fick vi byta rum och jag fick ett eget förlossningsrum för mig själv. Dagen efter fick jag ytterligare en kortisonspruta för barnets lungor skull och nu började de även ge mig Bricanyl sprutor som skulle hämna sammandragningarna.Vi fick också nu flytta över till avdelning 12 där jag fick ett eget rum, kändes som rena lyxen. På avdelning 12 liggar bara kvinnor som har komplikationer med sina graviditeter. Pratade med tjejen i rummet bredvid, hon har legat här i 8 veckor redan, 8 veckor...

Mitt första intryck av avdelning 12 var att det kändes lite som att fängelse, jag blev beordrad "sängläge", vilket innebär att man bara får ligga i sin säng och högst gå de fem stegen till sin egen toalett. Jag sa högt gång på gång till Pelle "jag vill inte stanna här, jag vill hem"...
Men förståndet säger något annat, klart jag inte kan få komma hem. Tänk om något skulle hända när man väl är hemma då skulle man aldrig förlåta sig själv för sin egen dumhet. Jag har nu legat i sängläge sedan i måndags (det är söndagkväll idag) och jag har börjat få in rutiner på hur livet ser ut just nu. Man vänjer sig med allt. Mycket som fick mig att ändra inställning till min vistelese här är Pelle. Han sa en dag till mig " vi ser det som vårat hotellrum och inte som ett sjukhusrum, så kommer det kännas bättre". Och det har det gjort, sedan har min söta sambo tagit hit en massa privata saker som gör att vistelsen här inte känns så betungande.
Han gick och köpte en platt tv (som vi senare ska ha på landet), tog hit dvd spelare, en bärbar dator med mobilt bredband (kanon), filmer, böcker, snacks, kläder och annat. Sedan har Pelle sovit kvar här hos mig så jag har inte varit så ensam mer en små stunder då och då.

Jag har det rätt bra här på avdelningen. Så fort jag vill ha något eller behöver något så trycker jag på en knapp så kommer en undersköterska eller en barnmorska in och hjälper mig. Jag får lyssna på bebbens hjärta ofta, de tar även en CTG- kurva två ggr om dagen på mig för att se hur bebisen mår. Nu tycker jag inte det känns som ett fängelse som jag tyckte allra första dagen, nu tycker istället att det känns som en trygghet, närheten till hjälpen om den skulle behövas.
Sedan känns det bra att veta att de bara vill mig och min bebis väl, de kommer försöka stoppa förlossningen fram till vecka 36, efter det så låter de naturen ha sin gång, vill bebben komma ut då så kommer de låta mig föda fram honom. Visst föds han nu är det ingen katastrof men det är bra ju längre tid han får i magen och växa sig stor och stark. Nu tar vi en dag i taget så får vi se om jag får en junibebis, julibebis eller augustibebis, det får framtiden utvisa..

Sömnsvårigheter

Igår var Pelle och jag på föreläsning på Danderyds Sjukhus. Föreläsningen handlade om vad som händer nu sista biten av graviditeten, förlossningen och tiden efter. Det var intressant och vi fick en massa information. Det jag tycker var bra var att man lagt mycket fokus på amningen. Jag har hört många säga att de inte fått någon bra information om amning innan de fått sin bebis.
Jag känner mig inte ett dugg orolig för att amningen inte ska fungera. Man kan alltid be om hjälp de pratade bland annat om Amningsrådgivningen man kunde ringa, eller prata med kunnig personal, på BB eller sin barnmorska.

Jag har börjat läcka lite mer vissa dagar och mindre andra. Jag tycker det fungerar bra med ilägg i bh:n så mig stör det inte mycket. Så förhoppningsvis kommer jag ha mycket mjölk när bebben sedan behöver mat, om inte Pelle lekt med boobsen för mycket innan *ler*

Sömn, jag börjar ha svårt att sova på grund av bebben. Han har lagt till med (ovanan) att börja sparka som en galning vid 5-tiden på morgonen, sedan är det så full aktivitet att jag inte kan somna om på timmar, vilket gör mig jättetrött på dagarna. Tre dagar i rad har jag nu vaknat den tiden och inte kunnat somna om, jag håller tummarna för att jag får mer sömn inatt. Men som de sa igår på föreläsningen att man tiden farm nu kommer sova dåligt att det är väldigt vanligt. ungefär som att kroppen förbereder sig för det som komma skall.

Bebben är nu ca 40 cm och väger ca 1600 gram. Igår var han väldigt aktiv, han kan inte ha sovit mycket alls på hela dagen, eller så sparkar han och puffar i sömnen. Jag gillar känna hans puffar och sparkar men igår var det för mycket även för mitt tycke *ler* han sparkade så högt under brösten, i mellangärdet vilket gjorde mig illamående hela tiden och jag hade dessutom ett konstant tryck mot urinblåsan, kändes som att jag inte gjorde annat än sprang på toa.
Nu känner jag ytterligare en spark, klappar mig lite över magen och ler sedan, nu är det inte så långt kvar..