Vad händer med mit liv vad händer med min kropp?
Inget blir som man har tänkt sig. Midsommar hade vi tänkt att fira ute på landet med släkt och lite vänner, men så blev det inte. För min del firade jag midsommar i en sjukhussäng, smaskandes på sommartårta. I måndags 16 juni när jag var i vecka 33 ( 32+ 0)bestämde sig vår lilla bebis att han ville komma ut. Eftersom jag inte ska föda förrän 11 augusti är det lite väl tidigt för det. Det började med att jag fick ont i magen och låg och vred mig på sängen på landet. Pelle ringde till förslossningen och de föreslog en varm dusch och att jag skulle ta 2 alvedon och avvakta i 30 min, blev det inte bättre skulle vi återkomma. Det blev inte bättre istället låg jag och vred mig i plågor och barnmorskan Pelle pratade sa att de ville kolla på mig så vi åkte in till Danderyd. Tur var väl det får man säga nu i efterhand. Jag var inte särsklit inställd på att åka in jag sa bara högt till Pelle "det går över snart, bara jag får vila lite" (förnekelse fasen, på att något kan vara fel).
När vi väl kom in till förlossningen undersöktes jag och det visade sig att förlossningen hade kommit igång. Första budet var att livmodertappen var helt borta och att jag var öppen 1 cm redan. Sammandragningarna och värkarna kom tätt. De gav mig en spruta för att stoppa upp förlossningen och samtidigt gav de mig en kortisonspruta, ifall barnet skulle födas skulle den påskynda att få barnets lugnor att utvecklas snabbare. Värkarna och sammandragningarna duggade fortfarande tätt och ytterligare en spruta ges till mig. Pelle och jag börjar nu inse att detta inte kommer bli något snabbt besök utan att jag kommer att få ligga kvar. Jag fick ligga i ett "eftervårdsrum" eftersom hela BB, BB hotellet och avdelning 12 var helt fulla med folk. Detta var en pers, jag sov inget på hela natten och kände mig helt förstörd. Övervakningen av mig fortsatte och tillslut fick vi byta rum och jag fick ett eget förlossningsrum för mig själv. Dagen efter fick jag ytterligare en kortisonspruta för barnets lungor skull och nu började de även ge mig Bricanyl sprutor som skulle hämna sammandragningarna.Vi fick också nu flytta över till avdelning 12 där jag fick ett eget rum, kändes som rena lyxen. På avdelning 12 liggar bara kvinnor som har komplikationer med sina graviditeter. Pratade med tjejen i rummet bredvid, hon har legat här i 8 veckor redan, 8 veckor...
Mitt första intryck av avdelning 12 var att det kändes lite som att fängelse, jag blev beordrad "sängläge", vilket innebär att man bara får ligga i sin säng och högst gå de fem stegen till sin egen toalett. Jag sa högt gång på gång till Pelle "jag vill inte stanna här, jag vill hem"...
Men förståndet säger något annat, klart jag inte kan få komma hem. Tänk om något skulle hända när man väl är hemma då skulle man aldrig förlåta sig själv för sin egen dumhet. Jag har nu legat i sängläge sedan i måndags (det är söndagkväll idag) och jag har börjat få in rutiner på hur livet ser ut just nu. Man vänjer sig med allt. Mycket som fick mig att ändra inställning till min vistelese här är Pelle. Han sa en dag till mig " vi ser det som vårat hotellrum och inte som ett sjukhusrum, så kommer det kännas bättre". Och det har det gjort, sedan har min söta sambo tagit hit en massa privata saker som gör att vistelsen här inte känns så betungande.
Han gick och köpte en platt tv (som vi senare ska ha på landet), tog hit dvd spelare, en bärbar dator med mobilt bredband (kanon), filmer, böcker, snacks, kläder och annat. Sedan har Pelle sovit kvar här hos mig så jag har inte varit så ensam mer en små stunder då och då.
Jag har det rätt bra här på avdelningen. Så fort jag vill ha något eller behöver något så trycker jag på en knapp så kommer en undersköterska eller en barnmorska in och hjälper mig. Jag får lyssna på bebbens hjärta ofta, de tar även en CTG- kurva två ggr om dagen på mig för att se hur bebisen mår. Nu tycker jag inte det känns som ett fängelse som jag tyckte allra första dagen, nu tycker istället att det känns som en trygghet, närheten till hjälpen om den skulle behövas.
Sedan känns det bra att veta att de bara vill mig och min bebis väl, de kommer försöka stoppa förlossningen fram till vecka 36, efter det så låter de naturen ha sin gång, vill bebben komma ut då så kommer de låta mig föda fram honom. Visst föds han nu är det ingen katastrof men det är bra ju längre tid han får i magen och växa sig stor och stark. Nu tar vi en dag i taget så får vi se om jag får en junibebis, julibebis eller augustibebis, det får framtiden utvisa..
Inget blir som man har tänkt sig. Midsommar hade vi tänkt att fira ute på landet med släkt och lite vänner, men så blev det inte. För min del firade jag midsommar i en sjukhussäng, smaskandes på sommartårta. I måndags 16 juni när jag var i vecka 33 ( 32+ 0)bestämde sig vår lilla bebis att han ville komma ut. Eftersom jag inte ska föda förrän 11 augusti är det lite väl tidigt för det. Det började med att jag fick ont i magen och låg och vred mig på sängen på landet. Pelle ringde till förslossningen och de föreslog en varm dusch och att jag skulle ta 2 alvedon och avvakta i 30 min, blev det inte bättre skulle vi återkomma. Det blev inte bättre istället låg jag och vred mig i plågor och barnmorskan Pelle pratade sa att de ville kolla på mig så vi åkte in till Danderyd. Tur var väl det får man säga nu i efterhand. Jag var inte särsklit inställd på att åka in jag sa bara högt till Pelle "det går över snart, bara jag får vila lite" (förnekelse fasen, på att något kan vara fel).
När vi väl kom in till förlossningen undersöktes jag och det visade sig att förlossningen hade kommit igång. Första budet var att livmodertappen var helt borta och att jag var öppen 1 cm redan. Sammandragningarna och värkarna kom tätt. De gav mig en spruta för att stoppa upp förlossningen och samtidigt gav de mig en kortisonspruta, ifall barnet skulle födas skulle den påskynda att få barnets lugnor att utvecklas snabbare. Värkarna och sammandragningarna duggade fortfarande tätt och ytterligare en spruta ges till mig. Pelle och jag börjar nu inse att detta inte kommer bli något snabbt besök utan att jag kommer att få ligga kvar. Jag fick ligga i ett "eftervårdsrum" eftersom hela BB, BB hotellet och avdelning 12 var helt fulla med folk. Detta var en pers, jag sov inget på hela natten och kände mig helt förstörd. Övervakningen av mig fortsatte och tillslut fick vi byta rum och jag fick ett eget förlossningsrum för mig själv. Dagen efter fick jag ytterligare en kortisonspruta för barnets lungor skull och nu började de även ge mig Bricanyl sprutor som skulle hämna sammandragningarna.Vi fick också nu flytta över till avdelning 12 där jag fick ett eget rum, kändes som rena lyxen. På avdelning 12 liggar bara kvinnor som har komplikationer med sina graviditeter. Pratade med tjejen i rummet bredvid, hon har legat här i 8 veckor redan, 8 veckor...
Mitt första intryck av avdelning 12 var att det kändes lite som att fängelse, jag blev beordrad "sängläge", vilket innebär att man bara får ligga i sin säng och högst gå de fem stegen till sin egen toalett. Jag sa högt gång på gång till Pelle "jag vill inte stanna här, jag vill hem"...
Men förståndet säger något annat, klart jag inte kan få komma hem. Tänk om något skulle hända när man väl är hemma då skulle man aldrig förlåta sig själv för sin egen dumhet. Jag har nu legat i sängläge sedan i måndags (det är söndagkväll idag) och jag har börjat få in rutiner på hur livet ser ut just nu. Man vänjer sig med allt. Mycket som fick mig att ändra inställning till min vistelese här är Pelle. Han sa en dag till mig " vi ser det som vårat hotellrum och inte som ett sjukhusrum, så kommer det kännas bättre". Och det har det gjort, sedan har min söta sambo tagit hit en massa privata saker som gör att vistelsen här inte känns så betungande.
Han gick och köpte en platt tv (som vi senare ska ha på landet), tog hit dvd spelare, en bärbar dator med mobilt bredband (kanon), filmer, böcker, snacks, kläder och annat. Sedan har Pelle sovit kvar här hos mig så jag har inte varit så ensam mer en små stunder då och då.
Jag har det rätt bra här på avdelningen. Så fort jag vill ha något eller behöver något så trycker jag på en knapp så kommer en undersköterska eller en barnmorska in och hjälper mig. Jag får lyssna på bebbens hjärta ofta, de tar även en CTG- kurva två ggr om dagen på mig för att se hur bebisen mår. Nu tycker jag inte det känns som ett fängelse som jag tyckte allra första dagen, nu tycker istället att det känns som en trygghet, närheten till hjälpen om den skulle behövas.
Sedan känns det bra att veta att de bara vill mig och min bebis väl, de kommer försöka stoppa förlossningen fram till vecka 36, efter det så låter de naturen ha sin gång, vill bebben komma ut då så kommer de låta mig föda fram honom. Visst föds han nu är det ingen katastrof men det är bra ju längre tid han får i magen och växa sig stor och stark. Nu tar vi en dag i taget så får vi se om jag får en junibebis, julibebis eller augustibebis, det får framtiden utvisa..
2 kommentarer:
Ja, som Elliot hälsade tidigare så är ju juni en fin månad att födas i men lillen skulle nog inte få se så mycket av den om han föddes redan nu eftersom jag gissar att han skulle behöva en del hjälp i början. Lilleplutten. Hoppas nu han ligger kvar och gottar till sig lite längre.
I morgon åker jag & Elliot till USA, ligger du fortfarande kvar på sjukan när vi kommer hem kräver jag nästan att få göra ett besök :P
Kram på dig gumman!
tänker på dig vännen! kram kram linda
Skicka en kommentar