lördag 13 november 2010
De första bilderna på Elton!
Tiden går så fort, veckorna springer iväg. Elton har nu hunnit bli 10 veckor gammal, elva imorgon. Det är redan november...
Jag kom på att jag inte lagt in så många bilder på Elton ännu, men här kommer några på min lilla gobit.
1. Elton nyfödd, är lite mindre än två timmar gammal. Ligger skönt i pappas famn.
2. Elton ca en vecka gammal, sover tryggt hos mamma.
3. Elton ca tre veckor gammal, ler för fulla muggar och jollrar redan härligt.
4. Elton ca tre veckor gammal, han gillar att åka bil, somnar för det mesta.
5. Elton ca en vecka gammal, sover sött och sträcker på sig i sömnen.
Jag kom på att jag inte lagt in så många bilder på Elton ännu, men här kommer några på min lilla gobit.
1. Elton nyfödd, är lite mindre än två timmar gammal. Ligger skönt i pappas famn.
2. Elton ca en vecka gammal, sover tryggt hos mamma.
3. Elton ca tre veckor gammal, ler för fulla muggar och jollrar redan härligt.
4. Elton ca tre veckor gammal, han gillar att åka bil, somnar för det mesta.
5. Elton ca en vecka gammal, sover sött och sträcker på sig i sömnen.
fredag 5 november 2010
Problem barn
Min stora kille Anton känns så stor. Igår satt jag och bara tittade på honom när han sov, jag kunde inte stirra mig mätt på honom. Han är så fin och jag är så stolt över honom. Att jag hade en tvist med dagis i förra veckan känns så avlägset, jag kände inte igen det barn Antons nya förskolelärare beskrev honom. När jag kom och hämtade honom en eftermiddag bara forsade det ur henne hur "hemsk" Anton var, vilket "problembarn" han var. Jag blev chockad över att höra hur illa han betedde sig på dagis. Vi har alltid bara fått höra hur duktig han är och hur bra det fungerar så jag blev verkligen paff när denne dam bara häver ur sig: -han äter inte, han sitter bara och leker, spottar, kastar, häller ut, gurglar och springer iväg" och en massa mer som jag inte kommer ihåg, jag blev så chockad att jag inte minns mer.
Jag blev så paff att jag bara satt och grät när jag kom hem från dagis jag kände mig som en riktigt misslyckad förälder, när gick allt så fel? När Pelle ringde mig satt jag bara och bölade i telefonen och berättade vad som sagts på dagis, han blev upprörd och ringde dit och bad om att vi skulle på ett möte med hans personal så vi kunde prata om Antons problem. Mottagandet på dagis var minst sagt svalt, som svar fick han att vi kanske skulle kunne få en tid nästa vecka. Vi ser allvarligt på saken och vadå kanske nästan vecka, vad är det för svar? Om det är problem är det något som behöver tas tag i så snart som möjligt inte ligga och sväva på framtiden.
Nästa morgon när jag skulle lämna Anton på dagis mötte jag då kvinnan som hävde ur sig de mindre trevliga sakerna om Anton. Jag konfronterade och berättade att jag tagit väldigt illa upp av hennes opedagpogiska sätt att lägga fram det hela och att vi vill ha en möte och prata om Antons problem. Döm min förvåning när madamen säger -vadå Anton är inget problem barn! Jag anser inte att han har några problem, han är inte värre än någon annan. Sedan tillade hon att hon hade funderat på vårat samtal när hon kommit hem och ansång själv att hon hade uttryckt sig lite klumpigt. Lite klumpigt? Idiotiskt, opedagosikt och fel. Om personalen har synpunkter på ens barn ska de ta upp det på ett möte de kallat oss till inte bara spy ut inte alla andra barn och andra vuxna, fruktanvärt fel av henne. Jag tog upp detta på BVC och de tyckte att vi skulle anmäla henne till Enhetschefen men vi väljer att avvakta i nuläget, vi vill se vad som händer på mötet vi ska ha med henne. Hon tyckte att ett möte är onödigt det sa hon till mig men jag var benhård med att vi vill ha ett möte, hon försökte då slingra sig och sa att hon skulle ha semester nästkommande vecka men att vi kan ha ett möte med någon av de andra, men knappatst det är ju hon som talat illa om vår son, så det ska hon få stå till svars för och förklara sig. Ska bli intressant att se vad hon säger då.
Det som också är intressant är att den tredje förskoleläraren på hans avdelning sa till mig att hon verkligen hade saknat Anton när han varit hemma och varit sjuk och inte varit på dagis på över två veckor. Om det skulle stämma att Anton verkligen var ett problem barn så vore de ju bara vara glada att han är borta inte sakna att han inte finns där. Det som också känns bra är att jag märker på de andra barnen när jag lämnar eller hämtar Anton att de verkligen gillar honom. Daniels mamma berättade att Daniel går runt hemma och säger "Anton kompis" och jag har sett att han följer efter Anton ute på gården. De andra barnen gillar honom också, många pratar om Anton och följer honom dit han går.
Ja Antons bordsskick kan diskuteras, nu när an varit sjuk så mycket de sista två månaderna så har hans aptit varit noll, men ikväll var vi och käkade på Jensens Biffhus, han skötte sig exemplariskt och var hur snäll och go som helst. Elton sov mest så vi hade en riktigt mysig middag och nöjda åkte vi sedan hemåt.
Anton fick en ballong på restaurangen som han vägrade släppa, han skulle till och med ha med sig den i sängen men då sa Pelle stopp. Goa underbara barn jag ska genast gå och ge dig en puss, mammas lilla ögonsten!
Jag blev så paff att jag bara satt och grät när jag kom hem från dagis jag kände mig som en riktigt misslyckad förälder, när gick allt så fel? När Pelle ringde mig satt jag bara och bölade i telefonen och berättade vad som sagts på dagis, han blev upprörd och ringde dit och bad om att vi skulle på ett möte med hans personal så vi kunde prata om Antons problem. Mottagandet på dagis var minst sagt svalt, som svar fick han att vi kanske skulle kunne få en tid nästa vecka. Vi ser allvarligt på saken och vadå kanske nästan vecka, vad är det för svar? Om det är problem är det något som behöver tas tag i så snart som möjligt inte ligga och sväva på framtiden.
Nästa morgon när jag skulle lämna Anton på dagis mötte jag då kvinnan som hävde ur sig de mindre trevliga sakerna om Anton. Jag konfronterade och berättade att jag tagit väldigt illa upp av hennes opedagpogiska sätt att lägga fram det hela och att vi vill ha en möte och prata om Antons problem. Döm min förvåning när madamen säger -vadå Anton är inget problem barn! Jag anser inte att han har några problem, han är inte värre än någon annan. Sedan tillade hon att hon hade funderat på vårat samtal när hon kommit hem och ansång själv att hon hade uttryckt sig lite klumpigt. Lite klumpigt? Idiotiskt, opedagosikt och fel. Om personalen har synpunkter på ens barn ska de ta upp det på ett möte de kallat oss till inte bara spy ut inte alla andra barn och andra vuxna, fruktanvärt fel av henne. Jag tog upp detta på BVC och de tyckte att vi skulle anmäla henne till Enhetschefen men vi väljer att avvakta i nuläget, vi vill se vad som händer på mötet vi ska ha med henne. Hon tyckte att ett möte är onödigt det sa hon till mig men jag var benhård med att vi vill ha ett möte, hon försökte då slingra sig och sa att hon skulle ha semester nästkommande vecka men att vi kan ha ett möte med någon av de andra, men knappatst det är ju hon som talat illa om vår son, så det ska hon få stå till svars för och förklara sig. Ska bli intressant att se vad hon säger då.
Det som också är intressant är att den tredje förskoleläraren på hans avdelning sa till mig att hon verkligen hade saknat Anton när han varit hemma och varit sjuk och inte varit på dagis på över två veckor. Om det skulle stämma att Anton verkligen var ett problem barn så vore de ju bara vara glada att han är borta inte sakna att han inte finns där. Det som också känns bra är att jag märker på de andra barnen när jag lämnar eller hämtar Anton att de verkligen gillar honom. Daniels mamma berättade att Daniel går runt hemma och säger "Anton kompis" och jag har sett att han följer efter Anton ute på gården. De andra barnen gillar honom också, många pratar om Anton och följer honom dit han går.
Ja Antons bordsskick kan diskuteras, nu när an varit sjuk så mycket de sista två månaderna så har hans aptit varit noll, men ikväll var vi och käkade på Jensens Biffhus, han skötte sig exemplariskt och var hur snäll och go som helst. Elton sov mest så vi hade en riktigt mysig middag och nöjda åkte vi sedan hemåt.
Anton fick en ballong på restaurangen som han vägrade släppa, han skulle till och med ha med sig den i sängen men då sa Pelle stopp. Goa underbara barn jag ska genast gå och ge dig en puss, mammas lilla ögonsten!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)