En mors tankar...

Min son är en pigg krabat, han busar så mycket han bara kan. I förra veckan höll han på att fixa eldsvåda i köket, tur nog var jag snabb att lösa situationen, men jag var livrädd att någon granne skulle ringa till brandkåren. Hyss är Anton riktigt bra på. Han skrattar och pratar, röjer runt i lägenheten, det är svårt att tro att det skulle vara något fel på honom när man ser honom. Jag försöker tänka att inget är fel, men jag vet att allt inte är som det ska, frågan är bara hur allvarligt felet är. Vad händer sedan efter alla undersökningar, måste man operera, eller kommer han få leva med det som det är? Frågorna är många och just nu finns inga svar. I morgon är det dags för ytterliggare en undersökning som förhoppningsvis för oss närmare svaret på vad som måste göras med vår lilla prins.

Mammas gullunge, jag tror att du är frisk för sjuk är du inte, bara att du har en "missbildning" som de kallar det, fasen vilket sjukt ord, jag skulle tycka att de borde använda ordet avvikelse istället för det är ju precis vad det är, en avvikelse!

Suckande damen!

Jag gick en dag med Anton till biblioteket, tyckte att det kunde vara lite trevligt att låna lite barnböcker som jag och Pelle kunde läsa för Prinsen. När jag kom dit så kunde jag inte hitta mitt lånekort men det brukar inte vara något problem så jag gick bort till barndelen och tog några böcker. Väl framme vid disken satt en dam där bakom. Det hela började med att hon tittade lite surt på mig och med en suck frågade:
-och vad behöver du hjälp med då?
-jag har glömt mitt lånekort hemma och undrar om jag kan låna via min legetimation istället?
-jaaa,nu är det så här, att all utlåning och återläning görs via "gör det själv" stationer där borta och mendett surt mutter tillade hon, jag får väl lov att hjälpa dig nu då när du har plockat på dig böcker...

Den mycket otrevliga damen hjälpte mig motvilligt och när jag bad om att få låna toaletten så sa hon ja och tröck på en knapp så toaletten skulle vara öppen. Jag vet inte om hon gjorde det på ren djävluskap eller om hon bara var väldigt osmart, för jag hade inte en chans att ta mig från disken och till toan innan spärren slog igen, för när jag väl kom fram till toaletten så var den åter låst. Med en tung suck fick jag gå tillbaka till henne och be henne låsa upp igen, då tittade hon på mig surt och låste upp igen. Anton som vid det här laget hunnit bli både trött och hungrig började kinka och slängde iväg nappen på golvet inne på toaletten. Jag tvättade av den och la upp den på handfatet, vilket skulle visa sig vara en stor miss. När vi väl kommit ut från toaletten och spärren åter igen gått igen inser jag att den enda nappen jag hade med åt min nu arga son låg kvar på handfatet. Jag sneglade mot disken och den otrevliga damen som nu hjälpte en annan besökare och hon var inte vänlig mot denne heller. Jag tog ett djupt andetag och gick fram till henne och förklarade vad som hänt och hon suckade och låste åter upp dörren åt mig. Jag smet snabbt in och grabbade åt mig nappen, tröck den in i munnen på Anton och tågade snabbt ut från biblioteket.

En sak är då säker det kommer dröja innan jag besöker Björkhagens bibliotek igen och dess "trevliga" personal.

Busungen härjar

Ja ibland undrar jag om min son är ett år eller om han är mycket äldre än så. Han är smart, eller snarare barn är smartare än vad vi vuxna tror.

Dagens exempel:
Klockradion som står på Pelles sängbord är jätterolig att pilla på och ha ner i golvet, vilket givetvis inte jag tycker. För att han inte ska kunna komma åt den och övriga saker på sängbordet satte jag en stor tung flyttkartong som en plopp mellan sängen och väggen. Perfekt tänkte jag den får han aldrig bort. Nej visst fick han inte bort den men en stund senare hörde jag ett gurglande ljud från sovrummet och går dit och tittar. Då har Anton lyckats kravla sig upp på kartongen och var på väg ner på andra sidan. F**N tänkte jag tyst, bar honom därifrån och satte ner honom i vardagsrummet istället.

Ovanpå kartongen satte jag nu vår hushållsrullebal full med hushållspapper, nu ska han banne mig inte kunna komma över tänkte jag. En stund senare så märkte jag att han återigen hade gått in i sovrummet och denna gång försökte han inte klättra över utan försökte istället klämma sig förbi. Jag bar åter igen ut honom i vardagsrummet och stängde sovrumsdörren, jag ska nu fundera ut en bättre och hållbar lösning som han inte kan komma förbi eller lista ut smarta omvägar.