Ja ibland undrar jag om min son är ett år eller om han är mycket äldre än så. Han är smart, eller snarare barn är smartare än vad vi vuxna tror.
Dagens exempel:
Klockradion som står på Pelles sängbord är jätterolig att pilla på och ha ner i golvet, vilket givetvis inte jag tycker. För att han inte ska kunna komma åt den och övriga saker på sängbordet satte jag en stor tung flyttkartong som en plopp mellan sängen och väggen. Perfekt tänkte jag den får han aldrig bort. Nej visst fick han inte bort den men en stund senare hörde jag ett gurglande ljud från sovrummet och går dit och tittar. Då har Anton lyckats kravla sig upp på kartongen och var på väg ner på andra sidan. F**N tänkte jag tyst, bar honom därifrån och satte ner honom i vardagsrummet istället.
Ovanpå kartongen satte jag nu vår hushållsrullebal full med hushållspapper, nu ska han banne mig inte kunna komma över tänkte jag. En stund senare så märkte jag att han återigen hade gått in i sovrummet och denna gång försökte han inte klättra över utan försökte istället klämma sig förbi. Jag bar åter igen ut honom i vardagsrummet och stängde sovrumsdörren, jag ska nu fundera ut en bättre och hållbar lösning som han inte kan komma förbi eller lista ut smarta omvägar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar