"En fläck på vänster axel på alla dina kläder är föräldraskapets speciella tecken" ..
Satt och läste en artikel från Pampers, där ovanstående ord stod, och jag log åt tanken. Det är så vår vardag ser ut nu för tiden, jag räknar mer eller mindre alltid med att jag på ett eller ett annat sätt kommer att bli kladdig av vår goa lilla son. Anton är nu en nyfiken kille på sju månader som tar sig fram för egen maskin i gåstolen vi lånat av hans kusin. Och händerna, ja de är överallt, där de får vara och inte får vara, det gäller verkligen att vara med i svängarna. Men jag förbluffas varje dag med saker han lyckats få tag på och i de flesta fall även hunnit stoppa i munnen. Fast jag som jag själv brukar säga är som en lejonhona som vaktar sina ungar, jag kan tycka att jag har stenkoll och "barnsäkrat" så är det alltid saker som han ändå lyckas med.
Han har börjat lära sig de första stegen till att börja krypa, det vill säga han tar sig frammåt på armarna och puffar med baken och stånkar. Han låg och sov i vår säng här om dagen och jag hade lagt höga kuddar på sidorna ifall han skulle vakna och ligga och sprattla omkring. Där fick han ligga medans jag åt frukost och pratade med min mamma i telefon. Helt plötsligt hör jag hans "jag får inte som jag vill skrik" högt och ljudligt hördes det genom hela lägenheten och med en mors instinkt så sa jag till min mamma att jag skulle gå och kolla till Anton för att se vad som var å färde. När jag kommer in så säger jag snabbt till min mor att vänta och slänger telefonen ifrån mig och rusar fram till sängen. Där läg inte killen sött och snällt på sin plats längre. Hur han lyckats övergår ens förstånd men han låg och bet på sängbordet som stod ca 20 cm från sängen. Han hängde med ena armen över sängbordet och bet sig fast i bordet och benen sprattlade kvar i sängen. Det är ett under att han inte föll ner i glappet. Han hade lyckats riva ner sänglampan, tre böcker, en lypsyl under sin framfart. Jag lyfte upp honom och han var helt blöt i hela ansiktet av allt dreggel som samlats. Jag tog honom i famnen och pratade med honom och han den lilla stollen bara log och skrattade tillbaka. Hehe den lilla krabaten kommer göra sin mamma alldeles gråhårig innan hon fyller trettio år, vilket jag gör nästa månad.
Satt och läste en artikel från Pampers, där ovanstående ord stod, och jag log åt tanken. Det är så vår vardag ser ut nu för tiden, jag räknar mer eller mindre alltid med att jag på ett eller ett annat sätt kommer att bli kladdig av vår goa lilla son. Anton är nu en nyfiken kille på sju månader som tar sig fram för egen maskin i gåstolen vi lånat av hans kusin. Och händerna, ja de är överallt, där de får vara och inte får vara, det gäller verkligen att vara med i svängarna. Men jag förbluffas varje dag med saker han lyckats få tag på och i de flesta fall även hunnit stoppa i munnen. Fast jag som jag själv brukar säga är som en lejonhona som vaktar sina ungar, jag kan tycka att jag har stenkoll och "barnsäkrat" så är det alltid saker som han ändå lyckas med.
Han har börjat lära sig de första stegen till att börja krypa, det vill säga han tar sig frammåt på armarna och puffar med baken och stånkar. Han låg och sov i vår säng här om dagen och jag hade lagt höga kuddar på sidorna ifall han skulle vakna och ligga och sprattla omkring. Där fick han ligga medans jag åt frukost och pratade med min mamma i telefon. Helt plötsligt hör jag hans "jag får inte som jag vill skrik" högt och ljudligt hördes det genom hela lägenheten och med en mors instinkt så sa jag till min mamma att jag skulle gå och kolla till Anton för att se vad som var å färde. När jag kommer in så säger jag snabbt till min mor att vänta och slänger telefonen ifrån mig och rusar fram till sängen. Där läg inte killen sött och snällt på sin plats längre. Hur han lyckats övergår ens förstånd men han låg och bet på sängbordet som stod ca 20 cm från sängen. Han hängde med ena armen över sängbordet och bet sig fast i bordet och benen sprattlade kvar i sängen. Det är ett under att han inte föll ner i glappet. Han hade lyckats riva ner sänglampan, tre böcker, en lypsyl under sin framfart. Jag lyfte upp honom och han var helt blöt i hela ansiktet av allt dreggel som samlats. Jag tog honom i famnen och pratade med honom och han den lilla stollen bara log och skrattade tillbaka. Hehe den lilla krabaten kommer göra sin mamma alldeles gråhårig innan hon fyller trettio år, vilket jag gör nästa månad.
1 kommentar:
Men åååh va fina ni är :)
Skicka en kommentar