Trött och sliten jynx

Har precis stigit upp, sitter och funderar lite. Jag läste Elins blogg som handlar om hennes nuvarande graviditet och undrar när man redan har haft en jobbig graviditet som hon hade med Elliot varför ska man då drabbas av en ännu värre med nästa barn. Ofta brukar man ju säga att om den ena graviditeten varit jobbig brukar den andra bli lätt, yeah right!!!

Vågar inte ens tänka tanken på hur min nästa graviditet skulle tänkas bli, det får jag ta när den dagen kommer, för jag vill fortfarnde att Anton ska få ett syskon även fast vi många gånger både Pelle och jag är helt slut över att det är rätt jobbigt med Anton. Han sover fortfarnde dåligt, precis som han gjort sedan slutet av december. Nio tänder är som sagt på väg upp och han skriker, gråter och gnyr om nätterna. På något konstigt sätt så har kroppen nog vant sig till en viss del med att vi får sova riktigt ursligt vissa nätter, men vi kämpar på och hoppas att det snart blir bättre, vi lever på hoppet.

I skrivande stund så är det alldeles lugnt hemma, jag är själv, har precis vaknat, låter konstigt kanske med tanke på att klockan snart är 16.00, men om man visste vad jag varit med om de senaste dygnen så skulle man förstå varför rätt snabbt.

Att jag är en jynx är inget nytt och jag är verkligen en otursfågel som råkar ut för allt möjligt jobbigt, jag har råkat ut för fler saker under mina 30 år än vad många gör under en livstid.
I söndags för en vecka sedan fick jag ont i halsen, inget kosntigt i sig det får man ibland men denna jävlulshalsonda går inte över utan efter fem dagar sökte jag läkarvård, de tog prover men det visade inga bakterier utan förmodligén att det handlade om virus, men jag fick gurgelmedel med bedövnade effekt utskrivet, alltid något!

Så kom natten mellan lördag och söndag, fy fabian sägar jag bara. Jag hade så ont att jag låg bara och gnydde, grät och nästan skrek rakt ut så ont hade jag. Jag tog en Ipren som jag kräktes upp rätt snabbt och efter samtal med Vårdguiden så tog jag en till plus två Alvedon, detta hjälpte icke. Istället fick jag diarré och kräktes nå fruktansvärt och halsen kändes som ett glödande sår och det är nu de fruktansvärda magkramperna börjar komma som jag nästan trodde skulle ta död på mig. Jag började nu bli ganska uttorkad eftersom jag inte ens kunde behålla vatten, vi åkte akut in till SÖS där de snabbt la in mig på akuten, de började ge mig smärtstillande, som inte hjälpte ett piss, kräkningarna och buksmärtorna kom i sånna impulser att jag idag knappt vet om jag skrek eller om jag bara jämrade mig högt, fruktansvärt var det.

De började misstänka att infektionen i halsen hade spridit sig till magen och eftersom de inte visste om jag smittade la de in mig på deras infektionsavdelning där jag fick eget rum för att hålla mig isolerad från andra patienter. När jag väl (alledles för sent tycker jag) fick dropp var jag nästan helt borta, jag frös, hade kramper, kräktes och sprang på toa, inget hjälpte.

I gårkväll fick jag komma hem, jag ville inte stanna, tyckte att de inte hade någon koll alls på avdelningen. När jag kom in på rummet lämnades jag vind för våg. Där satt jag i en fotölj med mitt dropp i handen. Eftersom det stannat av så började blodet stiga upp i slangarna och det ser rätt skrämmande ut när man inte vet om att det är ofarligt. Jag gick ut i korridoren och frågade efter hjälp då tittade en sköterska bara på mig "ja jo visst"...service var inte den här avdelningens starka sida. Jag frågade då om jag kunde få en droppställning åt droppet, jag kunde ju knappast sitta med det i handen under hela vistelsen, svaret blev "ja jo jag ska hämta en till dig". På rummet var värmen avstängd, sköttes tydligen centralt, det var riktigt kallt och det fanns inte ens en filt på sängen. När jag bad en annan sköterska om att få några filtar tittade hon bara på mig, "du vill ha flera filtar?". Jag förklarade för henne att jag hade frossa och behövde flera filtar eftersom jag frös så mycket. Hon kom tillbaka med två filtar och sa sedan att om jag ville ha fler så skulle hon gå och hämta fler på en annan avdelning, vilket jag sa att jag gärna ville att hon gjorde, men jag såg aldrig några fler filtar eller henne mer. Det sjuka är att Pelle fick ta med sig en stor tjock filt från min mamma och den blev min räddning från kölden på sjukhuset.

En sköterska kom in och frågade om jag var "Olsson", ingen koll alls, jag ville knappast ha någon annans mediciner. Sedan när jag sa högt att jag hade ont i halsen så tittade de bar "det kände vi inte till, det står inte i dina papper"... va f--n tänkte jag det är ju därför jag sökte hjälp från början *suck*. När jag väl skulle åka hem så kom jag ut med mitt pick och pack då tittade några sköterskor på mig och undrade vart jag skulle. De kände int ens till att jag blivit utskriven. Tur nog så finns min hjälte Pelle när jag behöver honom. Han kom där som en räddande ängel med en rullstol, själv kunde jag knappt ens gå jag mådde så illa och hade ont i huvudet. Trots att jag mådde så illa var jag glad att lämna avdelningen och få komma hem och må dåligt hemma istället, i sitt eget hem i sin egen säng. Avldening 35 på SÖS vill jag aldrig mer bli gäst på, aldrig!

Idag mår jag bättre, är trött känner mig sliten men varken kräks eller har diarré, ont i halsen har jag men det verkar var ett kroniskt tillstånd, har jag tur så kanske det har gått över efter påsk. Glad påsk!