Det känns lite svårt att greppa att Anton faktist har fyllt två år. Vår kille börjar bli stor och en egen individ med egna tankar och idéer. Han ser hur vi gör och härmar efter, kanske inte alltid vad vi önskar oss men killen måste ju få undersöka och utveckla sitt upptäckarsinne.
Vi har tagit bort sidan på hans spjälsäng och vips har hans säng fått en annan betydelse. Han går självmant och lägger sig i sängen och drar täcket över sig, det ser så sött ut men när det väl är dags att lägga sig är han inte lika samarbetsvillig, det är mycket roligare att var uppe.
Vi har börjat med rutinen att söva honom i sitt rum och inte i vår säng för att han ska känna mer att det är hans rum och det är där han ska sova. Förhoppningsvis så vänjer han sig snart och förstår att han ska sova i sin säng och att vi efter att ha läst godnattsaga självmant lägger sig ner i sin säng och vill sova. I vårat rum står nu en fin vit vagga vid min sängsida och väntar på den lille gossen som snart kommer sova där i. Anton börjar mer och mer förstå att det är något med mammas nu mycket stora mage. Vi pratar mycket om lillebror som finns i mammas mage men han förstår inte riktigt ännu vad det innebär.
Idag går jag in i vecka 36+0, jag hade inte trott att jag skulle gå så här långt men skönt nog har jag gjort det men det var nära för några dagar sedan. Jag var på rutinkontroll hos barnmorskan när jag fick mycket värkar och sammandragningar, det visade sig att förlossningen hade börjat komma igång. Jag fick sammandragshämmande medicin som hjälpte och efter några dagar på sjukhus har jag nu åter fått komma hem. Nästa gång det sätter fart igen kommer de inte stoppa det utan då kommer jag få föda.
Jag var lite förvånad över att de faktist hejdade förlossningen för några dagar sedan, men jag fick förklaringen sedan av min läkare. Det finns för lite vårdplatser i Stockholm det är bara att konstatera. När jag kom in var det så fullt att de inte visste vad de skulle göra av mig, de tänkte att de testar att ge mig denna medicin och se hur min kropp reagerar på det och jag fick under några timmar lilla på en brits på Öppnamottagningen, något jag inte riktigt uppskattade av naturliga själ men hade jag då vetat att det var det eller att de hade varit tvugna att skicka mig till ett annat sjukhus så känns det nu i efterhand som att de helt klart tog rätt beslut. Efter några timmar så fick jag ett rum på Avdelning 12 som jag låg på när jag väntade Anton när han höll på att komma för tidigt.
När jag sedan fick syn på två av nattsköterskorna som jobbade natt för två år sedan började det hela kännas som en nostalgitripp
Tänk att tiden har gått så fort, två år sedan jag låg där på Kvinnokliniken, samma kök, samma rutiner. Den enda stora skillnaden jag la märke till var personalen, förrutom de två nattsköterskorna som jag även träffade på denna gång så var personalen denna gång jättetrevlig jag stötte inte på en enda som var otrevlig eller nonchalant utan alla var jättemysiga och de gjorde att mina dagar inte kändes så jobbiga med att bara vänta och se vad som skulle hända med min mage och bebisen där inne. Förra gången minns jag att jag sa till Pelle gång på gång att jag ville åka hem för personalen inte var trevliga alls. Det är bra att det går åt rätt håll inom vården!
Det är ändå skönt att vara hemma igen, trots att min stora mage är kvar och bebisen sparkar hejvilt där inne. Hade jag legat kvar hade chansen på att jag skulle kunna gå på brölloppet imorgon mellan våra vänner Caroline och Anders varit mindre trolig att jag hade kommit iväg.
Så nu tar jag det väldigt lugnt idag så att förlossningen inte kommer igång, men som Carro sa: " Klockan 14.15 på lördag efter det så får han komma"...
Jag går verkligen i väntans tider, uttrycket stämmer så väl, jag går verkligen i väntans tider...
Vi har tagit bort sidan på hans spjälsäng och vips har hans säng fått en annan betydelse. Han går självmant och lägger sig i sängen och drar täcket över sig, det ser så sött ut men när det väl är dags att lägga sig är han inte lika samarbetsvillig, det är mycket roligare att var uppe.
Vi har börjat med rutinen att söva honom i sitt rum och inte i vår säng för att han ska känna mer att det är hans rum och det är där han ska sova. Förhoppningsvis så vänjer han sig snart och förstår att han ska sova i sin säng och att vi efter att ha läst godnattsaga självmant lägger sig ner i sin säng och vill sova. I vårat rum står nu en fin vit vagga vid min sängsida och väntar på den lille gossen som snart kommer sova där i. Anton börjar mer och mer förstå att det är något med mammas nu mycket stora mage. Vi pratar mycket om lillebror som finns i mammas mage men han förstår inte riktigt ännu vad det innebär.
Idag går jag in i vecka 36+0, jag hade inte trott att jag skulle gå så här långt men skönt nog har jag gjort det men det var nära för några dagar sedan. Jag var på rutinkontroll hos barnmorskan när jag fick mycket värkar och sammandragningar, det visade sig att förlossningen hade börjat komma igång. Jag fick sammandragshämmande medicin som hjälpte och efter några dagar på sjukhus har jag nu åter fått komma hem. Nästa gång det sätter fart igen kommer de inte stoppa det utan då kommer jag få föda.
Jag var lite förvånad över att de faktist hejdade förlossningen för några dagar sedan, men jag fick förklaringen sedan av min läkare. Det finns för lite vårdplatser i Stockholm det är bara att konstatera. När jag kom in var det så fullt att de inte visste vad de skulle göra av mig, de tänkte att de testar att ge mig denna medicin och se hur min kropp reagerar på det och jag fick under några timmar lilla på en brits på Öppnamottagningen, något jag inte riktigt uppskattade av naturliga själ men hade jag då vetat att det var det eller att de hade varit tvugna att skicka mig till ett annat sjukhus så känns det nu i efterhand som att de helt klart tog rätt beslut. Efter några timmar så fick jag ett rum på Avdelning 12 som jag låg på när jag väntade Anton när han höll på att komma för tidigt.
När jag sedan fick syn på två av nattsköterskorna som jobbade natt för två år sedan började det hela kännas som en nostalgitripp
Tänk att tiden har gått så fort, två år sedan jag låg där på Kvinnokliniken, samma kök, samma rutiner. Den enda stora skillnaden jag la märke till var personalen, förrutom de två nattsköterskorna som jag även träffade på denna gång så var personalen denna gång jättetrevlig jag stötte inte på en enda som var otrevlig eller nonchalant utan alla var jättemysiga och de gjorde att mina dagar inte kändes så jobbiga med att bara vänta och se vad som skulle hända med min mage och bebisen där inne. Förra gången minns jag att jag sa till Pelle gång på gång att jag ville åka hem för personalen inte var trevliga alls. Det är bra att det går åt rätt håll inom vården!
Det är ändå skönt att vara hemma igen, trots att min stora mage är kvar och bebisen sparkar hejvilt där inne. Hade jag legat kvar hade chansen på att jag skulle kunna gå på brölloppet imorgon mellan våra vänner Caroline och Anders varit mindre trolig att jag hade kommit iväg.
Så nu tar jag det väldigt lugnt idag så att förlossningen inte kommer igång, men som Carro sa: " Klockan 14.15 på lördag efter det så får han komma"...
Jag går verkligen i väntans tider, uttrycket stämmer så väl, jag går verkligen i väntans tider...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar