Mammas lortgris..

Anton gillar mat, massor av mat. Jag köpte på skämt en liten toppluva det det står "Always hungry" på och den passar honom perfekt, i dubbelbemärkelse. Han vill jämnt ha mat!
Nu när gossen har hunnit bli fyra månader så har vi börjat lite smått med purréer. Katrinplommonpurrén är verkligen populär, det vet vi sedan länge. Pelle testade ge honom Potatis- och blomkålspurré, den var inte populär, istället hörde jag då Pelles röst: -Kickan kom ska du få se något, Anton har lärt sig att spotta ut maten! Jag såg min lilla son sitta där i sin fars famn, genomkladdig. Det såg så komiskt ut att jag föll i gapskratt åt den lilla scenen som utspelade sig framför mig.

Vår förstoppade kille har blivit mer normalbajsare nu och ingen är gladare än jag :) det är så jobbigt att se när han mår dåligt över att han inte har kunnat bajsa och hur ont han har haft det.
Nu har vi istället en väldigt glad kille som sitter och ler och "pratar" mycket. När man matar honom sitter han med ett leende på läpparna att maten bara rinner ut ur munnen, men man kan inte bli arg för han är så söt och gullig och smutsig *ler*

Jag vet inte om han ler mer än andra barn men vart vi än kommer med honom får vi höra kommentarer som "ja du var allt en glad liten prick", eller "ja vilket leende" eller "åhh vad du pratar myclet" och både jag och Pelle står där med varsit stolt leende på läpparna och nickar.